Kära Ms Sofia Gonzalez.

Jag, Sergeant James Brown, har fått den svåra uppgift att medela Er om att Corporal Rafael Gonzalez den 16 augusti 2006 klockan 13.40 avled efter en väpnad konflikt norr om gränsen till staden Karbala.

    Han dog i strid efter att en grupp rebbeliska shiamuslimer öppnat eld mot civila sunnimuslimer. Er make stred för att skydda oskylldiga civila och han visade stort mod då han offrade sitt liv för att rädda en grupp kvinnor som försökte undkomma stridigheterna.

    Er makes kvarlevor väntas flygas tillbaka till New York innom två veckors tid och ni kommer kontaktas med ytterligare uppgifter inom en vecka.

    US army sänder sina kondolenser.

    Corporal Rafael Gonzales var en god soldat och en mycket modig man. Han var omtykt av alla sina kamrater och han har visat prov på engagemang och pålitlighet under sin tid här med oss. Minns att det han gjort är för allas vårt Amerika. Han kommer hedras som en soldat bör.

    Med varma hälsningar / Sergeant James Brown

Den 11 september 2006

Min älskade Rafael!

Den 16 augusti klockan 12.37 kom han: En frisk pojke på 3270 gram och 51 cm. Han är så fin! Så vacker! Han har dina ögon. Jag sänder med ett kort. Jag funderar på om vi ska döpa honom till Mikael. Det smärtar mig att höra om din vän, jag hade velat träffa honom. Jag sörjer med hans nära och kära. Samtidigt måste jag erkänna, och jag skäms, att jag är glad över att det inte var du. Det får inte bli du näst. Du har lovat mig att komma tillbaka. Att komma hem till oss. Mig och din son. Han växer så snabbt, vår lille pojke, och jag är arg och förtvivlad över att du missar det här. Hans första leende. Första gången han får syn på sin lilla hand. Första gången han sover i den vackra vaggan.

    Din fars blick är så fylld av kärlek till det här barnet och han har hjälpt mig otroligt mycket under den här första tiden. Men idag är förstås även hans hjärta fyllt med sorg då det är årsdagen för din mors död. Vi var ner till platsen där twin towers stod, det var otroligt mycket blommor och ljus där trots att det gått så många år. Vart har åren tagit vägen? De har gått så fort.

    Vi väntar på dig älskling, jag och lille Mikael. Och din far förstås. Vi saknar och längtar efter dig så mycket! När du kommer hem ska vi fira vår baby, vi ska bjuda alla våra vänner och en präst, så håller vi dop ute i gårdsparken. Jag längtar så efter att få ligga i dina armar igen med vår baby bredvid oss.

    Jag ber och hoppas att du kommer hem snart. Vi saknar och älskar dig. Du får inte förlora din tilltro till Gud. Det finns alltid en mening med det som sker. Även de, tillsynes, mest meningslösa saker har en dold uppgift i det större.

    Med all vår kärlek / Sofie och baby Mikael

Den 7 augusti 2006

Min Sofia, min älskade.

Jag önskade att jag kunde komma hem nu. Det är olidligt varmt här och jag har sett och upplevt saker som för alltid kommer ärra mitt hjärta och själ. Jag önskar inte ens min värsta fiende att få vara med om de saker jag varit med om.

    Mitt hjärta är tyngt av sorg och vemod. Mikael, min älskade vän och broder, dog förra vecka då grupper av shia och sunni drabbade samman vid gränsen till Karbala. Han träffades av ett skott i bröstet. Jag såg honom från håll där jag låg bakom en bil.

   Min första tanke var att rusa dit, trots att kulorna skar genom luften överallt, men så insåg jag att det inte var min rätt. Jag kan inte ta risker nu när vi ska ha ett barn. Mitt liv tillhör vår baby. Och det är, som din dröm visade, mitt jobb att älska och skydda den resten av mitt liv.

    Jag fick veta senare att Mikael dog omedelbart, så det lättade på skulden jag kände. Men inte på sorgen. Jag hade ingen aning om att en känsla kunde göra så ont. Jag känner mig inte stark längre. Jag vill ha hämnd, det är bara mitt samvete som stoppar mig. Och min tro. Guds mening kanske blir klar för mig en dag, men just nu känner jag mig övergiven och ensam. Jag saknar dig så, Sofia. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det slog mig nu att när du får det här brevet kanske ni är två. Jag är så förvirrad. Jag vill hem men jag vill vara kvar och kämpa för mitt land, för Mikael. Jag är så lycklig över barnet men samtidigt så fylld av sorg och misstro. Det gjorde ont att läsa att du knappt minns hur jag ser ut. Men jag förstår vad du menar. Jag måste också se på korten för att minnas tydligt. Men doften av din hud finns för alltid inetsat i mitt minne.

    Vi möts igen på vår måne. / Din och bara din.

Den 3 Juli 2006

Älskade Rafael!

Min mage bara äxer och växer. Det är verkligen en liten boxare vi kommer att få. Vår baby håller mig vaken nästan hela nätterna. Jag blev så sorgsen idag när jag insåg att du inte kommer att vara här när vårt barn kommer till världen. Jag är i vecka 29 nu och när det här brevet når dig kommer jag vara i vecka 34, då kommer barnet snart!

     Din pappa bad mig hälsa att han är ofantligt stolt över att du ställer upp för ditt land och ditt folk. Och han är ännu mer stolt över att du inte låtit ditt hat mot terroristerna ta över dina sinnen till den grad att du hämnas på Irakierna du möter där borta. Du är en stark man och vi älskar dig.

    Jag sänder med ett nytt kort på min mage, ser du vad stor den blivit? Jag har knappt några kläder alls som passar och numera får jag använda dina kalsonger som underkläder. Det ser så hysteriskt roligt ut, tycker pappa din, när jag vaggar omkring i dina nalle puh kalsonger och i dina stora skjortor. Vi skrattar mycket, din far och jag, men när våra ögon möts ser jag samma oro i hans som i mina. Du måste komma hem oskadd, lova mig det, Rafael! Hälsa Mikael att han ska ta hand om dig.

    Jag drömde förut att du var här, med mig, och att vi satt i sängen och åt frukost. Du smekte min mage, lade örat mot det och sa: Det är papa’, hör du mig, baby? Det är jag som kommer att skydda och älska dig resten av mitt liv - Glöm aldrig det.

    Jag vaknade och grät. Jag saknar dig så mycket. Ibland måste jag se på kort för att minnas hur du ser ut. Jag har en t-tröja som jag sover med men den har slutat lukta som dig. Du har varit borta så länge. Jag önskade att du kunde komma hem.

    Jag ser på vår måne varge natt och älskar dig.  Din egen Sofia

Den 29 Maj 2006

Min vackra älva.

Du är så vacker att det inte är klokt. Jag vart tvungen att gå bort en bit när jag såg på kortet, för jag grät. Du kan inte ana hur mycket jag saknar dig. Hur mycket jag vill hålla om dig, lägga min hand på din mage. Skydda dig från allt ont och stötta dig under alla hormonsvängningar och vad det nu kan vara du drabbas av.

    Jag är så tacksam över att min far ställer upp och tar det ansvar som igentligen är mitt. Hälsa honom det och säg att jag älskar honom. Du måste vara i vecka 24 nu, det är så otroligt att jag inte kan tro det. Vår baby, en liten människa som vi skapat. Ju mer jag tänker på det magiska i det, desto säkrare blir jag på att Gud finns.

    Men sen när jag ser mig om här, sticker en tvekans gadd mitt hjärta. Det är tyvärr sant, det har varit amerikanska soldater i städerna här i Irak som gjort onämnbara saker på landets kvinnor. Det väcker en vrede i mig så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. I morgon skickas tre män hem. Dom ska upp i krigsrätten då de tvingat sig på flera kvinnor i en by här utanför Karbala. Men tro inte att alla soldater är så. De är många bra män, dom flesta är här för att, som jag, ta sig ut ur slummen. För att ge sina fruar och barn det de själva aldrig fick. Dom borde hedras av folket. Protesterna du berättar om gör mig besviken. Jag är bara här för att hjälpa ett folk komma på fötter igen. För att skänka dem frihet. Även om också jag kan tveka på om det här är rätt sätt.

    Nu ska vi ut på patrullering. Det är en varm dag idag. Jag tänker på dig under varje vaken sekund. Älskar dig så fruktansvärt mycket! Se på månen, den är densamma på min himmel. Låt våra blickar mötas där inatt

    Din för evigt / Rafael

Den 24 April 2006

Hej min älskade Rafael!

Jag är glad över att du funnit en vän. Jag har hört så många historier om hur dom är i armen. Jag har läst på internet om hur amerikanska soldater varit mot Irakier, specielt kvinnor. Jag tror inte det är sant. Det måste vara Irak som smutskastar er!

   Din far har verkligen tagit väl hand om mig. Han har sagt upp sin lägenhet och flyttat in hit för att spara pengar. Igår kom han hem med en vagga. Den är så vacker! Han hade byggt den hemma hos en vän som har snickarverkstad. Han såg så stolt och glad ut när han kom hem med den att jag började gråta. Även han fick tårar i ögonen.

   Du kommer bli en underbar far. Ju mer jag lär känna den man som uppfostrat dig desto mer förstår jag hur du kunde bli en sådan varm och ansvarsfull människa.

   Du har berättat så lite om hur det är där. Är det mycket bråk? Jag ser så mycket på nyheterna. Döda barn, män med stora pistoler som skriker om hur de ska mota ut oss amerikaner ur landet med våld. Det är protester här hemma hela tiden. En kvinna spottade på mig när jag berättade att du var ute i krig och att jag var stolt över dig. Jag blev så arg att jag grät. Din far blev vansinnig! Jag gråter mycket nu mera. Det är hormonerna.

    Jag är så lycklig och samtidigt så rädd. Jag växte upp utan vare sig mor eller far. Min baby ska inte ha det som jag. Igår talade jag länge med din far. Jag berättade om min barndom och han gick fram till mig och höll om mig länge. Sedan sa han: Du får kalla mig papa’ om du vill. Jag grät förstås då med, och skrattade. Han är en bra man, din far. Vi saknar dig och älskar dig. Kom ihåg att ta det försiktigt och hälsa Mikael från mig. Jag sänder med ett kort på min mage, jag är i vecka 19 nu. Det otroligt, där ligger vår baby!

    Med massor av kärlek och kyssar / Din Sofia

Den 20 Mars 2006

Min eviga kärleksblomma.

Du kunde inte ha gjort mig gladare! Ett barn, det är helt otroligt. Jag hoppas och ber att allt är okej med er och jag vet att min pappa kommer ta väl hand om dig när du berättat.

    Självklart kommer jag att komma hem igen, gumman. Vi är inte i många strider häromkring nu, vi hjälper de irakiska soldaterna att hålla ordning. Det finns många ställen där det är mycket mer oroligt.

   Jag har fått en vän för livet här. Mikael. Han och jag har redan delat mer sorg och glädje än jag gjort med någon annan. Det är en bra karl och vi ser efter varandra.

   Vi talade hela natten igår när vi hade vaktshift. Ibland förstår jag inte vad vi gör här. Det finns inga kärnvapen i Karbala! Det är är den näst viktigaste religösa staden efter mekka för alla shiamuslimer. På sätt och vis förstår jag deras frustration. Jag tror inte vi katoliker skulle uppskatta att shia tågade in i vatikanen och tog över.

    Mitt hjärta brister varje gång jag ser på kortet på dig som jag tog med. Det har blivit nött i kanterna av att plockas upp och ner ur fickan hela tiden. Kan du inte skicka ett kort så jag får se magen? Hur känns det att bära på ett barn? Mår du bra? Har du drabbats av illamående och sånt?

   Jag vet att min plats är hos dig just nu men jag vill att vårat barn ska få det vi aldrig fick. En trygg barndom, en bra skolgång. Vår baby ska få gå på harvard om den vill!

   Jag drömde om mor inatt. Hon sa inget utan bara log. Jag vet att det jag gör för oss är rätt. Jag älskar dig Sofia, jag vill finna ett nytt ord för min kärlek, för älskar räcker inte längre till. Jag saknar dig, din hud, dina ögon. Jag saknar dig så mycket.

   Din för evigt / Rafael

Den 13 februari 2006

Älskade Rafael!

Jag kan inte hjälpa att jag är orolig. På nyheterna visar de den ena självmordsbombaren efter den andra. Dom pratar om terrorister och kriget mellan shia och sunni. Jag är så rädd att det ska hända dig något. Du lovade att komma hem, glöm inte det.

   Jag är arg, förlåt mig Rafael, men jag är så arg på dig. Vi är fattiga, det vet jag men det du uthärdar där borta bland vapen och främlingar är inte värt pengarna. Jag vet att du gör det för våran skull, för att vi ska ta oss ut ur slummen och det jag ska berätta nu kommer göra att du blir än mer bestämd att tjäna ihop pengar. Det finns snart ytterligare en som behöver dig här hemma.

    Jag var på frikliniken igår och jag är gravid. Jag måste vara i den nionde veckan idag. Du minns väll den där måndagen? Jag ler alltid för mig själv när jag tänker på den natten. Lova mig att det inte var den sista.

    Det skrämmer mig, att bära på ett barn, jag vill inte gå igenom det här ensam, utan dig. Jag vill ha dig vid min sida. Och jag vill inte att du missar det här.

   Vi behöver dig här hemma. Du får inte ta några onödiga risker. Lova mig det. Jag skulle aldrig klara mig utan dig. Jag lever för dig. Ensamheten gör så ont.

   Din pappa hälsar tillbaka, även han är orolig men jag kan se att han är stolt. Han sa att om mor din levt så hade hon förmodligen tagit första bästa flyg dit och dragit hem dig i örat. Oj, så vi skrattade när han sa det. Men han är stolt över dig och han saknar dig. Jag ska berätta om barnet efter den tolvte veckan. Mycket kan gå fel, men jag känner på mig att det här är vårat barn, vår baby.

    Jag älskar dig mer! Många kyssar, din Sofia.