Mimmi skrek när hon lokaliserade orsaken till den kittlande känslan på foten. Medan de lugnande havsljuden flödade genom lokalen ställde hon sig upp på ett ben och skrek igen. Den chockade flocken av yogautövande kvinnor behövde bara ta en titt på det stora, beiga krypet för att alla följa Mimmis instinkt och skrikande fly längre in i lokalen.

Mimmi var alldeles för upptagen med att inte börja gråta eller svimma för att se att hennes tränare dödat spindeln med en hoprullad matta och nu kämpade med att lugna alla.

- Jag menar, den satt på min fot! försvarade sig Mimmi i omklädningsrummet efter den misslyckade sessionen.

Hennes tränare suckade djupt och satte sig ner på den slitna bänken. Några kvinnor tjattrade ivrigt om en manlig spinningtränare som börjat hålla i onsdagspassen.

- Mimmi, det är tredje gången du sätter skräck i en hel grupp för en liten spindel.

- Liten! Såg du den inte! svarade Mimmi argt.

Hon lyssnade lite distraherat på en brunett som klagade över hur svårt det var att koncentrera sig med den nye tränaren framför sig. Kanske skulle man prova på spinning igen, tänkte Mimmi och vände fokusen till sin irriterade yogainstruktör.

- Hur som helst så är det tredje gången på bara två veckor som du skriker mitt under passet och jag kan inte ha …

- Du har inte funderat på att ta in Anticimex eller nått så kanske du slipper terroristspindlar och tusenfotingar i lokalen. För jag kan svära på att den bet mig! Titta här!

Mimmi höll demonstrativt upp sin vänstra fot och såg besviket att där inte fanns ett spår efter krypet. Tränaren, som Mimmi till råga på allt aldrig kunde komma ihåg namnet på nickade långsamt.

- Jag ska be någon ta en titt på saken. Så hoppas vi att du kanske kan slappna av lite nästa gång?

Mimmi kände sig förolämpad. Var det hennes fel att hon hade en fobi för allt som hade mer än fyra ben? Yoga var nog inte nått för henne ändå. Hon lämnade omklädningsrummet efter en snabbdusch och gick snabbt mot sin bil. Det hade börja regna och hon tackade sig själv för att hon inte tagit cykeln som hon planerat.

Väl hemma i sin lilla etta bläddrade hon i utskrifterna av recept från olika hälsotidningar. Hon läste lite om hur man kunde gå ner fem kilo på fyra veckor genom att bara äta levande föda men insåg snabbt att om hon inte fick i sig något annat än morötter och tofu så skulle hon dö snart. På kylskåpet hängde nummer och meny från pizzerian en gata ner.

Var det meningen att man skulle må konstant dåligt för att man ville leva nyttigt? Visserligen hade det bara gått fyra dagar sedan hon slängt sina chipspåsar och sprungit ner på stan och köpt nya gympaskor. Yogan hade gett henne lite ny energi inbillade hon sig. Och nu skulle hon ta tag i sitt liv. Börja städa regelbundet, sluta glömma bort sina tvättider och helt lägga ner godissvullandet vareviga kväll. Tur att ”Du är vad du äter” regelbundet visades på tv så hon kunde gotta sig åt att hon i alla fall inte var värst.

Som trettiotvå år gammal, ogift och barnlös kvinna med några mindre smickrande extrakilon sökte Mimmi konstant efter den snabba vägen till ett bättre liv. Jojobantning och besvikelse hade varit hennes vardag de senaste åren. Hon hade testat allt tyckte hon. Mot sötsuget hade hon gått i akupunktur och healing. Som träning hade hon provat spinning, kampsporter, cykling och så gått som allt i redskapsväg som såldes på tv-shop. Inget varade längre än någon vecka och hon började tro att det helt enkelt inte var menat för alla att vara hälsosamma och lyckliga. Om det ändå inte varit för att hon alltid hade en känsla av att hon bara behövde gå ner i vikt och bleka tänderna för att lyckas. Få nått av de hundratals jobb hon sökt de senaste åren och en man. För det sa sig självt. Hela ”insidan – är – det – som – räknas” historien hade hon för länge sen gett upp på.

En titt i spegeln visade henne alltid en livboj runt magen som under hennes ungdom aldrig synts till. Tio kilo depression kallade hon sin mage och skrattade när hon var bland sina närmaste vänner. Inombords tvivlade hon på sina ord. Var hennes kamp mot vikten bara en ursäkt för att inte få något gjort?

Hon ströjobbade på restauranger och i kroggarderober. Hennes ungdomsdrömmar om att bli författare och jobba som kurator kändes väldigt avlägsna. Någonstans hade hon bestämt sig för att det inte var någon ide att försöka. Hon skulle bara misslyckas, som med allt annat. Samma tankar cirkulerade i henne när det gällde män.

Hon hade för något år sedan upptäckte guldgruvan som i folkmun kallades för ”webben”. På diverse dejtningssajter hade hon snart funnit en hel drös av män som faktiskt ville träffa henne. Hon trodde sig ha hittat den perfekta lösningen på sin eviga singelhet. Tills hon började dejta dem det vill säga.

Den förste hon träffat hade verkat väldigt charmig och söt när de skrivit över internet. Han kändes bildad och lite blyg. När han satt framför henne på caféet nere i centrum hade hon dock snabbt insett att han inte var den typ som ville lära känna henne över en kopp kaffe. Han misstog helt hennes signaler och följde snabbt efter henne in på damernas toalett där det uppstod en minst sagt pinsam situation.

Den andre webbmannen pratade i fyra timmar om hur de utomjordiska makterna i världen utanför skulle rädda de rättrogna från en plågsam undergång och hela dejten slutade med att Mimmi gick hem och bytte sitt telefonnummer.

Den tredje slog dock alla rekord. Han ringde henne och sa att han var i stan och undrade om hon ville möta honom nere på en parkering. Mimmi gick till stället de bestämt och såg bilen han beskrivit. Han vevade ner rutan och vinkade dit henne. När hon kom fram och öppnade passagerardörren viste hon inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes webbman satt totalt, spritt språngande naken bakom ratten. Om hon bortsåg från bilbältet då.

Hon hade inte vågat sig på fler webbmän efter det men hennes små dejting-anekdoter hade varit väldigt uppskattad underhållning under den senaste tjejmiddagen.

Utan någon vidare entusiasm tog hon fram en bit torsk ur frysen. Det fick bli fisk, en potatis och grönsaker och som belöning efteråt skulle hon unna sig en chokladkaka. För hennes eviga filosofi var alltid: ”Att beröva kvinnan på sin choklad är som att beröva mannen på onani”. Och det spelade ingen roll hur nyttig hon blev för chokladen var helig.

Efter maten bestämde sig Mimmi för att göra sig riktigt förtjänt av chokladkakan genom att jogga ner till affären i centrum för att köpa den! Hurtig över fantasin om hur hennes lyckligare och smalare framtid snart skulle se ut tog hon på sig sina knarrande gympadojor. Väl ute i regnet med sin mp3-spelare dundrandes i öronen kände hon sig som Rocky när han tränade inför nästa boxningsmatch. Hon genade över en fotbollsplan och ner för en liten slänt som ledde ner till en gata. En bil närmade sig från vänster men de hade nyligen sänkt hastighetsgränsen till femtio här så hon joggade ut.

Det hon upplevde strax efter var skarpa billyktor på väldigt nära håll och skriet från gummi mot asfalt fyllde hela hennes värld.
_____________________________________________

Efter en relativt lugn dag satte sig Johannes, eller Jonte som de flesta kallade honom, i ambulansen med en kopp kaffe. Hans praktik skulle sluta ikväll och som nyutbildad sjuksköterska kände han sig fortfarande lite bortkommen i ambulansmännens värld. Ikväll skulle hans skift på akuten börja igen och han var tvungen att bestämma sig för vad han ville göra. Fortsatta studier till läkare skulle innebära mer studielån. Att vara ambulansförare hade länge varit en pojkaktig dröm hos honom men efter veckans praktik var han inte lika säker. Han ville vara mer involverad i patienterna och det kunde han vara om han jobbade på ett sjukhus. Han ville vara med när de skrevs ut och kunna stötta genom alla skeden och inte bara på vägen till sjukhuset.

Plötsligt kom ett larm. Adrenalinet pumpade igång när han hörde att en kvinna var svårt skadad och hans kvinnliga handledare, Marie satte igång sirenerna och accelererade i sådan kraft att Jonte nästan fick kaffet i knäet.

- Kvinna i 30 års åldern är påkörd på Skaldgatan. Föraren har försvunnit från platsen. Polis är på plats inom två minuter, sprakade radion mellan dem.

Jonte drog ett djupt andetag och såg på Marie som log uppmuntrande mot honom.

- Det kommer gå bra! Och är det illa vill jag att du kör så sitter jag med henne bak. Okej?

Jonte nickade kort och bet ihop. Det var en underlig känsla att rusa fram genom trafiken för att rädda en människa i nöd. Det var heroiskt och kändes nästan mäktigt. Men sen fanns rädslan där tätt intill honom. Skulle de kunna rädda henne? Skulle han göra något fel? Skulle han kunna hantera situationen på ett professionellt sätt?

Han hann inte tänka längre, för framför dem spred en krigsliknande scen ut sig.

Vid vägkanten såg de en grupp människor stå i en cirkel runt det han gissade var den påkörde kvinnan. Bredvid hade två bilar krockat och en lång kö av fordon sträckte sig i båda riktningarna av gatan. Marie plockade upp radion och ringde in bilkollisionen.

- Kolla de två bilarna för att se om någon av dem är i behov av akut hjälp och kom sen till mig och hjälp till med kvinnan, ropade hon medan de klev ur bilen. Jonte såg lättad att det i den blå Forden satt en man som själv klev ur och förklarade att han var oskadd. I Volvon bredvid satt ingen alls och alla rutor var hela så Jonte antog att föraren och de eventuella passagerarna hade klarat sig. Värre var det med kvinnan insåg han snabbt när han kom fram. Några vittnen till olyckan hade flyttat henne från gatan ner i diket efter att bilarna krockat.

- Jag vet att man aldrig får flytta någon men när bilarna krockade var de nära att köra på henne och jag vågade inte låta henne ligga kvar! förklarade en äldre dam med skrikig röst.

- Det var nog det bästa, lugnande Marie henne.

Hon och Jonte fick på henne en krage och upp på en bår. Kvinnan var medvetslös men andades och hon blödde ymnigt från flera sår på huvudet och benen. När han spände fast henne märkte han att hennes vänstra ben var söndertrasat. Han hade aldrig sett något liknande och var tvungen att hålla andan för att inte kräkas när han klippte upp byxbenet.

Väl på sjukhuset bestämde sig Jonte för att stanna på plats då hans skift började inom några timmar. Kvinnan de kommit in med rusades upp på operation och han ville gärna tvätta av sig blodet från henne innan han började jobba igen.

- Så hur fungerade praktiken, Jonte? frågade en av undersköterskorna när han kom in i fikarummet. Ska du bli ambulansman?

- Du, jag har ingen aning om jag ska vara ärlig, svarade han trött och satte sig i hörnsoffan.

- Ja, men det låter manligare i alla fall med ambulansman än med sjuksyster.

De skrattade högt ett tag innan hon ursäktade sig och gick iväg på toaletten. Jonte tänkte på sina föräldrar som båda tyckte det var otroligt genant att presentera sin son, sjuksköterskan, Johannes. De kunde inte förstå varför han inte fortsatte och blev läkare i alla fall.

Precis så sa de, bli en läkare då i alla fall. Som om det var på gränsen till vad som dög. Helst skulle han bli kirurg eller genforskare eller något liknande.

Ibland undrade Jonte om hans sökande efter ett annat yrke inom vården berodde på hans föräldrar och inte på honom själv och hans egna önskningar. Visst, det gick kanske inte hem hos tjejer på krogen att vara en sjuksyster, men han kände då definitivt ingen skam över det. Det hade varit en krävande utbildning och han älskade sitt jobb. Varför begära mer?

Medveten om att han innerst inne redan fattat ett beslut för länge sen gick han iväg för att kolla hur det gick med kvinnan.

_____________________________________________

Hennes första, flackande sekunder var omtumlande. Innan hon ens lyckades slå upp ögonen blev hon medveten om en intensiv smärta i kroppen som var så stark att hon inte ens kunde lista ut vart hon hade ont. Minnet spann och hon kunde inte för sitt liv komma på vart hon var eller vad hon gjort. Något om yogan flaxade förbi. En spindel. En chokladkaka?

- Hör du mig, Mimmi? Kan du öppna ögonen? hörde hon en mjuk kvinnoröst eka någonstans långt bort medan någon klämde hennes hand.

Hon försökte svara men huvudet höll på att sprängas och tungan kändes helt uttorkad. Hon tvingade upp ögonlocken och såg en svag skuggfigur bredvid sig. Skräckslagen trodde hon att hon dött. Morötterna och motionen hade haft ihjäl henne till slut.

- Hej, Mimmi. Du är på intensivavdelningen. Du har varit med om en olycka. Minns du det?

Mimmi blinkade några gånger. Olycka? Hon levde. Tack och lov. Det dröjde flera minuter innan hennes syn klarnade. Bredvid henne stod en korthårig kvinna och en yngre man. De log båda två när hon lyckades få ögonkontakt. Hon försökte sätta sig upp.

- Nej, nej. Ligg ner och ta det lugnt ett tag. Du har gått igenom en del operationer och du bör ta det lugnt ett tag, sa han och la en hand på hennes axel för att hindra henne från att sätta sig upp.

- Vad hände? fick Mimmi äntligen fram.

- Du verkar ha varit ute och joggat då en bil körde på dig. Föraren försvann från platsen men det fanns många vittnen så polisen söker efter honom, förklarade mannen medan kvinnan gick sin väg.

- När var det?

- För ett dygn sedan ungefär. Din mamma är här, vill du att jag hämtar henne? Mimmi kved till när hon försökte lägga sig tillrätta.

- Hur illa är det? frågade hon svagt.

Mannen slutade le och tog hennes hand.

- En läkare kommer vilken sekund som helst. Han ska förklara läget för dig.

En svidande kyla spred sig genom kroppen när hon kikade ner på sin kropp. Det tunna vita täcket låg över hennes bröst, över magen, låren och sedan var det något som var väldigt fel. Från knäet och ner på hennes vänstra sida fanns ingenting. Det såg absurt och overkligt ut. Bredvid hennes normallånga högerben var det helt tomt.

- Jag är väldigt ledsen, Mimmi. Men det här är inte slutet på allt. Du anar inte hur långt teknologin kommit och …

- Vad menar du? Vart är det! avbröt Mimmi honom.

- De var tvungen att operera bort …

- Vadå operera bort? Är ni inte klok!

En äldre läkare klev in i rummet. Han såg medlidsamt på henne innan han tog till orda.

- Jag är dr Jonsson. Jag beklagar att det blev så här men för att rädda ert liv var vi helt enkelt tvungna att amputera benet nedanför knäet. Just nu är du chockad men jag vill att ni ska veta att många, väldigt många, lever hälsosamma, långa, normala liv utan ett …

- Ni är ju helt dumma i huvudet! Förstår ni vad ni gjort? Jag är ett monster! Jag …

Mimmi började gråta. Hon ville vakna nu. Allt måste vara en mardröm. Rummet spann runt henne. Räckte det inte med att hon var en fet, oönskad tjockis. Skulle hon behöva bli ett monster också? Insikten cirkulerade som ett smittsamt virus runt henne. Monster, monster, monster. Hon kunde känna hur ordet spred sig som en kladdig massa över huden. Den kvinnliga sjuksköterskan kom in och gav henne smärtstillande genom en kanyl. Mimmi såg ett dropp bredvid sig och kände magen vända på sig. Det var bara en dröm, det måste vara en dröm. Vakna, vakna, vakna. Hon slöt sina ögon och vägrade lyssna på resten av läkarens ord.

Strax efter att läkaren lämnat rummet kom hennes mamma, Liv in. Mimmi kunde se att hon var i upplösningstillstånd. Hon var blek i ansiktet när hon satte sig intill sängen.

- Hur är det? frågade hon svagt.

- Jag orkar inte. Jag orkar inte prata, inte nu. Förlåt, men jag vill vara ensam. Liv skakade på huvudet.

- Jag lämnar dig inte! Inte en chans.

- Snälla, gå bara. Jag måste få vara ensam.

Mimmi vände sig bort från henne och låg så tills hennes mamma reste sig upp och lämnade rummet. När hon hörde svängdörren stanna bakom henne brast hon ut i gråt. Hon ångrade sig. Hon ville ha henne där. Varför hade hon sagt åt henne att gå? För att testa och se om hon skulle stanna ändå? Mimmi kände hur smärtstillandet bedövade smärtan och somnade in i en mörk, förvirrad dröm.

 

Gunilla

12 november 2010 18:49

Väntar med spänning på nästa avsnitt :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I flera dagar nu har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det känns som om något dött i mig. Jag tittar på det där blinkande strecket på skärmen och på de skitiga tangenterna på min rosa dator och det som händer är - i...

Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe. Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)   Så här är några dagar i Bissans liv: ...

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare. Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag...

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe. Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda o...

Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven! Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp o...