I flera dagar nu har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat.

Det känns som om något dött i mig. Jag tittar på det där blinkande strecket på skärmen och på de skitiga tangenterna på min rosa dator och det som händer är - inte ett skit.

Vad tjänar sömnlösa nätter till om man inte kan skriva?

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare.

Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag sökte ett deltidsjobb. En dag hade jag fått ett meddelande på telen där de bad mig ringa upp. Feg som jag är skickade jag ett sms. Fick ett trevligt svar och erbjuds att komma på upplärning!

Lite så där smått panikslagen tackade jag ja, utan att fråga VAD det var för jobb.

Igår åkte jag dit. Jag mådde dåligt, riktigt dåligt. Hade inte lyckats äta mer än två torra baguetter med smör och ett antal koppar kaffe för mycket. Dessutom lyckades jag knappt sova nått alls. Trots att jag skulle vara där kl 14.00 vaknade jag före 8. Som om det nånsin händer annars?

Först hittade jag inte dit för de hade kontor i ett privathus. Väl där skakade jag hand med mannen jag smsat med. Trevlig som bara den var de, alla hälsade och jag fick träffa hon som skulle lära upp mig. Också hon jätte-trevlig! Hade inte hon varit så lättsam och rolig hade jag inte orkat med kvällen som skulle komma.

På ett enormt lager väntade vi i 2 nästan 2,5 timme innan lastbilen jag skulle köra kom in. Jag försökte hjälpa till att lasta på men var mest i vägen. Försökte ställa vettiga frågor men kände mig mest dum. Fick konstant kämpa emot att gäspa och hade redan där börjat fråga mig vad fan jag höll på med. Kände mig febrig och hade ont i halsen. Tänkte att det var ju bara det som fattades. Att bli sjuk också.

Mardrömmen var ett faktum när jag insåg att lastbilen var trasig. Trafikfarlig? Nej, kanske inte. Men jävligt äcklig att köra. Och jag såg fan inte ett skit. Sämsta halvlysen jag vart med om. Det tog 10 timmar. Låter inte mycket. Har jobbat bra mycket mer än så. Men allt var så kaotiskt, så oeffektivt, så jävla tungt. Jag kände mig redan mörbultad efter en timme och ville bara åka hem. 

Det var fruktansvärt nedslående att känna så. Jag fick ärligt talat panik inför hela min framtid. Tänkte att nu är det kört, jag har brakat ihop igen. Kommer inte klara nått. Men efter att ha sovit på saken insåg jag att det inte alls är så. Jag hade allt emot mig och jag klarade det ändå. Jag ville bara hem, skita i allt men jag jobbade tills det var klart. Det måste räknas som nått jävligt bra?

På måndag ska jag träffa chefen. Jag kommer tacka ja till jobbet men säga som det är. Ni kan inte skicka mig på ställen där det krävs rå muskelkraft att få in en pall. Jag är inte den som kan släpa en 2 meter hög pall med läsk på en "jekketralle" (herre gud jag har vart i Norge för länge, jag vet inte vad det heter på svenska) där 3 av 4 hjul inte rullar för de rostat fast. Speciellt inte genom snöblandat grus.

Fy fan vad jag längtar till Mars/April. Jobba på Tusenfryd igen. Bara att veta vad som ska göras, bland trevligt folk och känna att man faktiskt KAN nånting. Längtar!

Är så trött på att kastats mellan vikariejobb fram och tillbaka. Vet ju aldrig hur mycket jag ska jobba, när eller ens med vad. Och det värsta är att aldrig veta vad nästa lön kommer ligga på. Trött på röda siffror och minus i plånboken.

Det är en jävla tur att man har ett varmt hem att komma hem till! Madde gjorde fläskfile i ugn, potatis och sås med rödvinbärsgelé när jag kom hem. Kan ju lova att jag sov som en gris inatt!

Enda som fattas är en kall än. Då hade jag repat mig helt ;)

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe.

Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda och sköta hönsen medan jag ligger och spelar på facebook. Men ibland bara måste man få vara ung och bortskämd. Bara nån helg så där ibland.

Nått jag ligger och funderar på är hur det plötsligt kunde bli vinter igen? Livet liksom glider på vare sig jag är med eller inte. De skämtade verkligen inte när de sa att man skulle njuta av tonåren för sen rutschade man fram genom livet för att hitta sig själv medelålders, missnöjd och ofullständig. Nåja, så illa är det ju inte än men det har börjat infinna sig en svag skräck för den dagen jag vaknar och är 40. Kommer jag ha barn? Ett fast jobb? Ha startat eget? Är mina böcker utgivna? Har jag köpt hus? Är jag nöjd?

Frågan är ju egentligen varför man först tillbringar barndomen med att längta till moppeåldern för att sen tillbringa tonåren med att längta efter systembolaget och körkort för att sen bli 25 och rädd för att bli 40, bli 40 och sakna då man var 25 och sen 50 och inse att man faktiskt hade det jävligt bra för tio år sen?

Det fina i att aldrig vara nöjd är att man alltid utvecklas. Samtidigt blir det en förbannelse i att aldrig kunna slappna av utan att vara rädd för att missa något. Kanske borde man vara nöjd med att aldrig vara nöjd? För om man blir det, kanske man bara lägger sig ner och dör? Kanske ligger det i vår natur att sträva efter förbättring och det om nått är ju nått att vara nöjd med!

En sak är säker. Du blir aldrig nöjd om du söker efter fulländning. För det vi strävar efter är inte bara retuscherat till perfektion utan glorifierat, idealiserat och falskt.

Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven!

Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp och drack varm choklad. Jag får mer och mer panik över det faktum att jag ska köra inne i Oslo med en GPS som inte lärt sig det faktum att det finns något som heter "enkelriktat". Av någon anledning faller vi in i allsång i sängen och sjunger gamla julvisor. Det skulle bli en lång natt.

När jag ligger och vrider och vänder på mig som bäst skriker Madde rätt ut och sätter sig upp i sängen. Framför oss på väggen kommer det en svart, stor spindel framkrypandes från vägglisten. Han är liksom i ett hörn, halvt under vägglisten. Vi kan omöjligt slå ihjäl den.

Panikslagen börjar vi genast högljut bråka om vem som ska ta tag i problemet. Vi turas om att stirra stint på den så den inte försvinner spårlös och bereder oss på krig. Sängen dras fram från väggen. En flycktväg skapas mellan hundsängen och en stol. Madde går ner och hämtar en stor sprayburk med Radar och där står vi alltså, två skärrade tjejer kl 2 på natten med en burk radar och en flugsmälla. Stint stirrandes på monstret som försökt smyga sig på oss i natten.

Snart inser vi att inge av oss varken vill spraya eller slå den när den kommer ner på golvet. Vi går igenom olika scenarion på vad som kan hända. Den blir kanske helt galen av radarn och hoppar på oss? Kanske tar den sig in under sängen så vi inte hittar den igen? Kanske tar den till reträtt tillbaka in under taklisten?

Efter att ha bytt plats och vapen flera gånger kommer vi överens.

Madde sprayar - Jag slår.

Grejen är den att jag är riktigt rädd för spindlar. Inte ens jag räknade med min reaktion. För så fort jag hör ljudet av sprayburkan skriker jag rätt ut, kastar flugsmällan all världens väg och ramlar baklänges ner i hundsängen. Madde, som blir mer rädd för mig än spindeln, skriker med mig, ramlar över mig. Vi slåss, helt själviskt om vem som ska ta sig ut ur rummet först. Det är alle man för sig själv som gäller.
Spindeln försvinner tillbaka in under taklisten.

Vi är nu helt panikslagna och börjar därför skrika ännu högre när den nu ganska drogade spindeln faller ner från taklisten längst med väggen. Madde tömmer burken med radar på den och jag lämnar rummet med andnöd pga de giftiga gaserna. Vi fick sen tillbringa större delen av natten i köket då rummet måsta vädras på radargas.  

Madde ser då och då missnöjt på mig när vi sitter i köket. Hon liksom stannar upp och blänger och skakar på huvudet. Hon är besviken på sin flickvän och räddare i nöden. Mycket, mycket besviken.

Så då visar det sig att Ramses, min hankatt, nog har astma! Kan bara tänka mig vad astmamedicin kostar för en katt :S

Ush och fy, han blev nedsövd igår och jag var nojig hela natten över att han skulle somna igen och få njursvikt för att han blev nedkyld.

   Ramses hittar igelkott i Norrsundet

Jag själv såg mig lite chockad i spegeln också. Jag är 24 år. Ung och dum trodde jag fortfarande gällde men kroppen håller tydligen inte med. Vad hände med den här naturliga ungdomliga fastheten? Allt har liksom flyttat en våning ner och där står jag framför spegeln och skriker:

- När i helvete hände det här!?

Tog upp saken med Madde som skrattade så hon grät. Mer åt min panik än min kropp (hoppas jag i alla fall).

Så nu blir det till att börja träna. Lika bra då jag inte längre jobbar med kroppen varje dag. Att snyta näsor och byta blöjor ger inte den motion och träning jag vant mig vid att få via jobbet. Sen kanske det är dags att skära ner på ölen? Eller ja.... kankse

   Kos med älsklingen på Stockholm Pride 2008

Ibland kan jag tänka på frihet. Vad är det egentligen?

Människor har alltid slagits, dödats och dödat för frihet. Friheten att få tillbedja sin egen Gud, friheten att få klä sig som man vill, friheten att få älska den man vill, att få finna sig själv och leva efter sitt eget ideal.

Det fulaste du kan göra i dagens samhälle är att beröva någon på sin frihet. Vare sig du är en våldtäktsman som berövar en människa på friheten att känna sig trygg eller en tyrann som berövar miljontals på sin rätt att leva i trygghet.

Att frihet existerar är jag säker på men jag tror aldrig vi kommer nå den.

Är du en av dem som spenderat pengar på vapnet han håller i?

Eller är du kanske en av dem som tjänar pengar på att han slåss?

Tänk om man hade ett minne som sparade på alla de meningar man raderat. Att man kunde gå tillbaka och se allt man kastat. Bara i det här blogginlägget har jag säkert kastat ett par tusen ord innan jag bestämt mig för att jag helt enkelt inte borde skriva ett skit.

Jag tänker högt - alltså syns jag - alltså finns jag.

_________________________________________________

Hur som helst! Gick igenom gamla kort i datorn och fy fan va KUL vi tre hade den här kvällen! Saknar dig Emelie!

Jag blev kontaktat av ett gammalt spöke häromdagen via msn. Det blev lite hetsigt och några starka ord. Lögner faller mig inte i smaken och även om de är små och onödiga blir jag ganska förbannad ibland. I alla fall när de kommer från just det här spöket.

En sak som slog mig är att jag av hela mitt färgglada hjärta hatar "sanningar". När en människa kommit fram till att de vet allt om allt så bevisar det bara en sak - Att de har helt fel.

Sanningar består oftast av religioner, Gudstro/dyrkan och regler om rätt och fel som inte går att böja på. Oftast finns inga gråzooner vilket för mig alltid är den första hinten om att personen faktiskt är ute och cyklar. Oftast finns det offer och lidande personer som får offras för "sanningens" bästa. Och ofta ska det rekruteras nya "otrogna" och helst ska det pågå krig mot andra sanningar. 

Jag kommer av hela min själv kämpa för att aldrig själv bli en av de här människorna. Sen om min fria livsstil gör att jag hamnar in hell eller lämnas kvar på denna planet när moderskeppet kommer så fine. Jag hade då i alla fall ett bra fritt och filosofiskt liv!

The truth is out there