Äntligen var det dags att åka hem. Dagarna på sjukhuset hade hållit på att driva Mimmi till galenskap. Även om tristessen bröts av träningen hos sjukgymnasten och Jontes besök så längtade hon hem till sin lägenhet för att få äta nått annat än sjukhusmat.

   Samtidigt var hon livrädd. Hon var rädd för att lämna rutinerna, för att inte klara sig själv och för hur det skulle gå att ta sig upp i trapphuset med kryckor. Och hon hade en stor klump i magen när hon tänkte på att bli sedd i sin nya kropp. Hon själv hade haft lång tid att vänja sig. Men alla andra? Skulle hon bli stackars enbenta Mimmi nu?

   Hennes mamma hade i alla fall vant sig och de talade öppnare med varandra nu än någonsin. Inte bara om Mimmis ben, utan om allt möjligt annat.

-          Hur mår du egentligen, gumman, hade hennes mamma, Liv sagt när de druckit kaffe ute i kafeterian dagen innan.

-          Jag mår bra, mamma.

   Liv la i en bit socker i koppen och rättade till sitt silvergrå hår.

-          Du har inte sagt något annat än att du mår bra och jag … Jag kan bara inte sitta här och låtsas som om inget är fel längre.

   Mimmi kände en hård klump i halsen. Hon ville inte gråta.

-          Du har förlorat ett ben. Det är klart att jag hoppas att du mår bra men det är lite svårt att tro på.

-          Mamma. Jag mådde inte bra. Jag trodde mitt liv var slut, jag ville dö, jag önskade att jag inte överlevt operationen och jag trodde aldrig jag skulle våga mig utanför mitt rum igen.

-          Mimmi …

-          Vänta, mamma, avbröt hon henne och svalde för att tårarna inte skulle börja rinna. Nu har det gått fyra veckor och om jag ska vara ärlig så har jag aldrig mått bättre i hela mitt liv. Jag har stärkts och …

   Liv satte handen över sin mun och Mimmi såg till sin förvåning att hennes mamma grät. Hon hade aldrig sett henne gråta. Inte ens när hennes man, Mimmis pappa lämnat henne för att aldrig mer höra av sig.

-          När de ringde och sa att du varit i en olycka trodde jag att jag förlorat dig. Sen när jag kom hit och såg dig ligga i din säng utan ditt ena ben så trodde jag att du skulle gå under. Och jag kunde inte komma på något att säga för att hjälpa dig! För att trösta eller …

-          Mamma, det fanns inte en möjlighet att du skulle ha kunnat gjort något alls. Jag behövde tid.

   Liv torkade sina tårar och drog ett djupt andetag.

-          Att jag inte kunde hjälpa dig var inte det enda jag insåg.

   Mimmi såg frågande på henne. Hon hade en svag känsla av overklighet. Hon talade aldrig med sin mamma på det här sättet.

-          Jag insåg att jag inte känner dig. Det känns som om du växt upp så fort. Du var bara fem år när din pappa försvann och jag begravde mig i mitt eget. Plötsligt ligger du där och är trettiotvå. Och jag missade allt.

   Tårarna rann nu snabbt ner för Livs kinder. Mimmi kunde inte hålla emot längre. Hennes mamma hade just sagt det hon själv ältat under alla år.

-          Mamma, säg inte så …

-          Nej, Mimmi. Du vet att det är sant. Och jag tänker ändra på den saken. Jag vill att du vet det.

   Nu när Mimmi stod och packade det lilla hon haft i sin sjukhussal såg hon verkligen fram emot att få spendera mer tid med sin mamma. De hade redan bestämt att de skulle åka iväg på någon dygnskryssning eller kanske åka till kolmården. Hon hade känt sig som fem år igen när hennes mamma kom med förslag om vad de kunde göra tillsammans. Det hade varit så länge sedan Mimmi känt sig sedd av sin mamma.

-          Vad sitter du och drömmer om då? hörde hon Jonte.

   Hon vände sig om och såg att han stod vid dörren iklädd vanliga kläder. Jeans och en vit t-shirt.

-          Ingenting. Är lite nervös för att åka hem bara.

   Jonte såg sig omkring i rummet.

-          Hur tar du dig hem?

-          Taxi, min mamma jobbar.

-          Jag slutade just, jag kan skjutsa dig.

   Mimmi log och vände sig bort från honom så han inte skulle se att hon rodnat en aning. I ärlighetens namn jobbade Liv inte idag, men Mimmi hade hoppats på att Jonte skulle erbjuda sig.

-          Det vore jättesnällt, svarade hon till slut. Kan du ta min väska?

   Jonte räckte henne kryckorna och tog sen väskan. Mimmi sände en tacksam tanke till sin mor som varit hem till henne och hållit liv i blommorna och städat. För nog borde Jonte vara gentleman nog att bära upp väskan in till hennes lägenhet.

 _______________________________________________

Jonte hade lånat sin pappas bil till jobbet den morgonen i hopp om att Mimmi skulle låta honom skjutsa hem henne. Men han var osäker på vad allt skulle leda till. Han själv var väldigt intresserad. Kär rent av. Mimmi var den mest otroliga människa han träffat. Men vad var han för henne? Hon hade varit i ett väldigt sårbart läge när de lärde känna varandra. Även om hon inte erkände det själv så hade hon behövt någon att stötta sig mot och han hade varit där på rätt plats och tidpunkt. Nu skulle hon hem och även om hon hade en del träning framför sig när protesen var gjord så var hon nu helt självständig. Hade hon lärt känna honom som den han var eller som någon på sjukhuset som gjort sitt jobb? Nu när han inte längre behövdes, skulle hon då tappa intresset?

   Tankarna snurrade i huvudet på honom medan han hjälpte henne in i bilen. Mimmi vägledde honom fram till bostadsområdet där hon bodde. När de stannade till på parkeringen blev det tyst en stund.

-          Jag ska kolla upp skolor. För att bli kurator, sa Mimmi och rättade till sitt hår.

-          Vad bra! Härligt, Mimmi.

   Den spända tystnade fortsatte. Jonte kämpade med att hitta något att säga.

-          Jag hjälper dig med väskan upp om du vill? fick Jonte till slut ur sig.

   Mimmi sken upp och öppnade bildörren.

-          Vänta! ropade Jonte och klev ur. Jag hjälper dig.

-          Jag måste lära mig, sa Mimmi lugnt och kronglade ut kryckorna från baksätet.

   Jonte såg på medan hon kämpade sig upp i stående position. Men när hon vände sig om för att stänga dörren gled ena kryckan undan och hon föll framstupa på asfalten.

-          Mimmi, hur gick det! ropade han och började hjälpa henne upp. Att du ska vara så envis, du kan inte göra allt själv med det samma.

-          Släpp mig, Jonte, fräste Mimmi.

   Han suckade och såg handfallet på medan hon kravlade sig upp. Byxbenet som var uppvikt på mitten och nålat hade lossnat.

-          Vänta så ska jag nåla tillbaka det så du inte snubblar på det.

-          Kan du sluta, Jag är okej.

   Nu började han nästan bli irriterad. Inget gick som han tänkt sig.

-          Jag vill inte att du sticker dig på nålarna eller ramlar igen bara.

-          Och jag vill att du börjar behandla mig som något annat än en patient. Behandla mig som en vuxen människa i alla fall!

   Han kunde se att hon var riktigt arg nu.

-          Jag vill bara hjälpa, det är inte min mening att få dig att känna så.

   Han hämtade väskan och låste bilen när han hörde en duns. Mimmi hade ramlat vid trottoarkanten. Jonte sprang fram och började hjälpa henne upp. Han klarade inte av att bara se på.

-          Kan du lägga av? fräste Mimmi och satte sig upp. Ge mig väskan.

-          Du kommer aldrig lyckas ta dig upp för trappor på kryckor med en väska!

   Mimmi ställde sig upp igen och tog tag i handtaget på väskan.

-          Säg fan inte vad jag kan och inte kan göra! Ge mig väskan och åk!

   Jonte släppte taget och skakade på huvudet åt henne. Envisare människa fick man leta länge efter.

-          Okej, vill du inte ha min hjälp så slipper du. Men vill du bli behandlad som en vuxen kan du åtminstone bete dig som en, sa han och gick tillbaka till bilen.

   Redan när han slog igen dörren om sig ångrade han sina ord. Vad hade det flugit i honom?

 _____________________________________________

Mimmi kom fram till porten. Hon hade ont efter fallen och grät av skam. Aldrig hade hon känt såg så förnedrad som nu. Inom sig började tankarna spinna. Vad hade hon trott egentligen? Att hon skulle kunna förföra honom? Bli ihop med honom? Bara tanken på att klä av sig framför en man fick henne att rysa till. Det var inte längre den lilla livbojen runt magen som avskräckte henne från det. Hon var så förbannad på sitt gamla jag.

   Hon satte sig ner på det lilla trappsteget som ledde upp till porten och la ner kryckorna.

   Hon var så förbannad över hur hon kunnat gå omkring med en frisk kropp och klagat på allt hon var för lat för att göra. Hon hade aldrig varit en smal, trind donna som kunde få med sig vem hon ville från krogen. Men hon hade varit en normal tjej som såg bra ut. Hon vågade sig till och med på att kalla sin gamla kropp för vacker. Ja, tänkte hon. Jag var vacker. Och jag såg det inte fören det var försent.

   Medan tårarna rann ner för kinderna bestämde hon sig för att kapitulera. Hon ville inte oroa sin mamma så hon plockade upp mobilen och slog numret till Helen, en av hennes närmaste väninnor.

-          Men Mimmi, gumman, ropade Helen så fort hon fick syn på henne.

   De orden räckte för att få Mimmi att bryta ihop i en ny gråtattack. Att se Helen igen efter alla dessa veckor blev bara för mycket för henne.

   Hon hjälpte Mimmi uppför trapporna och in i lägenheten där hon snabbt tvingade henne att sätta sig i en av fåtöljerna.

-          Jag tänker göra te åt dig och så ska du berätta allt!

-          Förlåt att du inte fick komma till sjukhu…

-          Sluta med det samma! Det är klart att jag förstår, det gjorde vi allihopa!

   Mimmi lutade sig tillbaka och försökte samla sig.

-          Allihopa?

   Hon hörde vattenkokaren slå igång.

-          Jag, Karin, Carro, Sara och Louise var de som var där för att få hälsa på dig. Men alla förstod. Och Lasse och Magnus ville med de också men vi sa nej. Vi tänkte du kunde klara dig utan ett ex och hans bror när du mådde så dåligt.

   Mimmi kunde inte förstå hur hon kunnat vägra träffa sina vänner när hon egentligen behövt dem som mest. Helen kom in med två koppar rykande hett te och drog den andra fåtöljen närmare Mimmis.

-          Du anar inte hur mycket vi saknat dig! Vi bestämde på en gång att vi inte skulle ha en enda tjejmiddag fören du kom hem igen, log Helen och började gräva i sin väska. Föresten, jag stannade och köpte en chokladkaka när du ringde!

   Nu började Mimmi gråta igen.

-          Tack. Men vad knäpp ni är, klart ni skulle haft tjejmiddag ändå!

-          Det hade inte varit lika kul utan dig. Men nog om det. Snälla berätta vad det är som hänt, hur du mår. Allt …

   Mimmi tillbringade följande timme med att dricka te och berätta om sjukhuset och sjukgymnastiken. Om sina tankar och känslor under den första tiden och om Jonte förstås. Hon berättade om sin mamma och deras samtal och avslutade med bråket på parkeringen.

-          Du måste ringa honom, sa Helen bestämt. Ring honom och bjud honom på middag här hemma hos dig. Klä upp dig och …

-          Klä upp mig? sa Mimmi med höjda ögonbryn.

-          Ja? Du är ju upp över öronen förälskad i honom, det hörs på lång väg!

   Mimmi åt upp det sista av chokladkakan och skakade på huvudet.

-          Och? Helen, titta på mig. Det räcker knappast med att klä upp sig. Jag är enbent!

-          Så du tänker aldrig mer ha ett förhållande för att du förlorat ett ben? sa Helen och såg menande på henne.

-          Ett förhållande innebär att man … är intim.

   Helen reste sig upp och satte händerna i sidorna.

-          Klockan är halv fem. Vi har en och en halv timme på oss.

-          För vad? frågade Mimmi förvånat.

-          För att shoppa!

   Mimmi trodde inte det var möjligt men plötsligt hade Helen lyckats tvinga ner henne till centrum där de mötte de andra tjejerna. Hennes vänner var tårfyllda när de kramade om henne och de hade massor med frågor. När Helen snabbt förklarade Jonte-situationen och vad Mimmi sagt om intimitet skakade de alla på huvudena och fattade samma beslut. Här skulle det självförtroende-shoppas.

   Mimmi var förvånad över hur naturligt hennes vänner tog det. De hjälpte henne till och med att prova kläderna trots att Mimmi protesterat högljutt.

-          Kom inte och tro att vi aldrig kommer se ditt ben, gumman, hade Carro sagt och hjälpt henne av med byxorna.

   Nu satt hon hemma med tre nya linnen och två par ursnygga jeans som de på JC sytt upp på ett riktigt snyggt sätt runt benet. Hon köpte även två kjolar och ett par svarta nylonstrumpbyxor som de sa att hon måsta ha sen när hon fått protesen.

   Hon var förvånad över att det faktiskt fungerat. Hon ställde sig framför helfigurspegeln iklädd ett par av sina nya, uppsydda jeans. De hade sytt dem så att de inuti byxbenet låg runt hela stumpen men sen gjort en kant som det är längst ner på ett vanligt byxben. Hon hade ett svart linne på sig och ett tunt silverhalsband. För första gången sen olyckan hade hon också sminkat sig.

-          Jag är vacker, mumlade Mimmi mot spegelbilden och såg sig sen generat om.

   Hon kände sig fruktansvärt löjlig men Sara och Louise hade varit på en kurs där de lärt sig metoden. Det skulle tydligen vara uppbyggande för ens självförtroende. Mimmi tyckte mest det fick henne att känna sig pinsammare än någonsin.

-          Jag är vacker, sa hon lite högre vilket bara ledde till att hon började skratta.

   Hon såg på klockan. Halv sju. Hon hämtade mobilen och såg länge på hans nummer innan hon harklade sig och ringde.

-          Jonte här.

-          Hej, det är Mimmi. Du vet hon som skrek på dig på en parkering idag.

   Jonte skrattade till.

-          Hej, hur är det?

-          Det är bra. Vad har du för dig?

   Mimmi kände att hon började svettas i händerna. Tänk om hon inbillat sig allt. Han kanske inte var ett dugg intresserad. Det hade ju varit hans jobb att ta hand om henne.

-          Ingenting, försöker hitta nått på tv att titta på bara.

-          Ok.

   Det blev en lång paus.

-          Skulle du … Är du hungrig? fick Mimmi ur sig tillslut.

-          Ja, eller jag tänkte just beställa pizza. Eller vad tänkte du på?

-          Det var säkert tre månader sedan jag åt pizza, utbrast Mimmi.

-          Jag skulle kunna hämta upp pizza och komma över. Om du vill?

   Mimmis hjärta slog dubbelslag.

-          Vist, köp en vegetarisk åt mig.

-          Då syns vi snart!

   När Mimmi la på var hon tvungen att sätta sig ner. Han skulle komma dit. Hon tog tag i sin ena krycka och hoppade in i badrummet. Han skulle komma dit!

 _____________________________________________

Jonte tog emot de varma pizzakartongerna och skyndade sig ut i bilen. Det spritte i kroppen av iver att få träffa henne igen. Hela dagen hade han gått och förbannat sig själv för hur han betet sig på parkeringen. Hon hade väl all anledning till att vara irriterad i den situation hon befann sig i.

   Han svängde in på hennes parkering och letade upp rätt husnummer. Väl utanför hennes dörr drog han ett djupt andetag innan han ringde på.

-          Kom in!

   Han öppnade och gick in i den lilla ombonade lägenheten. Hon satt i soffan i rummet.

-          Jag undviker gärna att springa och öppna dörren när det ringer på, log hon.

   Jonte skrattade till och la ner pizzorna på bordet. Han kunde inte slita ögon från henne. Hon var så otroligt fin. Sminkad, håret var uppsatt. Han såg på hennes jeans.

-          Har du sytt dem själv? sa han förvånat.

-          Nej, de på JC gjorde det åt mig.

   Han gapade.

-          Har du varit på stan?

   Mimmi log och nickade.

-          Mina vänner tror att shopping löser allt. Det var faktiskt jättehärligt. Även om en del stirrade så kändes det som att få tillbaka en del av livet.

   Jonte gav henne en burk med cola och började skära upp sin pizza. Han kunde inte fatta det. Mimmi måste vara den modigaste, starkaste människa han någonsin träffat.

-          Hur mycket kostade pizzan? frågade Mimmi.

-          Jag bjuder!

   Mimmi fångade hans blick.

-          Nej, jag vill betala. Hur mycket?

   Jonte log.

-          Kan jag inte få känna mig lite manlig och bjuda på pizza i alla fall? frågade han och blinkade mot henne.

   Mimmi skrattade och höll upp händerna i en uppgiven gest.

-          Vist, vist, jag ska försöka att inte krossa sjuksysters manlighet, svarade hon och fnissade.

-          Men hörru du!

   De skrattade högt.

-          Faktiskt, la Jonte till och såg länge på Mimmi. Faktiskt tycker jag att killen kan få bjuda tjejen på mat på deras första dejt.

   Hans hjärta rusade när han hörde sig själv säga det. Han såg att Mimmi rodnade och såg bort.

-          Okej, men då får jag bjuda på dejt nummer två, sa Mimmi efter ett tag och lutade sig fram över bordet.

   Han hade väntat så länge på den kyssen att han blev alldeles yr när deras läppar möttes. Hon luktade svagt av parfym och när han såg på henne efteråt förstod han att han var mer än kär.

   Han älskade henne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I flera dagar nu har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det känns som om något dött i mig. Jag tittar på det där blinkande strecket på skärmen och på de skitiga tangenterna på min rosa dator och det som händer är - i...

Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe. Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)   Så här är några dagar i Bissans liv: ...

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare. Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag...

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe. Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda o...

Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven! Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp o...