Jonte satt hela natten intill hennes säng. Det var första gången han varit med om att någon var tvungen att amputera en kroppsdel. Och han hade varit ensam med henne i rummet när hon gjorde upptäckten. Aldrig hade han känt sig så inkompetent som under de sekunderna innan läkaren kom in. Han viste inte vad han skulle säga, hur han skulle trösta eller ens förstå. Själv skulle han hellre dö än att bli av med ett ben.

   Monster hade hon kallat sig själv. Han såg länge på henne där hon låg i sjukhusängen. Hon var långt ifrån ett monster. Kanske inte den sortens kvinna män vänder sig efter på stan eller krogen. Men ju mer han såg på henne, desto vackrare blev hon.

-          Vad heter du?

   Han flög nästan av stolen när han hörde den hesa rösten från sängen.

-          Jonte.

   Mimmi suckade djupt och bad sen om vatten. Hennes ögon var febriga och håret låg tovigt runt hennes huvud. Han skyndade sig på fötter och hämtade ett glas och stöttade henne så att hon kunde ta en klunk.

-          Det är alltså sant. Mitt ben är borta?

Jonte satte sig intill sängen igen och tog hennes hand. Han kunde se att hon bet ihop.

-          Det kommer att lösa sig. Allt kommer att bli bra.

-          Vad du ljuger. Jag har alltid sagt att motion är farligt, sa hon och skrattade sorgset. Eller så är det chokladen som är farlig.

-          Chokladen? frågade Jonte och höjde på ögonbrynen.

   Mimmi log ett snett leende.

-          Jag skulle belöna mig med en chokladkaka för att jag hållit min diet. I hela fyra dagar. Fy, vad patetiskt.

   Jonte skrattade ofrivilligt till och skakade på huvudet åt henne.

-          Det lät som en bra plan tycker jag! Jag skulle nog tänka likadant om jag gick på diet. Fast belöningen skulle nog bestå i en öl och en påse ostkrokar.

-          Då är du till och med värre än mig, mumlade Mimmi och kved till.

   De var tysta ett tag medan Jonte betraktade hennes slutna ögon. En tår rann ner längs sidan av hennes ansikte och landade på kudden.

-          Tror du att du kan äta något? frågade han efter en stund.

-          Ja, kanske. Vad finns det?

-          Jag ska se efter, kommer strax!

   Han sprang ner till köket och hämtade en skål med nyponsoppa och smet sen in i fikarummet där det låg en tallrik med stora chokladkakor. Nöjd med sig själv gick han tillbaka till kvinnan.

-           Nej, vad gulligt! En chokladkaka!

-          Ja, men säg inget för det där är sjuksköterskornas eget fika.

   Hon skrattade och tackade medan Jonte varsamt hissade upp huvudsidan av sängen så hon kunde sitta upp och gav henne brickan. Hon kämpade ett tag med skeden innan han tog den ifrån henne.

-          Här, jag hjälper dig.

-          Usch, jag avskyr att bli matad, muttrade Mimmi.

   De satt tysta ett tag.

-          Har du ont? frågade Jonte efter ett tag.

-          Det är revbenet. Det gör ont ut i armarna när jag använder dem.

   Jonte nickade.

-          Och benet?

   Mimmi svalde innan hon svarade.

-          Det känns men det går bra. Jag kan nog inte äta mer nu.

   Jonte lämnade henne för att gå med disken. När han kom tillbaka satt hon och kämpade med chokladkakan.

-          Den här är värd smärtan i armen i alla fall, sa hon ironiskt. Så du är sjuksköterska?

   Jonte satte sig på stolen bredvid henne igen.

-          Det stämmer.

-          Så kallar man dig för en sjusyster eller en sjukbror?

   Hon log sitt sneda leende igen. Jonte skrattade.

-          Sjuksyster faktiskt, log han.

   Mimmi såg trött ut så han hissade ner huvudänden igen. När hon slöt ögonen fick han en känsla av att han borde lämna henne ifred. Men något höll honom kvar. Och något sa honom att hon ville att han skulle stanna.

   Efter att Mimmi somnat om klev han upp och drog sig hemåt. Han duschade länge och la sig i den obäddade sängen. För första gången på länge kunde han inte somna. Han kände på sina armar och ben. Tänk, att vakna imorgon och ha förlorat en av sina lemmar. Han såg på sina händer och vickade på fingrarna. Det var skrämmande hur mycket de flesta människor tog för givet. Även han själv.

    Han tänkte på sina föräldrar igen och undrade hur de skulle reagera på hans beslut. Han tänkte hålla fast vid sitt val av utbildning. I alla fall för några år framåt. Han var tjugosju år gammal och skulle han vilja gå vidare om några år var det bara så. Just nu var han nöjd med sitt yrke. Att älska sitt jobb och människorna han jobbade med var något han skulle sluta ta för givet.

 _____________________________________

Mimmi vaknade för den femte morgonen på raken med samma känsla som dagarna innan. Smärtan i såren och benbrotten var inte lika illa nu men den inuti henne växte sig starkare. Hennes liv var slut. Hon var bara trettiotvå år gammal och hon kunde lika gärna ha varit död. Det skrämde henne att hon för första gången kände en längtan efter att bli befriad från livet. Hon hade haft sina perioder av depression och uppgivenhet. Men aldrig som nu.

   Hennes närmaste vänner hade varit där i förrgår. Men hon vägrade låta sköterskan släppa in dem. Än så länge var det bara hennes mamma som sett hennes stympade jag. Det räckte för henne att se sin mammas förkrossade min när Mimmi bad henne att lämna henne i fred. Hon ville inte bli sedd av någon. Hon ville inte se folks medlidande och höra deras tomma ord om hur bra allt skulle bli. Hon såg på paketet av bandage som satt runt hennes stump. Hennes mamma hade inte sagt ett ord om det faktum att benet var borta och Mimmi kände skam över att vara något ingen vågade tala om.

   Det enda som lyste upp hennes tillvaro då och då var de stunder Jonte hade tid att sitta hos henne. Hon kunde inte riktigt få grepp om den mannen. Han var ung men kändes ibland äldre än hon själv. Han var lugn, tröstande men gjorde sig inte till med historier om hur bra hennes liv skulle se ut så fort hon fick sin protes. Han var nog den ende på sjukhuset som inte kändes falsk. Mötena var ofta smärtsamma då han hjälpte henne med att böja, sträcka och spänna sin kropp för att inte senor och muskler skulle stelna ihop och förtvina. Men det kändes som en förberedning på en protes hon aldrig skulle vilja se. Hon ville inte ha ett plastben. Hon ville inte bli hon, den enbenta.

   När hon frågat honom en gång vad han själv gjort i hennes situation svarade han att han förmodligen aldrig skulle ta sig igenom det.

-          Men du är mycket starkare än jag är, Mimmi, hade han lagt till.

   Mimmi kunde inte låta bli att skratta hånfullt.

-          Jag kan inte ens gå ner i vikt. Jag har aldrig orkat slutföra en utbildning eller lyckats behålla ett jobb. Jag är snart för gammal för att skaffa barn och som du ser står inte männen på rad för att få bjuda ut mig direkt.

-          Du har aldrig tänkt på att kanske göra något åt det, svarade Jonte efter en stunds tystnad.

   Den brutala ärligheten blev för mycket för Mimmi så hon bad honom dra dit pepparn växer för att sedan ligga och gråta resten av dagen.

   Fem dygn hade gått och hon sjönk allt djupare ner i sin självömkan. Solen lyste utanför och hon kunde höra ett avlägset ljud från en trafikerad gata. Alla utanför fortsatte som vanligt. De gick till sina jobb och dansade på krogen. Hon hade aldrig tänkt på vad lite lilla hon betydde i den stora världen.

-          Hej, Mimmi! Hur mår du idag? hörde hon Jonte säga hurtigt från dörren.

   Hon vände sig om och såg till sin förskräckelse att han framför sig sköt på en rullstol.

-          Glöm det, Jonte! Jag har alldeles för ont för att ens titta på en rullstol.

   Jonte rullade fram den till hennes säng. Hon la för första gången märke till att han hade intensivt gröna ögon.

-          Jag råkar veta att du fått en del smärtstillande för en timme sedan. Och det är inte bra att vara liggandes. Dina muskler och …

-          Vem bryr sig, avbröt Mimmi och såg ut genom fönstret igen.

   Jonte ställde sig demonstrativt mellan henne och det gardinlösa fönstret.

-          Nu har du fått din tid att deppa, nu är det dags att leva igen.

   Mimmi kände vreden bubbla upp i henne. Hon fick en stark lust att börja gråta, skrika och sparka omkring sig. Istället kom bara några få brännande tårar fram ur ögonvrån. Jonte lutade sig över henne och fällde ner skydden som skulle hindra henne från att ramla ur sängen.

-          Nu tar vi det här väldigt långsamt. Först hjälper jag dig att sätta dig upp, okej?

   Mimmi drog ett djupt andetag. Hon orkade inte kämpa emot. Ville han förnedra henne med att tvinga ner henne i en rullstol så fick han väl göra det. Det skulle bara visa sig vara ytterligare en sak hon aldrig skulle klara av.

   Han vinklade upp sängen så att hon kom upp i sittande läge och ställde sig sedan mellan henne och rullstolen.

-          Flytta högerbenet mot rullstolen, över sängkanten.

   Mimmis högerben hade klarat sig bra i olyckan. Ett litet sår fick sys med två stygn, annars var det bara blåmärken och en mindre stukning. Men det stränade i bröstkorgen där ett revben gått av.

-          Så där ja, bra gjort! sa Jonte när hon flyttat benet. Nu kan du …

-          Behandla mig inte som ett litet barn, fräste Mimmi. Jag är inte efterbliven!

   Jonte log lite svagt.

-          Jag vill bara hjälpa dig.

   Under tystnad kämpade Mimmi och Jonte med att sakta men säkert få ner henne i rullstolen. Det smärtade i hela kroppen men Mimmi kunde inte tänka på annat än att hon skulle bli tvungen att lämna sitt rum i det äckliga, skitiga tillstånd hon befann sig i.

-          Då tar vi en liten promenad! sa Jonte och började rulla ut henne ur rummet.

-          Promenad? Vadå, utomhus?

   Mimmi var förskräckt. Hon skulle aldrig klara det. Hon protesterade men Jonte var obeveklig. Han gav henne en näsduk för att torka sina tårar med och så gick de ner mot entrén.

 _____________________________________ 

Det var svårt att vara hård mot henne. Han såg hur hela Mimmi lyste av skräck när hon insåg att de skulle ut ur byggnaden. Han lindade in henne i några filtar då det var ganska kallt ute och gav henne en näsduk. Hela vägen genom hallen och i hissen försökte han komma på saker att säga. Att allt skulle bli bättre om hon bara kom ut. Att hon skulle må bättre, få ny energi och livsvilja. Men han var inte så säker på att det var helt sant.

   När de gått i några minuter hörde han att hon började harkla sig. Han stannade och satte sig på huk framför henne.

-          När får jag duscha? frågade hon tyst och såg bort.

-          Jag kan ordna så du får duscha ikväll. En kvinnlig sköterska måste få vara med och hjälpa dig så att du inte ramlar och så.

   Plötsligt log Mimmi snett.

-          Så du får inte assistera en dam i nöd? frågade hon och blinkade mot honom.

   Jonte förbannade sig själv när han kände hur en skarp rodnad spred sig över hans kinder.

-          Öh, det skulle nog skapa lite skvaller bland mina medsystrar, skrattade han hest.

-          Oj, inte var det meningen att göra dig så generad!

   Mimmi skrattade länge och Jonte förvånades över hur varm han blev inombords av att se henne på det sättet. Hon såg så levande ut.

   Jonte såg till att en sköterska hjälpte Mimmi att duscha. Sen var det dags för honom att gå hem. För första gången på länge gick han istället för att ta bussen och när han väl kommit fram till sin lilla lägenhet tog han tag i oredan som alltid verkade uppstå från ingenting. Han diskade, plockade och dammade till och med. Något han inte gjort på månader. Det var för sent att dammsuga men han tog och torrmoppade istället och sopade upp högen. Allra sist bytte han till rena sängkläder och tog en dusch.

   Det blev rätt sent men efter en matlåda kände han sig som en ny människa. Innan han somnade tänkte han på Mimmi. Egentligen, om han skulle vara ärlig mot sig själv tänkte han på henne hela tiden. Och till skillnad från vad han trott tidigare var det inte så att han tyckte synd om henne. Han vred och vände på sig ett tag i sängen innan han suckade till och erkände det för sig själv. Han tänkte på henne för att han saknade henne. Det var illa. Hon var hans patient och här låg han och önskade att han skulle få tid över imorgon för att bara vara där. Sitta och prata med henne. Framför sig såg han hur hon sett ut ute i solen tidigare den dagen. Hur hon skämtat och skrattat. Ögonen hade glittrat i blått och hela hon såg levande och glad ut. Han suckade djupt och drog täcket över huvudet. Det här var inte bra.

  _____________________________________

Efter tre veckor var de dags att ta av gipset som skyddat hennes stump från svullnad och missformning. Hon viste inte om hon skulle våga se på den. Hennes mamma hade varit där regelbundet trots Mimmis protester. Hon hade bett om att få vara där som stöd när de tog bort gipset men Mimmi kunde inte stå ut med tanken på att någon skulle se det som gömde sig under den vita, hårda ytan.

-          Det har läkt bra, sa kvinnan som just tagit av hennes gips. Alla dina sår läker väldigt bra!

   Mimmi bet sig i underläppen och svalde när hon såg stumpen. Det såg ut som nått ur en gammal krigsfilm. Var det där hon?

-          Får jag … känna? frågade hon sköterskan när hon var på väg att lägga ett nytt bandage.

-          Absolut. Det är jättebra att du bekantar dig med din nya kropp.

   Mimmi såg att handen skakade när hon böjde sig ner och nuddade vid stumpen. Hon blev förvånad över att hon faktiskt kände sin hand ligga där. Nya kropp, tänkte hon och drog fingret över stygnen. En ny kropp. En stympad kropp.

   Hon drog åt sig handen och lutade sig tillbaka mot sina kuddar. Tårarna brände i henne. Av någon anledning hade hon inte väntat sig att ha någon känsel i stumpen. Nu när hon kände sina fingrar där insåg hon att det verkligen var hennes ben som kapats under knäet. Det där var hon. På riktigt.

 _____________________________________ 

   Senare under dagen klev Jonte in med rullstolen och tog med sig Mimmi på en liten promenad. Eller rullenad som Mimmi kallade det för. Hon knuffade sig fram av egen kraft nu så länge det inte gick för mycket uppförs eller så förstås.

-          Hur gick det hos sjukgymnasten igår? frågade Jonte och tog en tugga av sitt äpple som han hade med sig.

-          Det gick bra. Men det är svårt. Samtidigt så är det första gången som jag tyckt om att träna. Jag sover bättre.

   Jonte nickade och hjälpte henne över en trottoarkant.

-          Ja, det är väldigt viktigt att inte senor och muskler drar sig samman så att du inte kan använda benet längre fram.

   Jonte kastade iväg sitt äppelskrutt innan han fortsatte.

-          Hur kändes det att ta bort gipset då?

   Mimmi suckade.

-          Ska jag vara ärlig så var det inte fören idag som jag verkligen, verkligen insåg att det är sant. När jag fick ta på det och se det.

-          Det förstår jag.

-          Men sen så började jag också för första gången se fram emot att få prova ut en protes och kanske till och med få gå igen.

   Jonte log för sig själv. Han kunde inte förstå vilken skillnad det var på Mimmi sedan hon börjat på sjukgymnastiken. Hon skrattade och kämpade med rullstolen och i hennes ögon såg man ett mod och en säkerhet som aldrig funnits där förr.

-          Och efter det då? frågade han.

-          Efter det?

-          Ja, efter att du kan gå. Vad ska du göra då?

   Hon satt tyst länge.

-          Jag vet faktiskt inte. Jag har inte ens tänkt på det.

   De kom fram till en liten park där de alltid vilade ett tag vid en bänk.

-          Vad drömmer du om att göra då? frågade han och sträckte på sig.

-          Det var länge sedan jag drömde om något, skrattade hon bara.

   Jontes tankar vandrade till hans föräldrar som var rasande över hans yrkesval. De såg inte heller högt på drömmar. Inte om de inte innehöll pengar i större mängder i all fall.

-          Jag drömde om att bli skolkurator förut. Och om att skriva. Men av någon anledning vågade jag mig aldrig på det.

-          Varför inte?

   Mimmi såg länge på honom.

-          Jag var rädd för att misslyckas tror jag.

-          Och nu?

   Hon log och la handen på stumpen.

-          Det finns inget jag inte klarar, skrattade hon och blinkade åt honom.

   Jonte log stort och den numera välbekanta värmen spred sig i magen och bröstet. Inget hade sagt eller gjorts men han hade en känsla av att de båda förstod vad som pågick dem emellan. Och snart skulle hon skrivas ut. Och då var hon inte hans patient längre, utan bara Mimmi. Vackra, levande, modiga Mimmi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I flera dagar nu har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det känns som om något dött i mig. Jag tittar på det där blinkande strecket på skärmen och på de skitiga tangenterna på min rosa dator och det som händer är - i...

Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe. Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)   Så här är några dagar i Bissans liv: ...

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare. Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag...

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe. Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda o...

Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven! Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp o...