Jag har alltid hatat att vara nervös. Speciellt när jag kan misslyckas med något.

Den 13e denna månad kommer jag köra upp för E-kortet. Många har kuggat sig och jag ligger knappast på topp när det gäller backningen. Bara att koppla ihop släp och bil inför en guljacka från vägverket gör att jag får ont i magen. Sist gick det helt åt helvete när jag skulle koppla ihop.

Nu är det tidig morgon, klockan är 6 och jag stressar redan över bilen som står upp-pallad i Maddes pappas garage. Nått säger mig att nått inte står rätt till med den där bilen. Så fort jag löst ett problem hittar jag ett nytt. Igår kunde jag inte ens på tag på damask-klämmor av rätt längd, jäkla irriterande när man inte får saker gjorda för att det fattas nått.

Kul att lära sig dock. Inte lika kul med kullager som måste hållas kliniskt rena men som ramlar isär så fort man ska få fast det.

Men jag skulle inte skriva om bilen eller skolan. Utan bara att jag är så nervös. Det är är uppkörning, trasig bil och Norge resan närmar sig med stormsteg. Posten fungerar inte (Jag får ingen POST längre!) och Norska deklarationen 

vägrar komma fram till mig. Kan man begära den som PDF eller så?

Nervositet har alltid varit något som triggat en omöjlig reaktion hos mig. Illamående, ångest, ryckningar. Men jag är faktiskt bara nervös. Jag behöver inte kräkas över att jag ska köra upp. Jag behöver inte lägga mig och sova bort en vecka för att återhämta mig. Jag är helt normalt jävla nervös, precis som alla andra blir när det kör ihop sig, när man ska prestera.

Det kan vara svårt för många att inse vilken milstolpe det är i mitt liv. Att ta fler och större kliv ifrån min panikångest och mot en vardag där jag i alla fall kan hantera livet utan att bryta ihop.

Just nu känns det som att det bara är det fysiska kvar. Och det ska jag fan övervinna. Feber eller inte så kan man ju inte vara sjuk resten av livet? Någon gång måste det gå över?

Det känns kankse inte så just nu, men hade nån sagt till mig när jag var 20 att du kommer vara så gott som ångestfri innan du är 24 hade jag bara skakat på huvudet. Jag trodde aldrig det skulle gå över.

Men det gjorde det.

Jag stiger, därför kan jag falla.

Det är värt det.

 

Madde

7 april 2010 09:20

Du är så duktig älskling! Du är min hjälte, min idol, mitt allt.

 

Tinna

9 april 2010 15:45

tack baby ;) Du är bäst!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I flera dagar nu har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat. Det känns som om något dött i mig. Jag tittar på det där blinkande strecket på skärmen och på de skitiga tangenterna på min rosa dator och det som händer är - i...

Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe. Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)   Så här är några dagar i Bissans liv: ...

Fy tusan vad det gör ont i kroppen. Så fort jag vaknade kände jag hur det började sträna och svida överallt. Träningsvärk har aldrig känts jobbigare. Men jag behövdes inte på mitt nya jobb idag eller imorgon. Eller "mitt nya jobb"? Vad vet jag? Jag...

Det blir inte många vuxenpoäng när man äter lussebullar till frukost, lunch och middag medan man spenderar hela helgen i morgonrock i sängen med en stor termos kaffe. Men jag kände att jag behövde en riktigt lat helg. Stackars Madde har fått elda o...

Igår skulle jag lägga mig i tid. Jag hade arbetsintervju idag i Oslo och måsta upp tidigt så då kändes det bästa att vara utsöven! Men så blev det förstås inte. Jag kunde inte sova, Madde kunde inte sova. Jag klev upp och drack te. Madde klev upp o...