Idag diskuterade jag lite kort med en människa jag verkligen inte kunde förstå mig på.

En bitter människa.

Det handlar om tacksamhet. Att lära sig uppskatta det man har, att förstå att man själv är ansvarig för sitt eget mående, sina egna handlingar och sitt eget liv. 

Men nej, den här personen ser det annorlunda. För den här personen har haft det svårt, psykiskt, socialt och delvis kroppsligt.

Därför behövs ingen tacksamhet. För det finns inget att vara tacksam för.

Den här personen är ett offer.

Och jag själv är så jävla tacksam att jag vägrar ikläda mig den patetiska rollen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. 

Medlidande kan jag ge. Jag kan lyssna, försöka förstå och dela med mig av de tips jag kan ge utifrån mig själv.

Men OFFER klarar jag inte av!

*pust*