I morse klev jag upp som vanligt. Insåg direkt att det här inte skulle bli en bra dag. Hade ont, var yr, trött och illamående. Jag kände igen det direkt. Jag var inte sjuk. Jag var trasig. Som om jag krackelerat.

Jag ringde in till praktikplatsen och sa att jag tyvärr blir hemma idag. Han verkade trevlig, han jag pratade med. Det gjorde mig en aning lättad.

Sen har dagen gått åt, utan att jag ens så mycket som orkat gjort en kopp kaffe. Jag fick ta i med alla mina krafter för att gå ut med Dess. Sen tog det stopp. Jag orkar inte göra mat, jag orkar inte gör kaffe, jag orkar inte vara vaken.

Hur kommer det sig att deprissionen kan ligga i dvala. Som ett virus som inte blivit förintat utan bara vilar upp sig för att kunna mutera i lugn och ro och slå till när värden minst anar det?

Är det som de säger? Finns det ingen bot? Kommer jag för resten av mitt liv rasa samman då och då utan anledning?

Det slår mig nu när jag sitter och tänker igenom dagen att en ovanligt retlig slump slagit till. Igen.

När jag låg i sängen idag loggar min käre far in på msn för första gången på väldigt länge. Som från ingenstans ploppar han liksom upp på min dataskärm. Jag var så totat oförberedd att jag fick ett adrenalinpåslag. vi pratas vid lite kort. Han slutar svara efter ett tag, som han alltid gör och jag inser att han lever sitt liv precis som vanligt. Han har hittat en ny kassako. Startat ett nytt företag att driva i botten. Nya människor att krossa. Jag läser hans nya hemsida och den ser ut som alla hans hemsidor. Seriös, varm, proffesionell. De som skickar sina barn och kollegor till hans nya hem har ingen aning om vad de egentligen betalar för. Som vanligt har han hittat en ny metod. Även denna gång olaglig i Sverige. Men oj så effektiv. "Det är bara 8 hittills som dött".

Det nästan vrider sig i mig när jag tänker på det.

Den där slumpen som alltid inträffar. Att han ploppar upp på min dataskärm eller i min telefon just som jag kämpar med att hålla ihop bitarna av mig själv. Det är fanemig nästan komiskt.

Jag är så otroligt lik min pappa. Men vi är också så sjukt olika.

Idag blev jag också sårad. Mitt i den här smeten av ångest, skärvor och pappa ringer nån som står mig nära. Jag insåg förvånat att jag var i desperat behov av min familj. Bara det att jag inte riktigt hittar fram till dem. Känslan av att vara bortglömd och åsidosatt känns lika hårt när man är 23 som när man är 13.

Mognar känslor? Eller mognar bara vårt sätt att hantera dem?