Vi startade med några öl på interpool. Jävligt trevligt ställe, trevligt sällskap och bra stämmning!

Sen drog vi till läkerol arena för att se Buddy Holly the musical. Vilket jävla drag det var i den showen! Jag som förr varit besatt av 50 och 60-talet börjar känna suget efter mitt gamla kasettband som gick runt runt i min allra första, bruna, rostiga, knarrande volvo när jag var 18. Då åkte vi tills soppan tog slut varje sommarkväll, ett litet gäng med galna brudar som inte gjorde annat än åkte bil och sjöng. Vi körde omkring på skogsvägar och fick ofta om inte alltid ringa efter andra som kunde dra loss oss ur diverse diken och gyttjepölar. 

Tänk vad lätt livet var då. Det fanns bara bilen och polarna. Inga räkningar, inga skulder, ingen ångest över jobb, ekonomisk trygghet eller framtid. 

På Buddy Holly åt vi trerätters middag och drack fler öl. Madde, den ängeln var nykter och chaufför men hon verkade ha lika kul som oss andra ändå.

Efter att på Interpool ha blivit tillfrågade om vi inte skulle på "So Gay" kväll på klubben Solo bestämde vi oss för att kolla in saken.

Solo blev det och kvällen bara spann på. Vi träffade massor med folk. Dansade, drack och skrattade. Inte förrän lokalerna tömdes efter kl 02.00 gick vi därifrån. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6690152.ab 

I Timrå kommun har de inte längre råd med mer än två koppar kaffe per pansionär på deras äldreboende. 

Personalen skäms. Och det hoppas jag de som fattat beslutet gör med!

Vart är respekten för de som jobbat hela sina liv för att bygga upp landets ekonomi som vi lever på idag? De flesta som finns på äldreboenden just nu började jobba när de var 16 och slet hela livet fram tills de antingen slitits ut helt eller gått i pension. 

Jag räds att bli gammal i Sverige. Jag är räds att se mina kära runt omkring mig bli gamla. Jag vill inte att min mormor en dag ska behöva nöja sig med 2 koppar kaffe om dagen på ett hem där personalen knappt har tid att hälsa i all stress och budgetpress som ligger över dem.

Jag skulle vilja se Timrås ekonomiska budget. Jag vill se de siffror som omöjliggör en sån simpel sak som kaffe på ett äldreboende. Varför ges det inte ut lättöverskådliga rapporter om skattemedel till de som faktiskt betalar skatten?

För så mycket blåste det på backplan idag. Snön yrde, vi sprang och fyllde trafik-kon efter trafik-kon med grus som vi spred ut över blankisen. bara för att köra fast igen. Ljudet av hjulspinn är nästan nått man drömmer mardrömmar om nu mera.

I veckan körde jag en vända inne i stan med lastbil och släp. Det var måttligt svettigt när jag missade en avfart och fick köra ett helt varv i den ytte-pytte-lilla rondellen vid norra Max! Men det gick grymt bra, så bra att han inte tyckte jag behövde köra mer den här veckan. Nu måste jag nöta på backningen. 

Men fan vad hopplöst det känns. Det är inte alls som att backa med bil och släp. Nu har man en "led" till på fanskapet som svänger åt helvette om man inte tajmar rattslagen perfekt. *suck* 

Hemma är det fredagsmys, Madde lagar kyckling, potatis och dragonsås, katterna surar över vädret och Dess är nyklippt och borstad. Imorgon ska jag sova ut och på Måndag ska jag på praktik på Sören Thyr igen. Ännu en vecka - många kvar.

Jag tänker mycket på döden idag. En lärares bror dog i går efter en lång tids sjukdom. Han led av Leukemi, de botade honom med en benmärgstransplantation. Men det visade sig att benmärgesdonatorn är en av de få vars imunförsvar aldrig stött på herpes. 40 år gammal elitidrottare dog igår morse av herpes - efter att ha vunnit kampen mot cancer. Det gör ju att man undrar vad fan det är som styr den här världen. Eller om allt bara rullar på i en konstant härva av slump och kaos.

En annan lärares syster har inte långt kvar. Bröstcanser. En av mina klasskompisars fru har just opererat bort en tumör.

Och någonstans i världen skjuter de varandra för att deras gudar har olika namn och deras heliga böcker inte stämmer överens. En tonåring hängs för att han är bög. Ett barn gifts bort med en äldre man. En räv dör långsamt i en trång bur för sin päls. Tusentals kycklingar dränks för att de är av fel kön. Tusentals hönor avlivas efter ett år av skräck i en äggfabrik.  

Det gör inget att det snöar i sidled. Jag är faktiskt glad över att jag kan stå där och träna inför en framtid som jag har framför mig. Speciellt när jag kan åka hem och sätta mig i ett varmt kök och få en mjuk kyss av en kvinna jag älskar.

Helgen som varit blev jäkla trevlig. Kombi har vi köpt, en volvo 940 från 91. Grymt nöjda en så länge men det är väl bara en tidsfråga innan man behöver laga den med :)

Har åt skoter i helgen! Var grymt kul! Vågade dock inte köra för det var alldeles mörkt ute och jag var helt slut efter att ha suttit bak på, hehe

Vi följde också med för att skotta av ett tak på Maddes föräldrars stuga. Det hade gått lätt om inte Madde parkerat den ny-gamla volvon i diket innan. 

Tydligen går det att lyfta upp en bil ur diket om man är 4 pers med en planka. Man blev dock rätt mör i kroppen av den lilla uppvärmningen innan skottningen!

Det blir inte mycket bloggande när man går i skolan om dagarna. Kliver upp 5 varje morgon, dricker kaffe och ångar iväg till skolan. Just nu nöter jag bara backning med släp så man står ute på backplan hela dagarna. Det tar på än även om det inte känns som om man gör särskilt mycket.

Kvällar och nätter går åt till att sova. Tur man har Madde som lagar mat och väcker än till liv lite då och då.

Idag slogs jag av en sak i alla fall.

Pengar - de har inget direkt värde för mig. Jag vill ha pengar så jag klarar mig och gärna så man känner sig trygg. En buffert är mitt ekonomiska mål. Jag vill kunna byta drivknut på verkstad utan att behöva leva snålt i flera månader innan. Jag vill kunna köpa fikabröd nån gång ibland utan dåligt samvete och inte behöva välja mellan om vi ska ha skinka eller ost på mackan utan kunna köpa båda när jag känner för det.

Men när det kommer till djuren, Madde och livet i allmänt så kan jag inte räkna det i pengar. Om katten kostar mig 3000 kr hos veterinären så lägger jag det. Även om katten bara är värd 50. 

Jag tror jag fått en speciell uppfostran av en speciell mamma.

Hon har lärt mig mycket om livet och gett mig en syn på värden som jag märker att många inte har.

Allas lika värde - Alla människor är värd din respekt. Speciellt om du inte förstår dem, det är då du kan lära dig något.

Djur - De har en självklar plats på vår jord. Till och med flugor förtjänar ett liv, för de är en del i något större.

Pengar - Frihet under ansvar. Misstag måste göras för att man ska lära sig pengars värde. De behövs, men de är inte allt här i världen.

Kärlek - Kärlek är det viktigaste vi har. Kärlek till vår partner, till våra barn och främst oss själva är det som är värt att kämpa för.

Jag hoppas att jag kan ge mina framtida barn den grunden att stå på.

bild: Välförtjänt lunch efter tak-skottningen

I morse klev jag upp som vanligt. Insåg direkt att det här inte skulle bli en bra dag. Hade ont, var yr, trött och illamående. Jag kände igen det direkt. Jag var inte sjuk. Jag var trasig. Som om jag krackelerat.

Jag ringde in till praktikplatsen och sa att jag tyvärr blir hemma idag. Han verkade trevlig, han jag pratade med. Det gjorde mig en aning lättad.

Sen har dagen gått åt, utan att jag ens så mycket som orkat gjort en kopp kaffe. Jag fick ta i med alla mina krafter för att gå ut med Dess. Sen tog det stopp. Jag orkar inte göra mat, jag orkar inte gör kaffe, jag orkar inte vara vaken.

Hur kommer det sig att deprissionen kan ligga i dvala. Som ett virus som inte blivit förintat utan bara vilar upp sig för att kunna mutera i lugn och ro och slå till när värden minst anar det?

Är det som de säger? Finns det ingen bot? Kommer jag för resten av mitt liv rasa samman då och då utan anledning?

Det slår mig nu när jag sitter och tänker igenom dagen att en ovanligt retlig slump slagit till. Igen.

När jag låg i sängen idag loggar min käre far in på msn för första gången på väldigt länge. Som från ingenstans ploppar han liksom upp på min dataskärm. Jag var så totat oförberedd att jag fick ett adrenalinpåslag. vi pratas vid lite kort. Han slutar svara efter ett tag, som han alltid gör och jag inser att han lever sitt liv precis som vanligt. Han har hittat en ny kassako. Startat ett nytt företag att driva i botten. Nya människor att krossa. Jag läser hans nya hemsida och den ser ut som alla hans hemsidor. Seriös, varm, proffesionell. De som skickar sina barn och kollegor till hans nya hem har ingen aning om vad de egentligen betalar för. Som vanligt har han hittat en ny metod. Även denna gång olaglig i Sverige. Men oj så effektiv. "Det är bara 8 hittills som dött".

Det nästan vrider sig i mig när jag tänker på det.

Den där slumpen som alltid inträffar. Att han ploppar upp på min dataskärm eller i min telefon just som jag kämpar med att hålla ihop bitarna av mig själv. Det är fanemig nästan komiskt.

Jag är så otroligt lik min pappa. Men vi är också så sjukt olika.

Idag blev jag också sårad. Mitt i den här smeten av ångest, skärvor och pappa ringer nån som står mig nära. Jag insåg förvånat att jag var i desperat behov av min familj. Bara det att jag inte riktigt hittar fram till dem. Känslan av att vara bortglömd och åsidosatt känns lika hårt när man är 23 som när man är 13.

Mognar känslor? Eller mognar bara vårt sätt att hantera dem?

I lördags satte vi oss glada i hågen i Celican. Vi skulle till Valletuna för att kolla på en kombi. Var den i bra skick skulle vi köpa den på plats och köra varsin bil hem. Extra glada var vi över att vi då skule åka kombi till Norge och inte behöva ha Dess i baksätet i 120 mil.

När vi kommer förbi uppsala ringer han. Hans son har klämt fingret och de ska på akuten. Vi säger att vi väntar så länge. Och det gör vi också.

4 timmar i Vallentuna var ingen höjdare. Området killen bodde i var nybyggt och omringat av skyltar som: "Obehöriga äga ej tillträda". Husen låg huller om buller, de såg nakna ut i snön och det rörde sig knappt en människa i området. Min nojja blev total när en vindpust får fatt i flaggan som vajjar i området. En röd flagga med ett gult kors i. Över korset finns en ring, och i ringens centrum finns ett blått öga avbildat. Mina sekt teorier spann iväg till galen fantasi innan vi tröttnade och åkte in i stan.

Stan bestod av ett centrum som stank av hach. Vi tvingade in oss på en allmän toalett och åkte sen tillbaka till sektnästet. Efter ytterligare nån timme drog vi till en mack. Där riktigt myllrade det av aggresiva punkare med läppstift och någon form av fetich för risi frutti. Det var i alla fall vad han skrek bakom oss. "Risi frutti! Ät risi frutt!"

Helt absurdt.

4 timmar i Vallentuna och inte ett ord från den aroganta idioten som viste att vi åkt 20 mil för att se på hans bil. 

Vi var inte alls lika glad i hågen på hemvägen.

Hem - sova - upp - äta - åka

60 mil till Tusenfryd, Norge och så 60 mil hem. På mindre än 23 timmar. Ni anar inte hur spejsad man var på slutet. Vi hade ingen radio på utan ömsom sjöng, ömsom pratade om bisarra hädelser ömsom stirrade ut på vägen under tystnad.

Men fyra saker lärde jag mig under denna resa

1. Människor söder om Gävle kan helt enkelt inte köra bil.

2. Människor i Örebro borde förläggas med körförbud.

3. Rådjur och rävar är bra jävla korkade när de panikar loss framför ens bil.

4. Om du följer skyltar till väg 55 kan du åka i en 8 hur många gånger som helst. Hur du en kör hamnar du på exakt samma avfart. Ytterst obehagligt ...

Nä, de gör ju inte det. Plogade en skogsväg igår med Lotta, var HUR kul som hest, nästan 1 meter snö så det vara bara gasa fullt och kämpa sig fram meter för meter. Efter 0,5 km (om inte längre) märker jag att det börjar dyka upp vatten, innan vi hinner blinka glider hjullastaren ner åt sidan i ett vattenfyllt dike. 

Kan ju avslöja att vi inte tog oss loss och att jag fick hälla ur skorna och vrida ur strumporna efteråt. Synd att man inte hade bil, fick gå på stan med vattenfyllda skor i 2 timmar efteråt, haha

Har nu också börjat backa med släp! Satan i gatan vad svårt det är! Man måste tänka om helt eftersom man har en boggy som vrider sig hit och dit och gärna sticker iväg åt fel håll. Tur man har tills April på sig innan man ska köra upp. Det är två backbanor vi ska kunna, sen på uppkörningen har vi 10 minuter på oss att klara en av dem, vägverket-gubben bestämmer vilken vi sk göra. Ska bli spännande att se om man klarar av det.

Nu, just i denna stund har jag fått praktikplats! Så nu blir det ut och köra C-bil med någon av Sören Thyrs chaufförer. Ska träffa dem på Onsdagsmorgon nästa vecka, ska bli så jäkla kul att få lära sig mer om yrket. Då kanske man inte är helt grön när man kommer på en arbetsplats sen.

Idag är jag sjuk, att gå med blöta fötter mitt i vintern var tydligen inte det bästa man kunde göra. Förkylningen kom som på beställning imorse.

På söndag blir det Norge, Madde har två arbetsintervjuar på Tusenfryd och så ska vi kolla på boende.

Dagens chock:

Madde söker jobb som diskare - men de vill hest ha någon med erfarenhet. Va?! Måste man ha erfarenhet för att få jobb som DISKARE?!

Vuxenpoäng:

+ gick promenad med Dess trots att jag är sjuk

+ ringde runt efter praktikplatts

+ förberett middag

- Har varken ätit frukost eller lunch

Jag kan inte minnas att jag sett det förr. Ett dimmigt snölandskap i solnedgång. Djup, vit snö som slukas av en tät, orange-glimmande dimma. Underlig syn.

Nu ikväll badade vi 1,5 timme i badkaret. Det behövdes. Tänk att man kan vara ihop i nästan 2 år och sen sitta en hel kväll och prata och ha så mycket att berätta och prata om att man nästan talar i mun på varandra hela tiden. Härlig känsla.

M har fått en nyvunnen kärlek till kalendrar och postitlappar. Och handväskan. Jag fattar inte alls. Det man inte kommer ihåg var nog inte så viktigt ändå. Och är det så viktigt så har man skrivit upp det i mobilen. Står det inget i mobilen så har du nog inget glömt heller för den delen.

Lite vardagsfilosofi från mig.

Det har varit tröttsamma dagar. Gråt och skratt men egentligen inget av större betydelse. Man behöver bryta ihop ibland. Det är dock inte bra att göra det när man kör bil märkte jag. Tårar gör ingen bra förare. (ett nytt ordspråk kanske?)

Sömn och sen nya tag. Jag längtar tills jag ska kliva upp. Det måste vara ett gott tecken.