I flera dagar nu har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat.

Det känns som om något dött i mig. Jag tittar på det där blinkande strecket på skärmen och på de skitiga tangenterna på min rosa dator och det som händer är - inte ett skit.

Vad tjänar sömnlösa nätter till om man inte kan skriva?

Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe.

Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)

Så här är några dagar i Bissans liv:

_____________________________

"Push-up, jogging och kanyler"

Lördag

08.00

Hon joggade idag - igen. Jag svär på allt, om min människa inte investerar i en sport-bh snart tänker jag implodera. Eller varför inte ge mig av? Jag har hört om en Berit som en dag bara stack. Det blev visst ett jävla liv. Men det är klart, hur skulle en människa överleva utan oss? 

    Men den här joggingen - Jag menar - hur tror den där apliknade tvåfotingen att jag ska kunna hålla mig i form när hon kastar mig upp och ner och upp och ner hela tiden? Min hud töjs och snart kommer klagomålen. För slapp, pekar utåt, pekar inåt. Aldrig nöjd.

    Fast det är klart, Lill-Bissan håller ju inte med. Hon anser att joggingen trimmar ner buken på apkvinnan. Då framhävs vår spettsighet bättre. Och det är kanske nödvändigt – för lill-Bissan menar jag då förstås.

 

Söndag

15.27

Av alla aphannar så bjuder hon hem Rickard Stålnäve till middag ikväll! Vårt senaste möte var otroligt plågsamt. Jag och Lill-Bissan slumrade i lugnan ro. Lite obekvämt var det då pushup-bh’n skavde men den där jublande känslan av frihet när bh’n rök vart snart avsnoppad då Rickards fumliga jättenävar klämde, vred och slet.

Lill-Bissan skrattade så hysteriskt över hans ignoranta slaffsande att hon höll på att trilla av.

    Jag däremot såg inget roligt i det alls.

    Hans fingrar hade definitiva hygienproblem och vilket språk sen!

    - Tjabba, boopsan. Härligt att tumma på en sån fin bulle like you, sa de i en kör med en röst jag tidigare bara hört i min apmänniskas bilverkstad.

    Lill-Bissan däremot tuttades gärna ihop med vänster pekfinger. Han hade ett avskyvärt ärr över toppen. Men ja, ja, hon har alltid dragits till bad boys.

21.00

Då sitter vi här igen. Svart push-up med spets som skaver. Parfymen väl placerad mellan mig och min syster. Rickard Klämmahårtson sitter och ler och nickar åt allt min apa säger. Ha! Jag ser nog att det bara är mig och lillsyrran han stirrar på.

    Hela kvällen har jag följt hans händer kleta med mat och vin. Kommer dom nära mig igen säger jag upp mig.

21.58

Det kan inte vara möjligt! Det får inte ske! Varför jag? Av alla vackra bullar som guppande far fram och tillbaka på sina apmänniskor så ska de offra mig.

    Lill-Bissan är nog nöjd. Hon slipper hon, den där svartsjuka kossan. Det är en förbannelse att vara den vackrare av oss.

    Åh, Varför, varför?

    Det här är droppen! Jag tänker lämna apan och den sjuka sekt hon ingått i. De talar om det på Mjölknytt och Boopelicius. Det ska visst vara en trend, men jag ser det för vad det är. En offergåva till apguden. Jag kan bara inte förstå.

    Det var under middagen med Rickard. Helt katastrofalt ohyfsad var han!
Helt utan förvarning kom dasslocket flygande genom luften. Självklart landade det på mig, jag är ju trots allt störst av oss.

    Då hör jag min apa säga:

    - Snart får du inte göra så längre. Jag ska pierca mig i övermorgon.

    Jag packar ikväll. Här kan man bara inte stanna!

Måndag

17.00

Förbannat lögn och diktande! Berit, den Berit, är inget annat än en bluff. Jag talade länge med en väninna som sitter på en annan apmänniska i förmiddags. Hon berättade att det bara var bluff och båg det där med Berits "flykt". I själv verket hade hon fått cancer. Arma Berit, frid vare med dig.

    Hennes syster, lill-Berit, hade helt enkelt hittat på hela historien. Men jag antar att det är synd om henne med. Inte nog med att hon är den lilla, hon får sedan spendera resten av sitt liv ensam.

    Jag har alltså ett allvarligt problem nu. Hur i hela fridens dar ska jag undslippa att offras till apguden?

Tisdag

13.45

Timmen var slagen. Hela jag skälvde. Till och med min apmänniska var orolig. Lill-Bissan grät för min skull när vi guppade in i offerlokalen. Kyrkan, som jag förstått att deras apguds hus heter, var den fulaste jag någonsin sett. Och prästen! Herre-boop vad han var anskrämlig. Tatuerad från topp till tå med ringar i de stackars öronen som var tjockare än ett pekfinger.

    Lill-Berit var alldeles utom sig när bh’n plockades av. Alla fingrar beklagade läget. Till och med den strama tummen som anser sig vara så viktig jämt.

    - Gud, jag kan inte titta! skrek Lill-Bissan och gömde sig.

    Jag gjorde ett tappert försök att gömma mig jag med. Men vad kan jag säga. Isen är min kryptonit.

13.53

Vad hände? Jag måste ha svimmat av. Allt jag minns var att jag såg det där tingsetet. Kanyl kallas det visst. Den var fan lika stor som det där redskapet man har för att kärna ur äpplen med. Den kom närmare och närmare. Och nu är jag här.

    Det gör faktiskt inte så ont alls. Jag vet inte. Det är inte bekvämt men absolut inte outhärdligt. Och vi får guppa fritt ett tag då bh’n skulle trycka på för mycket. 

Onsdag

17.35

Svettig dag idag. Hela tiden min apa har jobbat har det varit en stor vit kompress påtejpad över mig. Och jag kan säga att jag inte alls klär i den.

    Jag är rädd att jag blivit hjärntvättad. Eller så hade jag fel ...

    Nä, sannolikt är det det första alternativet.

    Min apa stod länge, länge och inspekterade oss systrar i spegeln idag. Och jag må erkänna att den där lilla silver-ringen klär mig väldigt bra. Om jag ska vara helt ärlig så är nu Lill-Bissan inte bara minst utan helt enkelt osynlig. Men hon får lära sig att leva i skuggan av mig. Så är det bara. Egentligen har det ju alltid varit så.

    Och Rickard hade tydligen klämt en hel del på Sussietutt. Och Sussitutts apa kan aldrig, någonsin, hålla en hemlighet.

    Redan innan lunch fick Rickard Fummeltafs sig en hård flata över kinden. Nu hoppas jag verkligen att min människa kan få upp ögonen för Dr Karlsson igen. Hans fingrar vet då vad de gör. De är artiga, sensuella och även intelligenta. Tummen hans är ju bara för charmerande!

  

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare.

Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag sökte ett deltidsjobb. En dag hade jag fått ett meddelande på telen där de bad mig ringa upp. Feg som jag är skickade jag ett sms. Fick ett trevligt svar och erbjuds att komma på upplärning!

Lite så där smått panikslagen tackade jag ja, utan att fråga VAD det var för jobb.

Igår åkte jag dit. Jag mådde dåligt, riktigt dåligt. Hade inte lyckats äta mer än två torra baguetter med smör och ett antal koppar kaffe för mycket. Dessutom lyckades jag knappt sova nått alls. Trots att jag skulle vara där kl 14.00 vaknade jag före 8. Som om det nånsin händer annars?

Först hittade jag inte dit för de hade kontor i ett privathus. Väl där skakade jag hand med mannen jag smsat med. Trevlig som bara den var de, alla hälsade och jag fick träffa hon som skulle lära upp mig. Också hon jätte-trevlig! Hade inte hon varit så lättsam och rolig hade jag inte orkat med kvällen som skulle komma.

På ett enormt lager väntade vi i 2 nästan 2,5 timme innan lastbilen jag skulle köra kom in. Jag försökte hjälpa till att lasta på men var mest i vägen. Försökte ställa vettiga frågor men kände mig mest dum. Fick konstant kämpa emot att gäspa och hade redan där börjat fråga mig vad fan jag höll på med. Kände mig febrig och hade ont i halsen. Tänkte att det var ju bara det som fattades. Att bli sjuk också.

Mardrömmen var ett faktum när jag insåg att lastbilen var trasig. Trafikfarlig? Nej, kanske inte. Men jävligt äcklig att köra. Och jag såg fan inte ett skit. Sämsta halvlysen jag vart med om. Det tog 10 timmar. Låter inte mycket. Har jobbat bra mycket mer än så. Men allt var så kaotiskt, så oeffektivt, så jävla tungt. Jag kände mig redan mörbultad efter en timme och ville bara åka hem. 

Det var fruktansvärt nedslående att känna så. Jag fick ärligt talat panik inför hela min framtid. Tänkte att nu är det kört, jag har brakat ihop igen. Kommer inte klara nått. Men efter att ha sovit på saken insåg jag att det inte alls är så. Jag hade allt emot mig och jag klarade det ändå. Jag ville bara hem, skita i allt men jag jobbade tills det var klart. Det måste räknas som nått jävligt bra?

På måndag ska jag träffa chefen. Jag kommer tacka ja till jobbet men säga som det är. Ni kan inte skicka mig på ställen där det krävs rå muskelkraft att få in en pall. Jag är inte den som kan släpa en 2 meter hög pall med läsk på en "jekketralle" (herre gud jag har vart i Norge för länge, jag vet inte vad det heter på svenska) där 3 av 4 hjul inte rullar för de rostat fast. Speciellt inte genom snöblandat grus.

Fy fan vad jag längtar till Mars/April. Jobba på Tusenfryd igen. Bara att veta vad som ska göras, bland trevligt folk och känna att man faktiskt KAN nånting. Längtar!

Är så trött på att kastats mellan vikariejobb fram och tillbaka. Vet ju aldrig hur mycket jag ska jobba, när eller ens med vad. Och det värsta är att aldrig veta vad nästa lön kommer ligga på. Trött på röda siffror och minus i plånboken.

  

Det är en jävla tur att man har ett varmt hem att komma hem till! Madde gjorde fläskfile i ugn, potatis och sås med rödvinbärsgelé när jag kom hem. Kan ju lova att jag sov som en gris inatt!

Enda som fattas är en kall än. Då hade jag repat mig helt ;)

  

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe.

Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda och sköta hönsen medan jag ligger och spelar på facebook. Men ibland bara måste man få vara ung och bortskämd. Bara nån helg så där ibland.

Nått jag ligger och funderar på är hur det plötsligt kunde bli vinter igen? Livet liksom glider på vare sig jag är med eller inte. De skämtade verkligen inte när de sa att man skulle njuta av tonåren för sen rutschade man fram genom livet för att hitta sig själv medelålders, missnöjd och ofullständig. Nåja, så illa är det ju inte än men det har börjat infinna sig en svag skräck för den dagen jag vaknar och är 40. Kommer jag ha barn? Ett fast jobb? Ha startat eget? Är mina böcker utgivna? Har jag köpt hus? Är jag nöjd?

Frågan är ju egentligen varför man först tillbringar barndomen med att längta till moppeåldern för att sen tillbringa tonåren med att längta efter systembolaget och körkort för att sen bli 25 och rädd för att bli 40, bli 40 och sakna då man var 25 och sen 50 och inse att man faktiskt hade det jävligt bra för tio år sen?

Det fina i att aldrig vara nöjd är att man alltid utvecklas. Samtidigt blir det en förbannelse i att aldrig kunna slappna av utan att vara rädd för att missa något. Kanske borde man vara nöjd med att aldrig vara nöjd? För om man blir det, kanske man bara lägger sig ner och dör? Kanske ligger det i vår natur att sträva efter förbättring och det om nått är ju nått att vara nöjd med!

  

En sak är säker. Du blir aldrig nöjd om du söker efter fulländning. För det vi strävar efter är inte bara retuscherat till perfektion utan glorifierat, idealiserat och falskt.

Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven!

Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp och drack varm choklad. Jag får mer och mer panik över det faktum att jag ska köra inne i Oslo med en GPS som inte lärt sig det faktum att det finns något som heter "enkelriktat". Av någon anledning faller vi in i allsång i sängen och sjunger gamla julvisor. Det skulle bli en lång natt.

När jag ligger och vrider och vänder på mig som bäst skriker Madde rätt ut och sätter sig upp i sängen. Framför oss på väggen kommer det en svart, stor spindel framkrypandes från vägglisten. Han är liksom i ett hörn, halvt under vägglisten. Vi kan omöjligt slå ihjäl den.

Panikslagen börjar vi genast högljut bråka om vem som ska ta tag i problemet. Vi turas om att stirra stint på den så den inte försvinner spårlös och bereder oss på krig. Sängen dras fram från väggen. En flycktväg skapas mellan hundsängen och en stol. Madde går ner och hämtar en stor sprayburk med Radar och där står vi alltså, två skärrade tjejer kl 2 på natten med en burk radar och en flugsmälla. Stint stirrandes på monstret som försökt smyga sig på oss i natten.

Snart inser vi att inge av oss varken vill spraya eller slå den när den kommer ner på golvet. Vi går igenom olika scenarion på vad som kan hända. Den blir kanske helt galen av radarn och hoppar på oss? Kanske tar den sig in under sängen så vi inte hittar den igen? Kanske tar den till reträtt tillbaka in under taklisten?

Efter att ha bytt plats och vapen flera gånger kommer vi överens.

Madde sprayar - Jag slår.

Grejen är den att jag är riktigt rädd för spindlar. Inte ens jag räknade med min reaktion. För så fort jag hör ljudet av sprayburkan skriker jag rätt ut, kastar flugsmällan all världens väg och ramlar baklänges ner i hundsängen. Madde, som blir mer rädd för mig än spindeln, skriker med mig, ramlar över mig. Vi slåss, helt själviskt om vem som ska ta sig ut ur rummet först. Det är alle man för sig själv som gäller.
Spindeln försvinner tillbaka in under taklisten.

Vi är nu helt panikslagna och börjar därför skrika ännu högre när den nu ganska drogade spindeln faller ner från taklisten längst med väggen. Madde tömmer burken med radar på den och jag lämnar rummet med andnöd pga de giftiga gaserna. Vi fick sen tillbringa större delen av natten i köket då rummet måsta vädras på radargas.  

Madde ser då och då missnöjt på mig när vi sitter i köket. Hon liksom stannar upp och blänger och skakar på huvudet. Hon är besviken på sin flickvän och räddare i nöden. Mycket, mycket besviken.

Äntligen var det dags att åka hem. Dagarna på sjukhuset hade hållit på att driva Mimmi till galenskap. Även om tristessen bröts av träningen hos sjukgymnasten och Jontes besök så längtade hon hem till sin lägenhet för att få äta nått annat än sjukhusmat.

   Samtidigt var hon livrädd. Hon var rädd för att lämna rutinerna, för att inte klara sig själv och för hur det skulle gå att ta sig upp i trapphuset med kryckor. Och hon hade en stor klump i magen när hon tänkte på att bli sedd i sin nya kropp. Hon själv hade haft lång tid att vänja sig. Men alla andra? Skulle hon bli stackars enbenta Mimmi nu?

   Hennes mamma hade i alla fall vant sig och de talade öppnare med varandra nu än någonsin. Inte bara om Mimmis ben, utan om allt möjligt annat.

-          Hur mår du egentligen, gumman, hade hennes mamma, Liv sagt när de druckit kaffe ute i kafeterian dagen innan.

-          Jag mår bra, mamma.

   Liv la i en bit socker i koppen och rättade till sitt silvergrå hår.

-          Du har inte sagt något annat än att du mår bra och jag … Jag kan bara inte sitta här och låtsas som om inget är fel längre.

   Mimmi kände en hård klump i halsen. Hon ville inte gråta.

-          Du har förlorat ett ben. Det är klart att jag hoppas att du mår bra men det är lite svårt att tro på.

-          Mamma. Jag mådde inte bra. Jag trodde mitt liv var slut, jag ville dö, jag önskade att jag inte överlevt operationen och jag trodde aldrig jag skulle våga mig utanför mitt rum igen.

-          Mimmi …

-          Vänta, mamma, avbröt hon henne och svalde för att tårarna inte skulle börja rinna. Nu har det gått fyra veckor och om jag ska vara ärlig så har jag aldrig mått bättre i hela mitt liv. Jag har stärkts och …

   Liv satte handen över sin mun och Mimmi såg till sin förvåning att hennes mamma grät. Hon hade aldrig sett henne gråta. Inte ens när hennes man, Mimmis pappa lämnat henne för att aldrig mer höra av sig.

-          När de ringde och sa att du varit i en olycka trodde jag att jag förlorat dig. Sen när jag kom hit och såg dig ligga i din säng utan ditt ena ben så trodde jag att du skulle gå under. Och jag kunde inte komma på något att säga för att hjälpa dig! För att trösta eller …

-          Mamma, det fanns inte en möjlighet att du skulle ha kunnat gjort något alls. Jag behövde tid.

   Liv torkade sina tårar och drog ett djupt andetag.

-          Att jag inte kunde hjälpa dig var inte det enda jag insåg.

   Mimmi såg frågande på henne. Hon hade en svag känsla av overklighet. Hon talade aldrig med sin mamma på det här sättet.

-          Jag insåg att jag inte känner dig. Det känns som om du växt upp så fort. Du var bara fem år när din pappa försvann och jag begravde mig i mitt eget. Plötsligt ligger du där och är trettiotvå. Och jag missade allt.

   Tårarna rann nu snabbt ner för Livs kinder. Mimmi kunde inte hålla emot längre. Hennes mamma hade just sagt det hon själv ältat under alla år.

-          Mamma, säg inte så …

-          Nej, Mimmi. Du vet att det är sant. Och jag tänker ändra på den saken. Jag vill att du vet det.

   Nu när Mimmi stod och packade det lilla hon haft i sin sjukhussal såg hon verkligen fram emot att få spendera mer tid med sin mamma. De hade redan bestämt att de skulle åka iväg på någon dygnskryssning eller kanske åka till kolmården. Hon hade känt sig som fem år igen när hennes mamma kom med förslag om vad de kunde göra tillsammans. Det hade varit så länge sedan Mimmi känt sig sedd av sin mamma.

-          Vad sitter du och drömmer om då? hörde hon Jonte.

   Hon vände sig om och såg att han stod vid dörren iklädd vanliga kläder. Jeans och en vit t-shirt.

-          Ingenting. Är lite nervös för att åka hem bara.

   Jonte såg sig omkring i rummet.

-          Hur tar du dig hem?

-          Taxi, min mamma jobbar.

-          Jag slutade just, jag kan skjutsa dig.

   Mimmi log och vände sig bort från honom så han inte skulle se att hon rodnat en aning. I ärlighetens namn jobbade Liv inte idag, men Mimmi hade hoppats på att Jonte skulle erbjuda sig.

-          Det vore jättesnällt, svarade hon till slut. Kan du ta min väska?

   Jonte räckte henne kryckorna och tog sen väskan. Mimmi sände en tacksam tanke till sin mor som varit hem till henne och hållit liv i blommorna och städat. För nog borde Jonte vara gentleman nog att bära upp väskan in till hennes lägenhet.

 _______________________________________________

Jonte hade lånat sin pappas bil till jobbet den morgonen i hopp om att Mimmi skulle låta honom skjutsa hem henne. Men han var osäker på vad allt skulle leda till. Han själv var väldigt intresserad. Kär rent av. Mimmi var den mest otroliga människa han träffat. Men vad var han för henne? Hon hade varit i ett väldigt sårbart läge när de lärde känna varandra. Även om hon inte erkände det själv så hade hon behövt någon att stötta sig mot och han hade varit där på rätt plats och tidpunkt. Nu skulle hon hem och även om hon hade en del träning framför sig när protesen var gjord så var hon nu helt självständig. Hade hon lärt känna honom som den han var eller som någon på sjukhuset som gjort sitt jobb? Nu när han inte längre behövdes, skulle hon då tappa intresset?

   Tankarna snurrade i huvudet på honom medan han hjälpte henne in i bilen. Mimmi vägledde honom fram till bostadsområdet där hon bodde. När de stannade till på parkeringen blev det tyst en stund.

-          Jag ska kolla upp skolor. För att bli kurator, sa Mimmi och rättade till sitt hår.

-          Vad bra! Härligt, Mimmi.

   Den spända tystnade fortsatte. Jonte kämpade med att hitta något att säga.

-          Jag hjälper dig med väskan upp om du vill? fick Jonte till slut ur sig.

   Mimmi sken upp och öppnade bildörren.

-          Vänta! ropade Jonte och klev ur. Jag hjälper dig.

-          Jag måste lära mig, sa Mimmi lugnt och kronglade ut kryckorna från baksätet.

   Jonte såg på medan hon kämpade sig upp i stående position. Men när hon vände sig om för att stänga dörren gled ena kryckan undan och hon föll framstupa på asfalten.

-          Mimmi, hur gick det! ropade han och började hjälpa henne upp. Att du ska vara så envis, du kan inte göra allt själv med det samma.

-          Släpp mig, Jonte, fräste Mimmi.

   Han suckade och såg handfallet på medan hon kravlade sig upp. Byxbenet som var uppvikt på mitten och nålat hade lossnat.

-          Vänta så ska jag nåla tillbaka det så du inte snubblar på det.

-          Kan du sluta, Jag är okej.

   Nu började han nästan bli irriterad. Inget gick som han tänkt sig.

-          Jag vill inte att du sticker dig på nålarna eller ramlar igen bara.

-          Och jag vill att du börjar behandla mig som något annat än en patient. Behandla mig som en vuxen människa i alla fall!

   Han kunde se att hon var riktigt arg nu.

-          Jag vill bara hjälpa, det är inte min mening att få dig att känna så.

   Han hämtade väskan och låste bilen när han hörde en duns. Mimmi hade ramlat vid trottoarkanten. Jonte sprang fram och började hjälpa henne upp. Han klarade inte av att bara se på.

-          Kan du lägga av? fräste Mimmi och satte sig upp. Ge mig väskan.

-          Du kommer aldrig lyckas ta dig upp för trappor på kryckor med en väska!

   Mimmi ställde sig upp igen och tog tag i handtaget på väskan.

-          Säg fan inte vad jag kan och inte kan göra! Ge mig väskan och åk!

   Jonte släppte taget och skakade på huvudet åt henne. Envisare människa fick man leta länge efter.

-          Okej, vill du inte ha min hjälp så slipper du. Men vill du bli behandlad som en vuxen kan du åtminstone bete dig som en, sa han och gick tillbaka till bilen.

   Redan när han slog igen dörren om sig ångrade han sina ord. Vad hade det flugit i honom?

 _____________________________________________

Mimmi kom fram till porten. Hon hade ont efter fallen och grät av skam. Aldrig hade hon känt såg så förnedrad som nu. Inom sig började tankarna spinna. Vad hade hon trott egentligen? Att hon skulle kunna förföra honom? Bli ihop med honom? Bara tanken på att klä av sig framför en man fick henne att rysa till. Det var inte längre den lilla livbojen runt magen som avskräckte henne från det. Hon var så förbannad på sitt gamla jag.

   Hon satte sig ner på det lilla trappsteget som ledde upp till porten och la ner kryckorna.

   Hon var så förbannad över hur hon kunnat gå omkring med en frisk kropp och klagat på allt hon var för lat för att göra. Hon hade aldrig varit en smal, trind donna som kunde få med sig vem hon ville från krogen. Men hon hade varit en normal tjej som såg bra ut. Hon vågade sig till och med på att kalla sin gamla kropp för vacker. Ja, tänkte hon. Jag var vacker. Och jag såg det inte fören det var försent.

   Medan tårarna rann ner för kinderna bestämde hon sig för att kapitulera. Hon ville inte oroa sin mamma så hon plockade upp mobilen och slog numret till Helen, en av hennes närmaste väninnor.

-          Men Mimmi, gumman, ropade Helen så fort hon fick syn på henne.

   De orden räckte för att få Mimmi att bryta ihop i en ny gråtattack. Att se Helen igen efter alla dessa veckor blev bara för mycket för henne.

   Hon hjälpte Mimmi uppför trapporna och in i lägenheten där hon snabbt tvingade henne att sätta sig i en av fåtöljerna.

-          Jag tänker göra te åt dig och så ska du berätta allt!

-          Förlåt att du inte fick komma till sjukhu…

-          Sluta med det samma! Det är klart att jag förstår, det gjorde vi allihopa!

   Mimmi lutade sig tillbaka och försökte samla sig.

-          Allihopa?

   Hon hörde vattenkokaren slå igång.

-          Jag, Karin, Carro, Sara och Louise var de som var där för att få hälsa på dig. Men alla förstod. Och Lasse och Magnus ville med de också men vi sa nej. Vi tänkte du kunde klara dig utan ett ex och hans bror när du mådde så dåligt.

   Mimmi kunde inte förstå hur hon kunnat vägra träffa sina vänner när hon egentligen behövt dem som mest. Helen kom in med två koppar rykande hett te och drog den andra fåtöljen närmare Mimmis.

-          Du anar inte hur mycket vi saknat dig! Vi bestämde på en gång att vi inte skulle ha en enda tjejmiddag fören du kom hem igen, log Helen och började gräva i sin väska. Föresten, jag stannade och köpte en chokladkaka när du ringde!

   Nu började Mimmi gråta igen.

-          Tack. Men vad knäpp ni är, klart ni skulle haft tjejmiddag ändå!

-          Det hade inte varit lika kul utan dig. Men nog om det. Snälla berätta vad det är som hänt, hur du mår. Allt …

   Mimmi tillbringade följande timme med att dricka te och berätta om sjukhuset och sjukgymnastiken. Om sina tankar och känslor under den första tiden och om Jonte förstås. Hon berättade om sin mamma och deras samtal och avslutade med bråket på parkeringen.

-          Du måste ringa honom, sa Helen bestämt. Ring honom och bjud honom på middag här hemma hos dig. Klä upp dig och …

-          Klä upp mig? sa Mimmi med höjda ögonbryn.

-          Ja? Du är ju upp över öronen förälskad i honom, det hörs på lång väg!

   Mimmi åt upp det sista av chokladkakan och skakade på huvudet.

-          Och? Helen, titta på mig. Det räcker knappast med att klä upp sig. Jag är enbent!

-          Så du tänker aldrig mer ha ett förhållande för att du förlorat ett ben? sa Helen och såg menande på henne.

-          Ett förhållande innebär att man … är intim.

   Helen reste sig upp och satte händerna i sidorna.

-          Klockan är halv fem. Vi har en och en halv timme på oss.

-          För vad? frågade Mimmi förvånat.

-          För att shoppa!

   Mimmi trodde inte det var möjligt men plötsligt hade Helen lyckats tvinga ner henne till centrum där de mötte de andra tjejerna. Hennes vänner var tårfyllda när de kramade om henne och de hade massor med frågor. När Helen snabbt förklarade Jonte-situationen och vad Mimmi sagt om intimitet skakade de alla på huvudena och fattade samma beslut. Här skulle det självförtroende-shoppas.

   Mimmi var förvånad över hur naturligt hennes vänner tog det. De hjälpte henne till och med att prova kläderna trots att Mimmi protesterat högljutt.

-          Kom inte och tro att vi aldrig kommer se ditt ben, gumman, hade Carro sagt och hjälpt henne av med byxorna.

   Nu satt hon hemma med tre nya linnen och två par ursnygga jeans som de på JC sytt upp på ett riktigt snyggt sätt runt benet. Hon köpte även två kjolar och ett par svarta nylonstrumpbyxor som de sa att hon måsta ha sen när hon fått protesen.

   Hon var förvånad över att det faktiskt fungerat. Hon ställde sig framför helfigurspegeln iklädd ett par av sina nya, uppsydda jeans. De hade sytt dem så att de inuti byxbenet låg runt hela stumpen men sen gjort en kant som det är längst ner på ett vanligt byxben. Hon hade ett svart linne på sig och ett tunt silverhalsband. För första gången sen olyckan hade hon också sminkat sig.

-          Jag är vacker, mumlade Mimmi mot spegelbilden och såg sig sen generat om.

   Hon kände sig fruktansvärt löjlig men Sara och Louise hade varit på en kurs där de lärt sig metoden. Det skulle tydligen vara uppbyggande för ens självförtroende. Mimmi tyckte mest det fick henne att känna sig pinsammare än någonsin.

-          Jag är vacker, sa hon lite högre vilket bara ledde till att hon började skratta.

   Hon såg på klockan. Halv sju. Hon hämtade mobilen och såg länge på hans nummer innan hon harklade sig och ringde.

-          Jonte här.

-          Hej, det är Mimmi. Du vet hon som skrek på dig på en parkering idag.

   Jonte skrattade till.

-          Hej, hur är det?

-          Det är bra. Vad har du för dig?

   Mimmi kände att hon började svettas i händerna. Tänk om hon inbillat sig allt. Han kanske inte var ett dugg intresserad. Det hade ju varit hans jobb att ta hand om henne.

-          Ingenting, försöker hitta nått på tv att titta på bara.

-          Ok.

   Det blev en lång paus.

-          Skulle du … Är du hungrig? fick Mimmi ur sig tillslut.

-          Ja, eller jag tänkte just beställa pizza. Eller vad tänkte du på?

-          Det var säkert tre månader sedan jag åt pizza, utbrast Mimmi.

-          Jag skulle kunna hämta upp pizza och komma över. Om du vill?

   Mimmis hjärta slog dubbelslag.

-          Vist, köp en vegetarisk åt mig.

-          Då syns vi snart!

   När Mimmi la på var hon tvungen att sätta sig ner. Han skulle komma dit. Hon tog tag i sin ena krycka och hoppade in i badrummet. Han skulle komma dit!

 _____________________________________________

Jonte tog emot de varma pizzakartongerna och skyndade sig ut i bilen. Det spritte i kroppen av iver att få träffa henne igen. Hela dagen hade han gått och förbannat sig själv för hur han betet sig på parkeringen. Hon hade väl all anledning till att vara irriterad i den situation hon befann sig i.

   Han svängde in på hennes parkering och letade upp rätt husnummer. Väl utanför hennes dörr drog han ett djupt andetag innan han ringde på.

-          Kom in!

   Han öppnade och gick in i den lilla ombonade lägenheten. Hon satt i soffan i rummet.

-          Jag undviker gärna att springa och öppna dörren när det ringer på, log hon.

   Jonte skrattade till och la ner pizzorna på bordet. Han kunde inte slita ögon från henne. Hon var så otroligt fin. Sminkad, håret var uppsatt. Han såg på hennes jeans.

-          Har du sytt dem själv? sa han förvånat.

-          Nej, de på JC gjorde det åt mig.

   Han gapade.

-          Har du varit på stan?

   Mimmi log och nickade.

-          Mina vänner tror att shopping löser allt. Det var faktiskt jättehärligt. Även om en del stirrade så kändes det som att få tillbaka en del av livet.

   Jonte gav henne en burk med cola och började skära upp sin pizza. Han kunde inte fatta det. Mimmi måste vara den modigaste, starkaste människa han någonsin träffat.

-          Hur mycket kostade pizzan? frågade Mimmi.

-          Jag bjuder!

   Mimmi fångade hans blick.

-          Nej, jag vill betala. Hur mycket?

   Jonte log.

-          Kan jag inte få känna mig lite manlig och bjuda på pizza i alla fall? frågade han och blinkade mot henne.

   Mimmi skrattade och höll upp händerna i en uppgiven gest.

-          Vist, vist, jag ska försöka att inte krossa sjuksysters manlighet, svarade hon och fnissade.

-          Men hörru du!

   De skrattade högt.

-          Faktiskt, la Jonte till och såg länge på Mimmi. Faktiskt tycker jag att killen kan få bjuda tjejen på mat på deras första dejt.

   Hans hjärta rusade när han hörde sig själv säga det. Han såg att Mimmi rodnade och såg bort.

-          Okej, men då får jag bjuda på dejt nummer två, sa Mimmi efter ett tag och lutade sig fram över bordet.

   Han hade väntat så länge på den kyssen att han blev alldeles yr när deras läppar möttes. Hon luktade svagt av parfym och när han såg på henne efteråt förstod han att han var mer än kär.

   Han älskade henne.

Jonte satt hela natten intill hennes säng. Det var första gången han varit med om att någon var tvungen att amputera en kroppsdel. Och han hade varit ensam med henne i rummet när hon gjorde upptäckten. Aldrig hade han känt sig så inkompetent som under de sekunderna innan läkaren kom in. Han viste inte vad han skulle säga, hur han skulle trösta eller ens förstå. Själv skulle han hellre dö än att bli av med ett ben.

   Monster hade hon kallat sig själv. Han såg länge på henne där hon låg i sjukhusängen. Hon var långt ifrån ett monster. Kanske inte den sortens kvinna män vänder sig efter på stan eller krogen. Men ju mer han såg på henne, desto vackrare blev hon.

-          Vad heter du?

   Han flög nästan av stolen när han hörde den hesa rösten från sängen.

-          Jonte.

   Mimmi suckade djupt och bad sen om vatten. Hennes ögon var febriga och håret låg tovigt runt hennes huvud. Han skyndade sig på fötter och hämtade ett glas och stöttade henne så att hon kunde ta en klunk.

-          Det är alltså sant. Mitt ben är borta?

Jonte satte sig intill sängen igen och tog hennes hand. Han kunde se att hon bet ihop.

-          Det kommer att lösa sig. Allt kommer att bli bra.

-          Vad du ljuger. Jag har alltid sagt att motion är farligt, sa hon och skrattade sorgset. Eller så är det chokladen som är farlig.

-          Chokladen? frågade Jonte och höjde på ögonbrynen.

   Mimmi log ett snett leende.

-          Jag skulle belöna mig med en chokladkaka för att jag hållit min diet. I hela fyra dagar. Fy, vad patetiskt.

   Jonte skrattade ofrivilligt till och skakade på huvudet åt henne.

-          Det lät som en bra plan tycker jag! Jag skulle nog tänka likadant om jag gick på diet. Fast belöningen skulle nog bestå i en öl och en påse ostkrokar.

-          Då är du till och med värre än mig, mumlade Mimmi och kved till.

   De var tysta ett tag medan Jonte betraktade hennes slutna ögon. En tår rann ner längs sidan av hennes ansikte och landade på kudden.

-          Tror du att du kan äta något? frågade han efter en stund.

-          Ja, kanske. Vad finns det?

-          Jag ska se efter, kommer strax!

   Han sprang ner till köket och hämtade en skål med nyponsoppa och smet sen in i fikarummet där det låg en tallrik med stora chokladkakor. Nöjd med sig själv gick han tillbaka till kvinnan.

-           Nej, vad gulligt! En chokladkaka!

-          Ja, men säg inget för det där är sjuksköterskornas eget fika.

   Hon skrattade och tackade medan Jonte varsamt hissade upp huvudsidan av sängen så hon kunde sitta upp och gav henne brickan. Hon kämpade ett tag med skeden innan han tog den ifrån henne.

-          Här, jag hjälper dig.

-          Usch, jag avskyr att bli matad, muttrade Mimmi.

   De satt tysta ett tag.

-          Har du ont? frågade Jonte efter ett tag.

-          Det är revbenet. Det gör ont ut i armarna när jag använder dem.

   Jonte nickade.

-          Och benet?

   Mimmi svalde innan hon svarade.

-          Det känns men det går bra. Jag kan nog inte äta mer nu.

   Jonte lämnade henne för att gå med disken. När han kom tillbaka satt hon och kämpade med chokladkakan.

-          Den här är värd smärtan i armen i alla fall, sa hon ironiskt. Så du är sjuksköterska?

   Jonte satte sig på stolen bredvid henne igen.

-          Det stämmer.

-          Så kallar man dig för en sjusyster eller en sjukbror?

   Hon log sitt sneda leende igen. Jonte skrattade.

-          Sjuksyster faktiskt, log han.

   Mimmi såg trött ut så han hissade ner huvudänden igen. När hon slöt ögonen fick han en känsla av att han borde lämna henne ifred. Men något höll honom kvar. Och något sa honom att hon ville att han skulle stanna.

   Efter att Mimmi somnat om klev han upp och drog sig hemåt. Han duschade länge och la sig i den obäddade sängen. För första gången på länge kunde han inte somna. Han kände på sina armar och ben. Tänk, att vakna imorgon och ha förlorat en av sina lemmar. Han såg på sina händer och vickade på fingrarna. Det var skrämmande hur mycket de flesta människor tog för givet. Även han själv.

    Han tänkte på sina föräldrar igen och undrade hur de skulle reagera på hans beslut. Han tänkte hålla fast vid sitt val av utbildning. I alla fall för några år framåt. Han var tjugosju år gammal och skulle han vilja gå vidare om några år var det bara så. Just nu var han nöjd med sitt yrke. Att älska sitt jobb och människorna han jobbade med var något han skulle sluta ta för givet.

 _____________________________________

Mimmi vaknade för den femte morgonen på raken med samma känsla som dagarna innan. Smärtan i såren och benbrotten var inte lika illa nu men den inuti henne växte sig starkare. Hennes liv var slut. Hon var bara trettiotvå år gammal och hon kunde lika gärna ha varit död. Det skrämde henne att hon för första gången kände en längtan efter att bli befriad från livet. Hon hade haft sina perioder av depression och uppgivenhet. Men aldrig som nu.

   Hennes närmaste vänner hade varit där i förrgår. Men hon vägrade låta sköterskan släppa in dem. Än så länge var det bara hennes mamma som sett hennes stympade jag. Det räckte för henne att se sin mammas förkrossade min när Mimmi bad henne att lämna henne i fred. Hon ville inte bli sedd av någon. Hon ville inte se folks medlidande och höra deras tomma ord om hur bra allt skulle bli. Hon såg på paketet av bandage som satt runt hennes stump. Hennes mamma hade inte sagt ett ord om det faktum att benet var borta och Mimmi kände skam över att vara något ingen vågade tala om.

   Det enda som lyste upp hennes tillvaro då och då var de stunder Jonte hade tid att sitta hos henne. Hon kunde inte riktigt få grepp om den mannen. Han var ung men kändes ibland äldre än hon själv. Han var lugn, tröstande men gjorde sig inte till med historier om hur bra hennes liv skulle se ut så fort hon fick sin protes. Han var nog den ende på sjukhuset som inte kändes falsk. Mötena var ofta smärtsamma då han hjälpte henne med att böja, sträcka och spänna sin kropp för att inte senor och muskler skulle stelna ihop och förtvina. Men det kändes som en förberedning på en protes hon aldrig skulle vilja se. Hon ville inte ha ett plastben. Hon ville inte bli hon, den enbenta.

   När hon frågat honom en gång vad han själv gjort i hennes situation svarade han att han förmodligen aldrig skulle ta sig igenom det.

-          Men du är mycket starkare än jag är, Mimmi, hade han lagt till.

   Mimmi kunde inte låta bli att skratta hånfullt.

-          Jag kan inte ens gå ner i vikt. Jag har aldrig orkat slutföra en utbildning eller lyckats behålla ett jobb. Jag är snart för gammal för att skaffa barn och som du ser står inte männen på rad för att få bjuda ut mig direkt.

-          Du har aldrig tänkt på att kanske göra något åt det, svarade Jonte efter en stunds tystnad.

   Den brutala ärligheten blev för mycket för Mimmi så hon bad honom dra dit pepparn växer för att sedan ligga och gråta resten av dagen.

   Fem dygn hade gått och hon sjönk allt djupare ner i sin självömkan. Solen lyste utanför och hon kunde höra ett avlägset ljud från en trafikerad gata. Alla utanför fortsatte som vanligt. De gick till sina jobb och dansade på krogen. Hon hade aldrig tänkt på vad lite lilla hon betydde i den stora världen.

-          Hej, Mimmi! Hur mår du idag? hörde hon Jonte säga hurtigt från dörren.

   Hon vände sig om och såg till sin förskräckelse att han framför sig sköt på en rullstol.

-          Glöm det, Jonte! Jag har alldeles för ont för att ens titta på en rullstol.

   Jonte rullade fram den till hennes säng. Hon la för första gången märke till att han hade intensivt gröna ögon.

-          Jag råkar veta att du fått en del smärtstillande för en timme sedan. Och det är inte bra att vara liggandes. Dina muskler och …

-          Vem bryr sig, avbröt Mimmi och såg ut genom fönstret igen.

   Jonte ställde sig demonstrativt mellan henne och det gardinlösa fönstret.

-          Nu har du fått din tid att deppa, nu är det dags att leva igen.

   Mimmi kände vreden bubbla upp i henne. Hon fick en stark lust att börja gråta, skrika och sparka omkring sig. Istället kom bara några få brännande tårar fram ur ögonvrån. Jonte lutade sig över henne och fällde ner skydden som skulle hindra henne från att ramla ur sängen.

-          Nu tar vi det här väldigt långsamt. Först hjälper jag dig att sätta dig upp, okej?

   Mimmi drog ett djupt andetag. Hon orkade inte kämpa emot. Ville han förnedra henne med att tvinga ner henne i en rullstol så fick han väl göra det. Det skulle bara visa sig vara ytterligare en sak hon aldrig skulle klara av.

   Han vinklade upp sängen så att hon kom upp i sittande läge och ställde sig sedan mellan henne och rullstolen.

-          Flytta högerbenet mot rullstolen, över sängkanten.

   Mimmis högerben hade klarat sig bra i olyckan. Ett litet sår fick sys med två stygn, annars var det bara blåmärken och en mindre stukning. Men det stränade i bröstkorgen där ett revben gått av.

-          Så där ja, bra gjort! sa Jonte när hon flyttat benet. Nu kan du …

-          Behandla mig inte som ett litet barn, fräste Mimmi. Jag är inte efterbliven!

   Jonte log lite svagt.

-          Jag vill bara hjälpa dig.

   Under tystnad kämpade Mimmi och Jonte med att sakta men säkert få ner henne i rullstolen. Det smärtade i hela kroppen men Mimmi kunde inte tänka på annat än att hon skulle bli tvungen att lämna sitt rum i det äckliga, skitiga tillstånd hon befann sig i.

-          Då tar vi en liten promenad! sa Jonte och började rulla ut henne ur rummet.

-          Promenad? Vadå, utomhus?

   Mimmi var förskräckt. Hon skulle aldrig klara det. Hon protesterade men Jonte var obeveklig. Han gav henne en näsduk för att torka sina tårar med och så gick de ner mot entrén.

 _____________________________________ 

Det var svårt att vara hård mot henne. Han såg hur hela Mimmi lyste av skräck när hon insåg att de skulle ut ur byggnaden. Han lindade in henne i några filtar då det var ganska kallt ute och gav henne en näsduk. Hela vägen genom hallen och i hissen försökte han komma på saker att säga. Att allt skulle bli bättre om hon bara kom ut. Att hon skulle må bättre, få ny energi och livsvilja. Men han var inte så säker på att det var helt sant.

   När de gått i några minuter hörde han att hon började harkla sig. Han stannade och satte sig på huk framför henne.

-          När får jag duscha? frågade hon tyst och såg bort.

-          Jag kan ordna så du får duscha ikväll. En kvinnlig sköterska måste få vara med och hjälpa dig så att du inte ramlar och så.

   Plötsligt log Mimmi snett.

-          Så du får inte assistera en dam i nöd? frågade hon och blinkade mot honom.

   Jonte förbannade sig själv när han kände hur en skarp rodnad spred sig över hans kinder.

-          Öh, det skulle nog skapa lite skvaller bland mina medsystrar, skrattade han hest.

-          Oj, inte var det meningen att göra dig så generad!

   Mimmi skrattade länge och Jonte förvånades över hur varm han blev inombords av att se henne på det sättet. Hon såg så levande ut.

   Jonte såg till att en sköterska hjälpte Mimmi att duscha. Sen var det dags för honom att gå hem. För första gången på länge gick han istället för att ta bussen och när han väl kommit fram till sin lilla lägenhet tog han tag i oredan som alltid verkade uppstå från ingenting. Han diskade, plockade och dammade till och med. Något han inte gjort på månader. Det var för sent att dammsuga men han tog och torrmoppade istället och sopade upp högen. Allra sist bytte han till rena sängkläder och tog en dusch.

   Det blev rätt sent men efter en matlåda kände han sig som en ny människa. Innan han somnade tänkte han på Mimmi. Egentligen, om han skulle vara ärlig mot sig själv tänkte han på henne hela tiden. Och till skillnad från vad han trott tidigare var det inte så att han tyckte synd om henne. Han vred och vände på sig ett tag i sängen innan han suckade till och erkände det för sig själv. Han tänkte på henne för att han saknade henne. Det var illa. Hon var hans patient och här låg han och önskade att han skulle få tid över imorgon för att bara vara där. Sitta och prata med henne. Framför sig såg han hur hon sett ut ute i solen tidigare den dagen. Hur hon skämtat och skrattat. Ögonen hade glittrat i blått och hela hon såg levande och glad ut. Han suckade djupt och drog täcket över huvudet. Det här var inte bra.

  _____________________________________

Efter tre veckor var de dags att ta av gipset som skyddat hennes stump från svullnad och missformning. Hon viste inte om hon skulle våga se på den. Hennes mamma hade varit där regelbundet trots Mimmis protester. Hon hade bett om att få vara där som stöd när de tog bort gipset men Mimmi kunde inte stå ut med tanken på att någon skulle se det som gömde sig under den vita, hårda ytan.

-          Det har läkt bra, sa kvinnan som just tagit av hennes gips. Alla dina sår läker väldigt bra!

   Mimmi bet sig i underläppen och svalde när hon såg stumpen. Det såg ut som nått ur en gammal krigsfilm. Var det där hon?

-          Får jag … känna? frågade hon sköterskan när hon var på väg att lägga ett nytt bandage.

-          Absolut. Det är jättebra att du bekantar dig med din nya kropp.

   Mimmi såg att handen skakade när hon böjde sig ner och nuddade vid stumpen. Hon blev förvånad över att hon faktiskt kände sin hand ligga där. Nya kropp, tänkte hon och drog fingret över stygnen. En ny kropp. En stympad kropp.

   Hon drog åt sig handen och lutade sig tillbaka mot sina kuddar. Tårarna brände i henne. Av någon anledning hade hon inte väntat sig att ha någon känsel i stumpen. Nu när hon kände sina fingrar där insåg hon att det verkligen var hennes ben som kapats under knäet. Det där var hon. På riktigt.

 _____________________________________ 

   Senare under dagen klev Jonte in med rullstolen och tog med sig Mimmi på en liten promenad. Eller rullenad som Mimmi kallade det för. Hon knuffade sig fram av egen kraft nu så länge det inte gick för mycket uppförs eller så förstås.

-          Hur gick det hos sjukgymnasten igår? frågade Jonte och tog en tugga av sitt äpple som han hade med sig.

-          Det gick bra. Men det är svårt. Samtidigt så är det första gången som jag tyckt om att träna. Jag sover bättre.

   Jonte nickade och hjälpte henne över en trottoarkant.

-          Ja, det är väldigt viktigt att inte senor och muskler drar sig samman så att du inte kan använda benet längre fram.

   Jonte kastade iväg sitt äppelskrutt innan han fortsatte.

-          Hur kändes det att ta bort gipset då?

   Mimmi suckade.

-          Ska jag vara ärlig så var det inte fören idag som jag verkligen, verkligen insåg att det är sant. När jag fick ta på det och se det.

-          Det förstår jag.

-          Men sen så började jag också för första gången se fram emot att få prova ut en protes och kanske till och med få gå igen.

   Jonte log för sig själv. Han kunde inte förstå vilken skillnad det var på Mimmi sedan hon börjat på sjukgymnastiken. Hon skrattade och kämpade med rullstolen och i hennes ögon såg man ett mod och en säkerhet som aldrig funnits där förr.

-          Och efter det då? frågade han.

-          Efter det?

-          Ja, efter att du kan gå. Vad ska du göra då?

   Hon satt tyst länge.

-          Jag vet faktiskt inte. Jag har inte ens tänkt på det.

   De kom fram till en liten park där de alltid vilade ett tag vid en bänk.

-          Vad drömmer du om att göra då? frågade han och sträckte på sig.

-          Det var länge sedan jag drömde om något, skrattade hon bara.

   Jontes tankar vandrade till hans föräldrar som var rasande över hans yrkesval. De såg inte heller högt på drömmar. Inte om de inte innehöll pengar i större mängder i all fall.

-          Jag drömde om att bli skolkurator förut. Och om att skriva. Men av någon anledning vågade jag mig aldrig på det.

-          Varför inte?

   Mimmi såg länge på honom.

-          Jag var rädd för att misslyckas tror jag.

-          Och nu?

   Hon log och la handen på stumpen.

-          Det finns inget jag inte klarar, skrattade hon och blinkade åt honom.

   Jonte log stort och den numera välbekanta värmen spred sig i magen och bröstet. Inget hade sagt eller gjorts men han hade en känsla av att de båda förstod vad som pågick dem emellan. Och snart skulle hon skrivas ut. Och då var hon inte hans patient längre, utan bara Mimmi. Vackra, levande, modiga Mimmi.

Mimmi skrek när hon lokaliserade orsaken till den kittlande känslan på foten. Medan de lugnande havsljuden flödade genom lokalen ställde hon sig upp på ett ben och skrek igen. Den chockade flocken av yogautövande kvinnor behövde bara ta en titt på det stora, beiga krypet för att alla följa Mimmis instinkt och skrikande fly längre in i lokalen.

Mimmi var alldeles för upptagen med att inte börja gråta eller svimma för att se att hennes tränare dödat spindeln med en hoprullad matta och nu kämpade med att lugna alla.

- Jag menar, den satt på min fot! försvarade sig Mimmi i omklädningsrummet efter den misslyckade sessionen.

Hennes tränare suckade djupt och satte sig ner på den slitna bänken. Några kvinnor tjattrade ivrigt om en manlig spinningtränare som börjat hålla i onsdagspassen.

- Mimmi, det är tredje gången du sätter skräck i en hel grupp för en liten spindel.

- Liten! Såg du den inte! svarade Mimmi argt.

Hon lyssnade lite distraherat på en brunett som klagade över hur svårt det var att koncentrera sig med den nye tränaren framför sig. Kanske skulle man prova på spinning igen, tänkte Mimmi och vände fokusen till sin irriterade yogainstruktör.

- Hur som helst så är det tredje gången på bara två veckor som du skriker mitt under passet och jag kan inte ha …

- Du har inte funderat på att ta in Anticimex eller nått så kanske du slipper terroristspindlar och tusenfotingar i lokalen. För jag kan svära på att den bet mig! Titta här!

Mimmi höll demonstrativt upp sin vänstra fot och såg besviket att där inte fanns ett spår efter krypet. Tränaren, som Mimmi till råga på allt aldrig kunde komma ihåg namnet på nickade långsamt.

- Jag ska be någon ta en titt på saken. Så hoppas vi att du kanske kan slappna av lite nästa gång?

Mimmi kände sig förolämpad. Var det hennes fel att hon hade en fobi för allt som hade mer än fyra ben? Yoga var nog inte nått för henne ändå. Hon lämnade omklädningsrummet efter en snabbdusch och gick snabbt mot sin bil. Det hade börja regna och hon tackade sig själv för att hon inte tagit cykeln som hon planerat.

Väl hemma i sin lilla etta bläddrade hon i utskrifterna av recept från olika hälsotidningar. Hon läste lite om hur man kunde gå ner fem kilo på fyra veckor genom att bara äta levande föda men insåg snabbt att om hon inte fick i sig något annat än morötter och tofu så skulle hon dö snart. På kylskåpet hängde nummer och meny från pizzerian en gata ner.

Var det meningen att man skulle må konstant dåligt för att man ville leva nyttigt? Visserligen hade det bara gått fyra dagar sedan hon slängt sina chipspåsar och sprungit ner på stan och köpt nya gympaskor. Yogan hade gett henne lite ny energi inbillade hon sig. Och nu skulle hon ta tag i sitt liv. Börja städa regelbundet, sluta glömma bort sina tvättider och helt lägga ner godissvullandet vareviga kväll. Tur att ”Du är vad du äter” regelbundet visades på tv så hon kunde gotta sig åt att hon i alla fall inte var värst.

Som trettiotvå år gammal, ogift och barnlös kvinna med några mindre smickrande extrakilon sökte Mimmi konstant efter den snabba vägen till ett bättre liv. Jojobantning och besvikelse hade varit hennes vardag de senaste åren. Hon hade testat allt tyckte hon. Mot sötsuget hade hon gått i akupunktur och healing. Som träning hade hon provat spinning, kampsporter, cykling och så gått som allt i redskapsväg som såldes på tv-shop. Inget varade längre än någon vecka och hon började tro att det helt enkelt inte var menat för alla att vara hälsosamma och lyckliga. Om det ändå inte varit för att hon alltid hade en känsla av att hon bara behövde gå ner i vikt och bleka tänderna för att lyckas. Få nått av de hundratals jobb hon sökt de senaste åren och en man. För det sa sig självt. Hela ”insidan – är – det – som – räknas” historien hade hon för länge sen gett upp på.

En titt i spegeln visade henne alltid en livboj runt magen som under hennes ungdom aldrig synts till. Tio kilo depression kallade hon sin mage och skrattade när hon var bland sina närmaste vänner. Inombords tvivlade hon på sina ord. Var hennes kamp mot vikten bara en ursäkt för att inte få något gjort?

Hon ströjobbade på restauranger och i kroggarderober. Hennes ungdomsdrömmar om att bli författare och jobba som kurator kändes väldigt avlägsna. Någonstans hade hon bestämt sig för att det inte var någon ide att försöka. Hon skulle bara misslyckas, som med allt annat. Samma tankar cirkulerade i henne när det gällde män.

Hon hade för något år sedan upptäckte guldgruvan som i folkmun kallades för ”webben”. På diverse dejtningssajter hade hon snart funnit en hel drös av män som faktiskt ville träffa henne. Hon trodde sig ha hittat den perfekta lösningen på sin eviga singelhet. Tills hon började dejta dem det vill säga.

Den förste hon träffat hade verkat väldigt charmig och söt när de skrivit över internet. Han kändes bildad och lite blyg. När han satt framför henne på caféet nere i centrum hade hon dock snabbt insett att han inte var den typ som ville lära känna henne över en kopp kaffe. Han misstog helt hennes signaler och följde snabbt efter henne in på damernas toalett där det uppstod en minst sagt pinsam situation.

Den andre webbmannen pratade i fyra timmar om hur de utomjordiska makterna i världen utanför skulle rädda de rättrogna från en plågsam undergång och hela dejten slutade med att Mimmi gick hem och bytte sitt telefonnummer.

Den tredje slog dock alla rekord. Han ringde henne och sa att han var i stan och undrade om hon ville möta honom nere på en parkering. Mimmi gick till stället de bestämt och såg bilen han beskrivit. Han vevade ner rutan och vinkade dit henne. När hon kom fram och öppnade passagerardörren viste hon inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes webbman satt totalt, spritt språngande naken bakom ratten. Om hon bortsåg från bilbältet då.

Hon hade inte vågat sig på fler webbmän efter det men hennes små dejting-anekdoter hade varit väldigt uppskattad underhållning under den senaste tjejmiddagen.

Utan någon vidare entusiasm tog hon fram en bit torsk ur frysen. Det fick bli fisk, en potatis och grönsaker och som belöning efteråt skulle hon unna sig en chokladkaka. För hennes eviga filosofi var alltid: ”Att beröva kvinnan på sin choklad är som att beröva mannen på onani”. Och det spelade ingen roll hur nyttig hon blev för chokladen var helig.

Efter maten bestämde sig Mimmi för att göra sig riktigt förtjänt av chokladkakan genom att jogga ner till affären i centrum för att köpa den! Hurtig över fantasin om hur hennes lyckligare och smalare framtid snart skulle se ut tog hon på sig sina knarrande gympadojor. Väl ute i regnet med sin mp3-spelare dundrandes i öronen kände hon sig som Rocky när han tränade inför nästa boxningsmatch. Hon genade över en fotbollsplan och ner för en liten slänt som ledde ner till en gata. En bil närmade sig från vänster men de hade nyligen sänkt hastighetsgränsen till femtio här så hon joggade ut.

Det hon upplevde strax efter var skarpa billyktor på väldigt nära håll och skriet från gummi mot asfalt fyllde hela hennes värld.
_____________________________________________

Efter en relativt lugn dag satte sig Johannes, eller Jonte som de flesta kallade honom, i ambulansen med en kopp kaffe. Hans praktik skulle sluta ikväll och som nyutbildad sjuksköterska kände han sig fortfarande lite bortkommen i ambulansmännens värld. Ikväll skulle hans skift på akuten börja igen och han var tvungen att bestämma sig för vad han ville göra. Fortsatta studier till läkare skulle innebära mer studielån. Att vara ambulansförare hade länge varit en pojkaktig dröm hos honom men efter veckans praktik var han inte lika säker. Han ville vara mer involverad i patienterna och det kunde han vara om han jobbade på ett sjukhus. Han ville vara med när de skrevs ut och kunna stötta genom alla skeden och inte bara på vägen till sjukhuset.

Plötsligt kom ett larm. Adrenalinet pumpade igång när han hörde att en kvinna var svårt skadad och hans kvinnliga handledare, Marie satte igång sirenerna och accelererade i sådan kraft att Jonte nästan fick kaffet i knäet.

- Kvinna i 30 års åldern är påkörd på Skaldgatan. Föraren har försvunnit från platsen. Polis är på plats inom två minuter, sprakade radion mellan dem.

Jonte drog ett djupt andetag och såg på Marie som log uppmuntrande mot honom.

- Det kommer gå bra! Och är det illa vill jag att du kör så sitter jag med henne bak. Okej?

Jonte nickade kort och bet ihop. Det var en underlig känsla att rusa fram genom trafiken för att rädda en människa i nöd. Det var heroiskt och kändes nästan mäktigt. Men sen fanns rädslan där tätt intill honom. Skulle de kunna rädda henne? Skulle han göra något fel? Skulle han kunna hantera situationen på ett professionellt sätt?

Han hann inte tänka längre, för framför dem spred en krigsliknande scen ut sig.

Vid vägkanten såg de en grupp människor stå i en cirkel runt det han gissade var den påkörde kvinnan. Bredvid hade två bilar krockat och en lång kö av fordon sträckte sig i båda riktningarna av gatan. Marie plockade upp radion och ringde in bilkollisionen.

- Kolla de två bilarna för att se om någon av dem är i behov av akut hjälp och kom sen till mig och hjälp till med kvinnan, ropade hon medan de klev ur bilen. Jonte såg lättad att det i den blå Forden satt en man som själv klev ur och förklarade att han var oskadd. I Volvon bredvid satt ingen alls och alla rutor var hela så Jonte antog att föraren och de eventuella passagerarna hade klarat sig. Värre var det med kvinnan insåg han snabbt när han kom fram. Några vittnen till olyckan hade flyttat henne från gatan ner i diket efter att bilarna krockat.

- Jag vet att man aldrig får flytta någon men när bilarna krockade var de nära att köra på henne och jag vågade inte låta henne ligga kvar! förklarade en äldre dam med skrikig röst.

- Det var nog det bästa, lugnande Marie henne.

Hon och Jonte fick på henne en krage och upp på en bår. Kvinnan var medvetslös men andades och hon blödde ymnigt från flera sår på huvudet och benen. När han spände fast henne märkte han att hennes vänstra ben var söndertrasat. Han hade aldrig sett något liknande och var tvungen att hålla andan för att inte kräkas när han klippte upp byxbenet.

Väl på sjukhuset bestämde sig Jonte för att stanna på plats då hans skift började inom några timmar. Kvinnan de kommit in med rusades upp på operation och han ville gärna tvätta av sig blodet från henne innan han började jobba igen.

- Så hur fungerade praktiken, Jonte? frågade en av undersköterskorna när han kom in i fikarummet. Ska du bli ambulansman?

- Du, jag har ingen aning om jag ska vara ärlig, svarade han trött och satte sig i hörnsoffan.

- Ja, men det låter manligare i alla fall med ambulansman än med sjuksyster.

De skrattade högt ett tag innan hon ursäktade sig och gick iväg på toaletten. Jonte tänkte på sina föräldrar som båda tyckte det var otroligt genant att presentera sin son, sjuksköterskan, Johannes. De kunde inte förstå varför han inte fortsatte och blev läkare i alla fall.

Precis så sa de, bli en läkare då i alla fall. Som om det var på gränsen till vad som dög. Helst skulle han bli kirurg eller genforskare eller något liknande.

Ibland undrade Jonte om hans sökande efter ett annat yrke inom vården berodde på hans föräldrar och inte på honom själv och hans egna önskningar. Visst, det gick kanske inte hem hos tjejer på krogen att vara en sjuksyster, men han kände då definitivt ingen skam över det. Det hade varit en krävande utbildning och han älskade sitt jobb. Varför begära mer?

Medveten om att han innerst inne redan fattat ett beslut för länge sen gick han iväg för att kolla hur det gick med kvinnan.

_____________________________________________

Hennes första, flackande sekunder var omtumlande. Innan hon ens lyckades slå upp ögonen blev hon medveten om en intensiv smärta i kroppen som var så stark att hon inte ens kunde lista ut vart hon hade ont. Minnet spann och hon kunde inte för sitt liv komma på vart hon var eller vad hon gjort. Något om yogan flaxade förbi. En spindel. En chokladkaka?

- Hör du mig, Mimmi? Kan du öppna ögonen? hörde hon en mjuk kvinnoröst eka någonstans långt bort medan någon klämde hennes hand.

Hon försökte svara men huvudet höll på att sprängas och tungan kändes helt uttorkad. Hon tvingade upp ögonlocken och såg en svag skuggfigur bredvid sig. Skräckslagen trodde hon att hon dött. Morötterna och motionen hade haft ihjäl henne till slut.

- Hej, Mimmi. Du är på intensivavdelningen. Du har varit med om en olycka. Minns du det?

Mimmi blinkade några gånger. Olycka? Hon levde. Tack och lov. Det dröjde flera minuter innan hennes syn klarnade. Bredvid henne stod en korthårig kvinna och en yngre man. De log båda två när hon lyckades få ögonkontakt. Hon försökte sätta sig upp.

- Nej, nej. Ligg ner och ta det lugnt ett tag. Du har gått igenom en del operationer och du bör ta det lugnt ett tag, sa han och la en hand på hennes axel för att hindra henne från att sätta sig upp.

- Vad hände? fick Mimmi äntligen fram.

- Du verkar ha varit ute och joggat då en bil körde på dig. Föraren försvann från platsen men det fanns många vittnen så polisen söker efter honom, förklarade mannen medan kvinnan gick sin väg.

- När var det?

- För ett dygn sedan ungefär. Din mamma är här, vill du att jag hämtar henne? Mimmi kved till när hon försökte lägga sig tillrätta.

- Hur illa är det? frågade hon svagt.

Mannen slutade le och tog hennes hand.

- En läkare kommer vilken sekund som helst. Han ska förklara läget för dig.

En svidande kyla spred sig genom kroppen när hon kikade ner på sin kropp. Det tunna vita täcket låg över hennes bröst, över magen, låren och sedan var det något som var väldigt fel. Från knäet och ner på hennes vänstra sida fanns ingenting. Det såg absurt och overkligt ut. Bredvid hennes normallånga högerben var det helt tomt.

- Jag är väldigt ledsen, Mimmi. Men det här är inte slutet på allt. Du anar inte hur långt teknologin kommit och …

- Vad menar du? Vart är det! avbröt Mimmi honom.

- De var tvungen att operera bort …

- Vadå operera bort? Är ni inte klok!

En äldre läkare klev in i rummet. Han såg medlidsamt på henne innan han tog till orda.

- Jag är dr Jonsson. Jag beklagar att det blev så här men för att rädda ert liv var vi helt enkelt tvungna att amputera benet nedanför knäet. Just nu är du chockad men jag vill att ni ska veta att många, väldigt många, lever hälsosamma, långa, normala liv utan ett …

- Ni är ju helt dumma i huvudet! Förstår ni vad ni gjort? Jag är ett monster! Jag …

Mimmi började gråta. Hon ville vakna nu. Allt måste vara en mardröm. Rummet spann runt henne. Räckte det inte med att hon var en fet, oönskad tjockis. Skulle hon behöva bli ett monster också? Insikten cirkulerade som ett smittsamt virus runt henne. Monster, monster, monster. Hon kunde känna hur ordet spred sig som en kladdig massa över huden. Den kvinnliga sjuksköterskan kom in och gav henne smärtstillande genom en kanyl. Mimmi såg ett dropp bredvid sig och kände magen vända på sig. Det var bara en dröm, det måste vara en dröm. Vakna, vakna, vakna. Hon slöt sina ögon och vägrade lyssna på resten av läkarens ord.

Strax efter att läkaren lämnat rummet kom hennes mamma, Liv in. Mimmi kunde se att hon var i upplösningstillstånd. Hon var blek i ansiktet när hon satte sig intill sängen.

- Hur är det? frågade hon svagt.

- Jag orkar inte. Jag orkar inte prata, inte nu. Förlåt, men jag vill vara ensam. Liv skakade på huvudet.

- Jag lämnar dig inte! Inte en chans.

- Snälla, gå bara. Jag måste få vara ensam.

Mimmi vände sig bort från henne och låg så tills hennes mamma reste sig upp och lämnade rummet. När hon hörde svängdörren stanna bakom henne brast hon ut i gråt. Hon ångrade sig. Hon ville ha henne där. Varför hade hon sagt åt henne att gå? För att testa och se om hon skulle stanna ändå? Mimmi kände hur smärtstillandet bedövade smärtan och somnade in i en mörk, förvirrad dröm.