Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe.

Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)

Så här är några dagar i Bissans liv:

_____________________________

"Push-up, jogging och kanyler"

Lördag

08.00

Hon joggade idag - igen. Jag svär på allt, om min människa inte investerar i en sport-bh snart tänker jag implodera. Eller varför inte ge mig av? Jag har hört om en Berit som en dag bara stack. Det blev visst ett jävla liv. Men det är klart, hur skulle en människa överleva utan oss? 

    Men den här joggingen - Jag menar - hur tror den där apliknade tvåfotingen att jag ska kunna hålla mig i form när hon kastar mig upp och ner och upp och ner hela tiden? Min hud töjs och snart kommer klagomålen. För slapp, pekar utåt, pekar inåt. Aldrig nöjd.

    Fast det är klart, Lill-Bissan håller ju inte med. Hon anser att joggingen trimmar ner buken på apkvinnan. Då framhävs vår spettsighet bättre. Och det är kanske nödvändigt – för lill-Bissan menar jag då förstås.

Söndag

15.27

Av alla aphannar så bjuder hon hem Rickard Stålnäve till middag ikväll! Vårt senaste möte var otroligt plågsamt. Jag och Lill-Bissan slumrade i lugnan ro. Lite obekvämt var det då pushup-bh’n skavde men den där jublande känslan av frihet när bh’n rök vart snart avsnoppad då Rickards fumliga jättenävar klämde, vred och slet.

Lill-Bissan skrattade så hysteriskt över hans ignoranta slaffsande att hon höll på att trilla av.

    Jag däremot såg inget roligt i det alls.

    Hans fingrar hade definitiva hygienproblem och vilket språk sen!

    - Tjabba, boopsan. Härligt att tumma på en sån fin bulle like you, sa de i en kör med en röst jag tidigare bara hört i min apmänniskas bilverkstad.

    Lill-Bissan däremot tuttades gärna ihop med vänster pekfinger. Han hade ett avskyvärt ärr över toppen. Men ja, ja, hon har alltid dragits till bad boys.

21.00

Då sitter vi här igen. Svart push-up med spets som skaver. Parfymen väl placerad mellan mig och min syster. Rickard Klämmahårtson sitter och ler och nickar åt allt min apa säger. Ha! Jag ser nog att det bara är mig och lillsyrran han stirrar på.

    Hela kvällen har jag följt hans händer kleta med mat och vin. Kommer dom nära mig igen säger jag upp mig.

21.58

Det kan inte vara möjligt! Det får inte ske! Varför jag? Av alla vackra bullar som guppande far fram och tillbaka på sina apmänniskor så ska de offra mig.

    Lill-Bissan är nog nöjd. Hon slipper hon, den där svartsjuka kossan. Det är en förbannelse att vara den vackrare av oss.

    Åh, Varför, varför?

    Det här är droppen! Jag tänker lämna apan och den sjuka sekt hon ingått i. De talar om det på Mjölknytt och Boopelicius. Det ska visst vara en trend, men jag ser det för vad det är. En offergåva till apguden. Jag kan bara inte förstå.

    Det var under middagen med Rickard. Helt katastrofalt ohyfsad var han!
Helt utan förvarning kom dasslocket flygande genom luften. Självklart landade det på mig, jag är ju trots allt störst av oss.

    Då hör jag min apa säga:

    - Snart får du inte göra så längre. Jag ska pierca mig i övermorgon.

    Jag packar ikväll. Här kan man bara inte stanna!

Måndag

17.00

Förbannat lögn och diktande! Berit, den Berit, är inget annat än en bluff. Jag talade länge med en väninna som sitter på en annan apmänniska i förmiddags. Hon berättade att det bara var bluff och båg det där med Berits "flykt". I själv verket hade hon fått cancer. Arma Berit, frid vare med dig.

    Hennes syster, lill-Berit, hade helt enkelt hittat på hela historien. Men jag antar att det är synd om henne med. Inte nog med att hon är den lilla, hon får sedan spendera resten av sitt liv ensam.

    Jag har alltså ett allvarligt problem nu. Hur i hela fridens dar ska jag undslippa att offras till apguden?

Tisdag

13.45

Timmen var slagen. Hela jag skälvde. Till och med min apmänniska var orolig. Lill-Bissan grät för min skull när vi guppade in i offerlokalen. Kyrkan, som jag förstått att deras apguds hus heter, var den fulaste jag någonsin sett. Och prästen! Herre-boop vad han var anskrämlig. Tatuerad från topp till tå med ringar i de stackars öronen som var tjockare än ett pekfinger.

    Lill-Berit var alldeles utom sig när bh’n plockades av. Alla fingrar beklagade läget. Till och med den strama tummen som anser sig vara så viktig jämt.

    - Gud, jag kan inte titta! skrek Lill-Bissan och gömde sig.

    Jag gjorde ett tappert försök att gömma mig jag med. Men vad kan jag säga. Isen är min kryptonit.

13.53

Vad hände? Jag måste ha svimmat av. Allt jag minns var att jag såg det där tingsetet. Kanyl kallas det visst. Den var fan lika stor som det där redskapet man har för att kärna ur äpplen med. Den kom närmare och närmare. Och nu är jag här.

    Det gör faktiskt inte så ont alls. Jag vet inte. Det är inte bekvämt men absolut inte outhärdligt. Och vi får guppa fritt ett tag då bh’n skulle trycka på för mycket. 

Onsdag

17.35

Svettig dag idag. Hela tiden min apa har jobbat har det varit en stor vit kompress påtejpad över mig. Och jag kan säga att jag inte alls klär i den.

    Jag är rädd att jag blivit hjärntvättad. Eller så hade jag fel ...

    Nä, sannolikt är det det första alternativet.

    Min apa stod länge, länge och inspekterade oss systrar i spegeln idag. Och jag må erkänna att den där lilla silver-ringen klär mig väldigt bra. Om jag ska vara helt ärlig så är nu Lill-Bissan inte bara minst utan helt enkelt osynlig. Men hon får lära sig att leva i skuggan av mig. Så är det bara. Egentligen har det ju alltid varit så.

    Och Rickard hade tydligen klämt en hel del på Sussietutt. Och Sussitutts apa kan aldrig, någonsin, hålla en hemlighet.

    Redan innan lunch fick Rickard Fummeltafs sig en hård flata över kinden. Nu hoppas jag verkligen att min människa kan få upp ögonen för Dr Karlsson igen. Hans fingrar vet då vad de gör. De är artiga, sensuella och även intelligenta. Tummen hans är ju bara för charmerande!

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare.

Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag sökte ett deltidsjobb. En dag hade jag fått ett meddelande på telen där de bad mig ringa upp. Feg som jag är skickade jag ett sms. Fick ett trevligt svar och erbjuds att komma på upplärning!

Lite så där smått panikslagen tackade jag ja, utan att fråga VAD det var för jobb.

Igår åkte jag dit. Jag mådde dåligt, riktigt dåligt. Hade inte lyckats äta mer än två torra baguetter med smör och ett antal koppar kaffe för mycket. Dessutom lyckades jag knappt sova nått alls. Trots att jag skulle vara där kl 14.00 vaknade jag före 8. Som om det nånsin händer annars?

Först hittade jag inte dit för de hade kontor i ett privathus. Väl där skakade jag hand med mannen jag smsat med. Trevlig som bara den var de, alla hälsade och jag fick träffa hon som skulle lära upp mig. Också hon jätte-trevlig! Hade inte hon varit så lättsam och rolig hade jag inte orkat med kvällen som skulle komma.

På ett enormt lager väntade vi i 2 nästan 2,5 timme innan lastbilen jag skulle köra kom in. Jag försökte hjälpa till att lasta på men var mest i vägen. Försökte ställa vettiga frågor men kände mig mest dum. Fick konstant kämpa emot att gäspa och hade redan där börjat fråga mig vad fan jag höll på med. Kände mig febrig och hade ont i halsen. Tänkte att det var ju bara det som fattades. Att bli sjuk också.

Mardrömmen var ett faktum när jag insåg att lastbilen var trasig. Trafikfarlig? Nej, kanske inte. Men jävligt äcklig att köra. Och jag såg fan inte ett skit. Sämsta halvlysen jag vart med om. Det tog 10 timmar. Låter inte mycket. Har jobbat bra mycket mer än så. Men allt var så kaotiskt, så oeffektivt, så jävla tungt. Jag kände mig redan mörbultad efter en timme och ville bara åka hem. 

Det var fruktansvärt nedslående att känna så. Jag fick ärligt talat panik inför hela min framtid. Tänkte att nu är det kört, jag har brakat ihop igen. Kommer inte klara nått. Men efter att ha sovit på saken insåg jag att det inte alls är så. Jag hade allt emot mig och jag klarade det ändå. Jag ville bara hem, skita i allt men jag jobbade tills det var klart. Det måste räknas som nått jävligt bra?

På måndag ska jag träffa chefen. Jag kommer tacka ja till jobbet men säga som det är. Ni kan inte skicka mig på ställen där det krävs rå muskelkraft att få in en pall. Jag är inte den som kan släpa en 2 meter hög pall med läsk på en "jekketralle" (herre gud jag har vart i Norge för länge, jag vet inte vad det heter på svenska) där 3 av 4 hjul inte rullar för de rostat fast. Speciellt inte genom snöblandat grus.

Fy fan vad jag längtar till Mars/April. Jobba på Tusenfryd igen. Bara att veta vad som ska göras, bland trevligt folk och känna att man faktiskt KAN nånting. Längtar!

Är så trött på att kastats mellan vikariejobb fram och tillbaka. Vet ju aldrig hur mycket jag ska jobba, när eller ens med vad. Och det värsta är att aldrig veta vad nästa lön kommer ligga på. Trött på röda siffror och minus i plånboken.

Det är en jävla tur att man har ett varmt hem att komma hem till! Madde gjorde fläskfile i ugn, potatis och sås med rödvinbärsgelé när jag kom hem. Kan ju lova att jag sov som en gris inatt!

Enda som fattas är en kall än. Då hade jag repat mig helt ;)

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe.

Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda och sköta hönsen medan jag ligger och spelar på facebook. Men ibland bara måste man få vara ung och bortskämd. Bara nån helg så där ibland.

Nått jag ligger och funderar på är hur det plötsligt kunde bli vinter igen? Livet liksom glider på vare sig jag är med eller inte. De skämtade verkligen inte när de sa att man skulle njuta av tonåren för sen rutschade man fram genom livet för att hitta sig själv medelålders, missnöjd och ofullständig. Nåja, så illa är det ju inte än men det har börjat infinna sig en svag skräck för den dagen jag vaknar och är 40. Kommer jag ha barn? Ett fast jobb? Ha startat eget? Är mina böcker utgivna? Har jag köpt hus? Är jag nöjd?

Frågan är ju egentligen varför man först tillbringar barndomen med att längta till moppeåldern för att sen tillbringa tonåren med att längta efter systembolaget och körkort för att sen bli 25 och rädd för att bli 40, bli 40 och sakna då man var 25 och sen 50 och inse att man faktiskt hade det jävligt bra för tio år sen?

Det fina i att aldrig vara nöjd är att man alltid utvecklas. Samtidigt blir det en förbannelse i att aldrig kunna slappna av utan att vara rädd för att missa något. Kanske borde man vara nöjd med att aldrig vara nöjd? För om man blir det, kanske man bara lägger sig ner och dör? Kanske ligger det i vår natur att sträva efter förbättring och det om nått är ju nått att vara nöjd med!

En sak är säker. Du blir aldrig nöjd om du söker efter fulländning. För det vi strävar efter är inte bara retuscherat till perfektion utan glorifierat, idealiserat och falskt.