Idag diskuterade jag lite kort med en människa jag verkligen inte kunde förstå mig på.

En bitter människa.

Det handlar om tacksamhet. Att lära sig uppskatta det man har, att förstå att man själv är ansvarig för sitt eget mående, sina egna handlingar och sitt eget liv. 

Men nej, den här personen ser det annorlunda. För den här personen har haft det svårt, psykiskt, socialt och delvis kroppsligt.

Därför behövs ingen tacksamhet. För det finns inget att vara tacksam för.

Den här personen är ett offer.

Och jag själv är så jävla tacksam att jag vägrar ikläda mig den patetiska rollen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. 

Medlidande kan jag ge. Jag kan lyssna, försöka förstå och dela med mig av de tips jag kan ge utifrån mig själv.

Men OFFER klarar jag inte av!

*pust*

Ju tidigare jag kliver upp, ju fler kannor kaffe häller jag i mig under löpet av dagen.

Jag har druckit 4 koppar nu och det bara kliar i mig att sätta på en kanna till. Varför detta hysteriska kaffeberoende?

Det sista jag gör på kvällen är att dricka en kopp kaffe, ofta uppvärmt i micron. Och det första jag gör på morgonen är att gnälla på Madde att hon ska göra kaffe. Antingen tills jag själv kliver upp och gör det, eller tills hon surt gör det åt mig.

Det är ett knark! Jag tror jag använder det som en uttråkad använder uppåtsjack för att liksom liva upp stämningen. Bara det att jag istället för att bli glad och pigg får ont i magen och halsbränna.

Kaffe, kaffe, kaffe. Kaffe, kaffe, kaffe.

Tänk att vi människor älskar det som är skadligt. Varför är vi så masokistiska? Ligger det i vår natur att plåga oss själva? Tycker vi om att vältra oss i dåligt samvete över att vi aldrig "behandlar vår kropp som vårt tempel".

Idag har jag planer på att träna och gå en promenad. Det här är enbart för att vi åt fisk igår och jag känner mig nyttig och duktig.

Jag undrar om det blir av?

Då har jag hittat tillbaka till en av mina bloggar! Kul!

Läste nyligen igenom novell-serien: "Vi möts på månen" som jag publicerat här.

Den är ju ganska bra. Lite kort och förutsägbar men helt okej!

Idag har jag en sån där dag då jag skriver och skriver och sen när jag läser igenom det jag fått ner så låter det bara skit alltihopa. Klyschigt, larvigt, mesigt skit. Helt hopplöst att skriva om kärlek. Och att dessutom försöka få ut en kärlekshistoria på ca 300 sidor utan att den upprepar sig är omöjligt. Hur gör folk? Hur får de till det? Hur vet man när boken är SLUT?

Jag har två sätt att skriva på.

Det ena är det "seriösa" där jag har en början och ett slut, färdiga karaktärer, en handling som är förbered och där jag först skriver en stomme som jag sen skriver ut och broderar på. Låter enkelt men är också förbannat tråkigt mot slutet.

Det andra sättet är som den jag skriver på nu. Jag har ingen aning om vad som ska hända själv. Jag hittar på saker längst vägen och lär känna karaktärerna allt eftersom. Det blir aldrig som man tänkt sig men är kul som fan! Problemet är ju bara just det; När tar det slut? Jag kan ju inte gärna skriva tills alla huvudkaraktärer dör. Då blir den tjockare än bibeln.

Ett annat problem jag fått nyligen är med min datorn. Det är nått skräp under mitt "M". vilket gör att när jag skrivit en sida eller två så måste jag gå tillbaka och lägga till alla "M" i efterhand. Får även gör det här förstås. Omåttligt irriterande.

Ska fixa till en annan gammal novell-serie och lägga ut den här! Hoppas någon orkar läsa och kritisera.

"Välkommen till Guds servicetelefon. Du står nu i kö. Kötid beräknad till 15 decennier."

Mail till Gud:

Hej Gud!

Jag vill säga upp mitt abonnemang på den kropp jag tilldelats. Den krånglar konstant och gör aldrig som man säger. Den måste laddas alldeles för ofta och för länge och den håller inte för minsta lilla drag eller snubbel. Tänderna kostar skjortan i underhåll och jag tror det är nån bussning i knäna som glappar. Jag hittar inget vettigt i manualerna och inget kopplingschema. Tror nämligen nån säkring gått då magen inte alls vill fungera. Den konstanta febern måste ju bero på att kylsystemet pajjat? Eller kan det vara så att det är nått i databoxen som kortslutits?

Jag skriver gärna upp mig å en ny kropp och är beredd på att lägga in en extra slant för vita tänder och en god kondition! 

Med vänliga hälsningar / Tinna 

ps. Det bästa trick Djävulen hade var att se till att ingen trodde på att han fanns. För att motverka det svär jag regelbundet, bara så du vet. ds

Jag har alltid hatat att vara nervös. Speciellt när jag kan misslyckas med något.

Den 13e denna månad kommer jag köra upp för E-kortet. Många har kuggat sig och jag ligger knappast på topp när det gäller backningen. Bara att koppla ihop släp och bil inför en guljacka från vägverket gör att jag får ont i magen. Sist gick det helt åt helvete när jag skulle koppla ihop.

Nu är det tidig morgon, klockan är 6 och jag stressar redan över bilen som står upp-pallad i Maddes pappas garage. Nått säger mig att nått inte står rätt till med den där bilen. Så fort jag löst ett problem hittar jag ett nytt. Igår kunde jag inte ens på tag på damask-klämmor av rätt längd, jäkla irriterande när man inte får saker gjorda för att det fattas nått.

Kul att lära sig dock. Inte lika kul med kullager som måste hållas kliniskt rena men som ramlar isär så fort man ska få fast det.

Men jag skulle inte skriva om bilen eller skolan. Utan bara att jag är så nervös. Det är är uppkörning, trasig bil och Norge resan närmar sig med stormsteg. Posten fungerar inte (Jag får ingen POST längre!) och Norska deklarationen 

vägrar komma fram till mig. Kan man begära den som PDF eller så?

Nervositet har alltid varit något som triggat en omöjlig reaktion hos mig. Illamående, ångest, ryckningar. Men jag är faktiskt bara nervös. Jag behöver inte kräkas över att jag ska köra upp. Jag behöver inte lägga mig och sova bort en vecka för att återhämta mig. Jag är helt normalt jävla nervös, precis som alla andra blir när det kör ihop sig, när man ska prestera.

Det kan vara svårt för många att inse vilken milstolpe det är i mitt liv. Att ta fler och större kliv ifrån min panikångest och mot en vardag där jag i alla fall kan hantera livet utan att bryta ihop.

Just nu känns det som att det bara är det fysiska kvar. Och det ska jag fan övervinna. Feber eller inte så kan man ju inte vara sjuk resten av livet? Någon gång måste det gå över?

Det känns kankse inte så just nu, men hade nån sagt till mig när jag var 20 att du kommer vara så gott som ångestfri innan du är 24 hade jag bara skakat på huvudet. Jag trodde aldrig det skulle gå över.

Men det gjorde det.

Jag stiger, därför kan jag falla.

Det är värt det.

Kommentera gärna om ni har något förslag eller idé!

Drivknut trasig. Eller? Ja, det märks väl när jag bytt. Vilket kommer ta tid. Speciellt som jag inte riktigt vet hur/vad jag ska göra. Men på Torsdag ska jag börja riva så får vi se hur det går och vilka verktyg som behövs.

Hoppas jag får fint väder så jag kan påbörja min amatör-rost-lagning också.

Bromsar? Ja, tydligen ligger de på och har blivit varma och vinda. Bara byta, men varför ligger de åt? Oket som är trasigt? Fattar halv sju.

Nu till det STORA problemet:

Flera LITER olja försvinner spårlöst ur motorn. Står den länge händer inget. Men kör jag så bara slurpar den iväg. Ibland räcker det med att fylla 1 liter på 200 mil. Ibland behövs det efter 50. VART tar oljan vägen?! Inte i vattnet, inte i avgaserna, inte på backen, inte i nån kåpa eller nån mystisk underjordisk oljdrickande larv (såg en sån å aftonbladet häromveckan). Idag kom vi å att jag faktiskt har en oljekylare. Vad händer om den koxat igen? Kan den läcka och då enbart vid körning? 

Jättekul blogg men det här är det ända jag tänker på just nu. Det och min uppkörning för E-kort den 13e April. Mammamia...

Ja, det är ju inte min celica på bilderna, men ni fattar ;) Vad gör man inte för en sån skönhet?

Nu var det länge sen jag bloggade igen. Är lite sån jag är. Slarvig, impulsiv och disträ. Inte mina finaste kvaliteter men likväl sanna.

Jag blir mer och mer sugen på att skriva igen. Min ungdomsbok lockar hela tiden. Min självbiografi tar form i huvudet och jag längtar tillbaka till den tid då jag ägnade alla mina dagar åt att spela på tangentbordet. Meningar jag hör lite här och där skapar hela noveller i tankarna. Jag saknar tiden då jag alltid hade ett block i innerfickan för att memorera tankar, ljud, dofter och känslor.

Men tiden finns inte. Jag är inte den sortens författare som kan lägga undan en timme om dagen för att skriva. När jag väl har börjat måste jag få hela natten på mig. Kanske får jag aldrig den tiden igen. Kanske publiceras min självbiografi efter att jag gått i pension. Inte för att det gör mig något. Tänk vilket liv jag kommer att ha levt då. Det känns som om mina första 23 år redan skulle kunna fylla en roman. Tänk när jag levt 3 gånger så länge? Vilka länder kommer jag ha sett? Vilka sorger kommer jag ha genomlidit? Vilka glädjeämnen?

Kanske är min blogg ett substitut. Jag kan delge människor, om än en liten skara, mina tankar och idéer. Mina sorger och glädjeämnen. De säger att man ska passa sig för det man publicerar på nätet. Det är digitala tattueringar du aldrig blir av med. Men om man läser en blogg, medveten om att det sitter en människa bakom tangenterna så kan man nog acceptera det mesta. För vist är vi otroligt komplexa, vi människor? Fascinerande varelser i en värld som ständigt förändras. Vackra, ståtliga med handlingskraft och överlevnadsinstinkter som skapat eld, maskiner och religioner. Filosofierna driver oss framåt och vår ständiga frågvishet skapar nya svar och ännu fler mysterium.

Det finns ondska och vapen, men också otroliga själar som kämpar för det de vet är rätt och gott.

Jag tror jag börjar gilla digitala tatueringar lika mycket som de vi sätter på huden. Man borde verkligen minnas sitt eget liv, med alla misslyckanden och misstag. Hur skulle vi annars utvecklas?

För att få lägenheten uthyrd i anfdra hand måste vi flytta ut på måndag. Allt som ska med till Norge måste alltså med oss till Hudiksvall där vi kommer bo tills vi åker den 29e April. Förstår ni hur mycket skräp man har i en lägenhet som måste stuvas bort i förrådet, slängas, sorteras......

Flyttstädning, tvättning, packning och förrådssortering (för att få plats med våra däck) ska alltså vara gjord på några dagar. Självklart straffar min kropp mig genom att ge mig feber, halsont och ett jävla illamående så jag måste sätta mig ner eller sova en stund var och varannan minut.

Hade det bara varit jag och Madde som skulle till Norge hade det vart lungt, men nu har vi två katter och en hund som också ska med. Först till Hudik, sen till Norge. Platsbrist i bilarna kan man lätt säga och att vi förlänger Norge-resan med 10 mil känns inte så där jättekul det med. 

Nu ska vi laga mat för grillen är förstås stängd av okänd anledning.

Panikeriet är i full gång, vad vill man ha när man är borta en hel sommar?

Sommarkläder (fast det är kallt i April så det får bli vinterkläder med). Skor, alla skor? Nästan alla skor. Herre Gud jag har tappat bort badkläderna! Handdukar, sängkläder, badrumssaker, bra-att-ha-ifall-att-saker. Bil-saker, verktyg, saker man aldrig använder men som man kanske behöver om just det skulle gå sönder. Hundens bädd, borste, hundsaker, första-hjälpen-för-husdjur-väskan. Kattsand, djurmat, kattlåda, leksaker, klösbräda. Kläsmöbeln... vafan ska vi göra med klösmöbeln! Wii-spel, dator, kökssaker vi inte kan leva utan. Mat? Hur fan får vi med oss all mat? Och hur gör man med, eh, den där hemliga lådan under sängen? 

Vi skulle ha behövt en lastbil och definitivt ett till förråd.