Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven!

Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp och drack varm choklad. Jag får mer och mer panik över det faktum att jag ska köra inne i Oslo med en GPS som inte lärt sig det faktum att det finns något som heter "enkelriktat". Av någon anledning faller vi in i allsång i sängen och sjunger gamla julvisor. Det skulle bli en lång natt.

När jag ligger och vrider och vänder på mig som bäst skriker Madde rätt ut och sätter sig upp i sängen. Framför oss på väggen kommer det en svart, stor spindel framkrypandes från vägglisten. Han är liksom i ett hörn, halvt under vägglisten. Vi kan omöjligt slå ihjäl den.

Panikslagen börjar vi genast högljut bråka om vem som ska ta tag i problemet. Vi turas om att stirra stint på den så den inte försvinner spårlös och bereder oss på krig. Sängen dras fram från väggen. En flycktväg skapas mellan hundsängen och en stol. Madde går ner och hämtar en stor sprayburk med Radar och där står vi alltså, två skärrade tjejer kl 2 på natten med en burk radar och en flugsmälla. Stint stirrandes på monstret som försökt smyga sig på oss i natten.

Snart inser vi att inge av oss varken vill spraya eller slå den när den kommer ner på golvet. Vi går igenom olika scenarion på vad som kan hända. Den blir kanske helt galen av radarn och hoppar på oss? Kanske tar den sig in under sängen så vi inte hittar den igen? Kanske tar den till reträtt tillbaka in under taklisten?

Efter att ha bytt plats och vapen flera gånger kommer vi överens.

Madde sprayar - Jag slår.

Grejen är den att jag är riktigt rädd för spindlar. Inte ens jag räknade med min reaktion. För så fort jag hör ljudet av sprayburkan skriker jag rätt ut, kastar flugsmällan all världens väg och ramlar baklänges ner i hundsängen. Madde, som blir mer rädd för mig än spindeln, skriker med mig, ramlar över mig. Vi slåss, helt själviskt om vem som ska ta sig ut ur rummet först. Det är alle man för sig själv som gäller.
Spindeln försvinner tillbaka in under taklisten.

Vi är nu helt panikslagna och börjar därför skrika ännu högre när den nu ganska drogade spindeln faller ner från taklisten längst med väggen. Madde tömmer burken med radar på den och jag lämnar rummet med andnöd pga de giftiga gaserna. Vi fick sen tillbringa större delen av natten i köket då rummet måsta vädras på radargas.  

Madde ser då och då missnöjt på mig när vi sitter i köket. Hon liksom stannar upp och blänger och skakar på huvudet. Hon är besviken på sin flickvän och räddare i nöden. Mycket, mycket besviken.