Hittade en gammal text på min dator där vi fick i uppdrag att skriva en "blogg" ur en annan persons synvinkel. Jag valde att skriva som om jag vore ett bröst, hehe.

Skriv gärna vad ni tycker om idéen ;)

Så här är några dagar i Bissans liv:

_____________________________

"Push-up, jogging och kanyler"

Lördag

08.00

Hon joggade idag - igen. Jag svär på allt, om min människa inte investerar i en sport-bh snart tänker jag implodera. Eller varför inte ge mig av? Jag har hört om en Berit som en dag bara stack. Det blev visst ett jävla liv. Men det är klart, hur skulle en människa överleva utan oss? 

    Men den här joggingen - Jag menar - hur tror den där apliknade tvåfotingen att jag ska kunna hålla mig i form när hon kastar mig upp och ner och upp och ner hela tiden? Min hud töjs och snart kommer klagomålen. För slapp, pekar utåt, pekar inåt. Aldrig nöjd.

    Fast det är klart, Lill-Bissan håller ju inte med. Hon anser att joggingen trimmar ner buken på apkvinnan. Då framhävs vår spettsighet bättre. Och det är kanske nödvändigt – för lill-Bissan menar jag då förstås.

Söndag

15.27

Av alla aphannar så bjuder hon hem Rickard Stålnäve till middag ikväll! Vårt senaste möte var otroligt plågsamt. Jag och Lill-Bissan slumrade i lugnan ro. Lite obekvämt var det då pushup-bh’n skavde men den där jublande känslan av frihet när bh’n rök vart snart avsnoppad då Rickards fumliga jättenävar klämde, vred och slet.

Lill-Bissan skrattade så hysteriskt över hans ignoranta slaffsande att hon höll på att trilla av.

    Jag däremot såg inget roligt i det alls.

    Hans fingrar hade definitiva hygienproblem och vilket språk sen!

    - Tjabba, boopsan. Härligt att tumma på en sån fin bulle like you, sa de i en kör med en röst jag tidigare bara hört i min apmänniskas bilverkstad.

    Lill-Bissan däremot tuttades gärna ihop med vänster pekfinger. Han hade ett avskyvärt ärr över toppen. Men ja, ja, hon har alltid dragits till bad boys.

21.00

Då sitter vi här igen. Svart push-up med spets som skaver. Parfymen väl placerad mellan mig och min syster. Rickard Klämmahårtson sitter och ler och nickar åt allt min apa säger. Ha! Jag ser nog att det bara är mig och lillsyrran han stirrar på.

    Hela kvällen har jag följt hans händer kleta med mat och vin. Kommer dom nära mig igen säger jag upp mig.

21.58

Det kan inte vara möjligt! Det får inte ske! Varför jag? Av alla vackra bullar som guppande far fram och tillbaka på sina apmänniskor så ska de offra mig.

    Lill-Bissan är nog nöjd. Hon slipper hon, den där svartsjuka kossan. Det är en förbannelse att vara den vackrare av oss.

    Åh, Varför, varför?

    Det här är droppen! Jag tänker lämna apan och den sjuka sekt hon ingått i. De talar om det på Mjölknytt och Boopelicius. Det ska visst vara en trend, men jag ser det för vad det är. En offergåva till apguden. Jag kan bara inte förstå.

    Det var under middagen med Rickard. Helt katastrofalt ohyfsad var han!
Helt utan förvarning kom dasslocket flygande genom luften. Självklart landade det på mig, jag är ju trots allt störst av oss.

    Då hör jag min apa säga:

    - Snart får du inte göra så längre. Jag ska pierca mig i övermorgon.

    Jag packar ikväll. Här kan man bara inte stanna!

Måndag

17.00

Förbannat lögn och diktande! Berit, den Berit, är inget annat än en bluff. Jag talade länge med en väninna som sitter på en annan apmänniska i förmiddags. Hon berättade att det bara var bluff och båg det där med Berits "flykt". I själv verket hade hon fått cancer. Arma Berit, frid vare med dig.

    Hennes syster, lill-Berit, hade helt enkelt hittat på hela historien. Men jag antar att det är synd om henne med. Inte nog med att hon är den lilla, hon får sedan spendera resten av sitt liv ensam.

    Jag har alltså ett allvarligt problem nu. Hur i hela fridens dar ska jag undslippa att offras till apguden?

Tisdag

13.45

Timmen var slagen. Hela jag skälvde. Till och med min apmänniska var orolig. Lill-Bissan grät för min skull när vi guppade in i offerlokalen. Kyrkan, som jag förstått att deras apguds hus heter, var den fulaste jag någonsin sett. Och prästen! Herre-boop vad han var anskrämlig. Tatuerad från topp till tå med ringar i de stackars öronen som var tjockare än ett pekfinger.

    Lill-Berit var alldeles utom sig när bh’n plockades av. Alla fingrar beklagade läget. Till och med den strama tummen som anser sig vara så viktig jämt.

    - Gud, jag kan inte titta! skrek Lill-Bissan och gömde sig.

    Jag gjorde ett tappert försök att gömma mig jag med. Men vad kan jag säga. Isen är min kryptonit.

13.53

Vad hände? Jag måste ha svimmat av. Allt jag minns var att jag såg det där tingsetet. Kanyl kallas det visst. Den var fan lika stor som det där redskapet man har för att kärna ur äpplen med. Den kom närmare och närmare. Och nu är jag här.

    Det gör faktiskt inte så ont alls. Jag vet inte. Det är inte bekvämt men absolut inte outhärdligt. Och vi får guppa fritt ett tag då bh’n skulle trycka på för mycket. 

Onsdag

17.35

Svettig dag idag. Hela tiden min apa har jobbat har det varit en stor vit kompress påtejpad över mig. Och jag kan säga att jag inte alls klär i den.

    Jag är rädd att jag blivit hjärntvättad. Eller så hade jag fel ...

    Nä, sannolikt är det det första alternativet.

    Min apa stod länge, länge och inspekterade oss systrar i spegeln idag. Och jag må erkänna att den där lilla silver-ringen klär mig väldigt bra. Om jag ska vara helt ärlig så är nu Lill-Bissan inte bara minst utan helt enkelt osynlig. Men hon får lära sig att leva i skuggan av mig. Så är det bara. Egentligen har det ju alltid varit så.

    Och Rickard hade tydligen klämt en hel del på Sussietutt. Och Sussitutts apa kan aldrig, någonsin, hålla en hemlighet.

    Redan innan lunch fick Rickard Fummeltafs sig en hård flata över kinden. Nu hoppas jag verkligen att min människa kan få upp ögonen för Dr Karlsson igen. Hans fingrar vet då vad de gör. De är artiga, sensuella och även intelligenta. Tummen hans är ju bara för charmerande!