Jag blev kontaktat av ett gammalt spöke häromdagen via msn. Det blev lite hetsigt och några starka ord. Lögner faller mig inte i smaken och även om de är små och onödiga blir jag ganska förbannad ibland. I alla fall när de kommer från just det här spöket.

En sak som slog mig är att jag av hela mitt färgglada hjärta hatar "sanningar". När en människa kommit fram till att de vet allt om allt så bevisar det bara en sak - Att de har helt fel.

Sanningar består oftast av religioner, Gudstro/dyrkan och regler om rätt och fel som inte går att böja på. Oftast finns inga gråzooner vilket för mig alltid är den första hinten om att personen faktiskt är ute och cyklar. Oftast finns det offer och lidande personer som får offras för "sanningens" bästa. Och ofta ska det rekruteras nya "otrogna" och helst ska det pågå krig mot andra sanningar. 

Jag kommer av hela min själv kämpa för att aldrig själv bli en av de här människorna. Sen om min fria livsstil gör att jag hamnar in hell eller lämnas kvar på denna planet när moderskeppet kommer så fine. Jag hade då i alla fall ett bra fritt och filosofiskt liv!

The truth is out there

Idag diskuterade jag lite kort med en människa jag verkligen inte kunde förstå mig på.

En bitter människa.

Det handlar om tacksamhet. Att lära sig uppskatta det man har, att förstå att man själv är ansvarig för sitt eget mående, sina egna handlingar och sitt eget liv. 

Men nej, den här personen ser det annorlunda. För den här personen har haft det svårt, psykiskt, socialt och delvis kroppsligt.

Därför behövs ingen tacksamhet. För det finns inget att vara tacksam för.

Den här personen är ett offer.

Och jag själv är så jävla tacksam att jag vägrar ikläda mig den patetiska rollen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. 

Medlidande kan jag ge. Jag kan lyssna, försöka förstå och dela med mig av de tips jag kan ge utifrån mig själv.

Men OFFER klarar jag inte av!

*pust*

Ju tidigare jag kliver upp, ju fler kannor kaffe häller jag i mig under löpet av dagen.

Jag har druckit 4 koppar nu och det bara kliar i mig att sätta på en kanna till. Varför detta hysteriska kaffeberoende?

Det sista jag gör på kvällen är att dricka en kopp kaffe, ofta uppvärmt i micron. Och det första jag gör på morgonen är att gnälla på Madde att hon ska göra kaffe. Antingen tills jag själv kliver upp och gör det, eller tills hon surt gör det åt mig.

Det är ett knark! Jag tror jag använder det som en uttråkad använder uppåtsjack för att liksom liva upp stämningen. Bara det att jag istället för att bli glad och pigg får ont i magen och halsbränna.

Kaffe, kaffe, kaffe. Kaffe, kaffe, kaffe.

Tänk att vi människor älskar det som är skadligt. Varför är vi så masokistiska? Ligger det i vår natur att plåga oss själva? Tycker vi om att vältra oss i dåligt samvete över att vi aldrig "behandlar vår kropp som vårt tempel".

Idag har jag planer på att träna och gå en promenad. Det här är enbart för att vi åt fisk igår och jag känner mig nyttig och duktig.

Jag undrar om det blir av?

Det känns konstigt att efter så lång tid som arbetande eller studerande ligga hemma hela dagarna och göra absolut ingenting.

Jag söker jobb för fullt, skriver en del. Men mest så sover jag.

Det tog inte många dagar innan jag vänt på dygnet för vad har jag att kliva upp till?

Letade ett tag efter kampsports klubbar. Norge har ju för fan bara karate-klubbar. Inge Kung Fu så långt jag kan se, om man inte skulle ta och köra till Oslo fram och tillbaka två-tre ggr i veckan. (Nej tack) Blev lite sugen på kick box igen, har testat på det förr. Men sist jag tränade kräktes jag nästan av fys-passen varje dag och ärligt, den där start-possitionen de har. Man ser ut som en dansande apa. Tar nog många år innan man lyckas se avskräckande ut med knytnävarna vifftandes ovanför skallen på en själv :/

Sen är det så värdelöst att gå omkring utan pengar! Här hade man sparat hela sommaren och vad fick man för det? Städning av och ett låsbyte i den gamla lägenheten för 10.000 och så massa STORA småutgifter kring hela den skiten.

Inte verkar det gå så bra att begära ut kvitton på de saker vi fått stulna heller. Detta trots att de ska finnas hos företagen i 10 år. De jag köpte diskmaskinen av (Vem fan snor en diskmaskin!?) vägrar ens svara på mail eller telefon. Så går det när man köper billiga diskmaskiner av märket Candy ...

Hur som helst är det helg igen. Helger är det värsta som finns för en arbetslös. I alla fall enligt mig. På helgen kan man inte ta tag i något alls! Inga myndigheter har öppna, inga svarar på jobbmail, ringer ang intervjuver. Man går och väntar på att det ska bli måndag bara för att upptäcka att det fan inte händer något då heller.

På måndag SKA jag fan ta tag i saker. Om jag så ska behöva börja med Karate känner jag att jag måste få jobba med kroppen igen innan jag rasar samman av rastlöshet!

Då har jag hittat tillbaka till en av mina bloggar! Kul!

Läste nyligen igenom novell-serien: "Vi möts på månen" som jag publicerat här.

Den är ju ganska bra. Lite kort och förutsägbar men helt okej!

Idag har jag en sån där dag då jag skriver och skriver och sen när jag läser igenom det jag fått ner så låter det bara skit alltihopa. Klyschigt, larvigt, mesigt skit. Helt hopplöst att skriva om kärlek. Och att dessutom försöka få ut en kärlekshistoria på ca 300 sidor utan att den upprepar sig är omöjligt. Hur gör folk? Hur får de till det? Hur vet man när boken är SLUT?

Jag har två sätt att skriva på.

Det ena är det "seriösa" där jag har en början och ett slut, färdiga karaktärer, en handling som är förbered och där jag först skriver en stomme som jag sen skriver ut och broderar på. Låter enkelt men är också förbannat tråkigt mot slutet.

Det andra sättet är som den jag skriver på nu. Jag har ingen aning om vad som ska hända själv. Jag hittar på saker längst vägen och lär känna karaktärerna allt eftersom. Det blir aldrig som man tänkt sig men är kul som fan! Problemet är ju bara just det; När tar det slut? Jag kan ju inte gärna skriva tills alla huvudkaraktärer dör. Då blir den tjockare än bibeln.

Ett annat problem jag fått nyligen är med min datorn. Det är nått skräp under mitt "M". vilket gör att när jag skrivit en sida eller två så måste jag gå tillbaka och lägga till alla "M" i efterhand. Får även gör det här förstås. Omåttligt irriterande.

Ska fixa till en annan gammal novell-serie och lägga ut den här! Hoppas någon orkar läsa och kritisera.