Den 3 Juli 2006

Älskade Rafael!

Min mage bara äxer och växer. Det är verkligen en liten boxare vi kommer att få. Vår baby håller mig vaken nästan hela nätterna. Jag blev så sorgsen idag när jag insåg att du inte kommer att vara här när vårt barn kommer till världen. Jag är i vecka 29 nu och när det här brevet når dig kommer jag vara i vecka 34, då kommer barnet snart!

     Din pappa bad mig hälsa att han är ofantligt stolt över att du ställer upp för ditt land och ditt folk. Och han är ännu mer stolt över att du inte låtit ditt hat mot terroristerna ta över dina sinnen till den grad att du hämnas på Irakierna du möter där borta. Du är en stark man och vi älskar dig.

    Jag sänder med ett nytt kort på min mage, ser du vad stor den blivit? Jag har knappt några kläder alls som passar och numera får jag använda dina kalsonger som underkläder. Det ser så hysteriskt roligt ut, tycker pappa din, när jag vaggar omkring i dina nalle puh kalsonger och i dina stora skjortor. Vi skrattar mycket, din far och jag, men när våra ögon möts ser jag samma oro i hans som i mina. Du måste komma hem oskadd, lova mig det, Rafael! Hälsa Mikael att han ska ta hand om dig.

    Jag drömde förut att du var här, med mig, och att vi satt i sängen och åt frukost. Du smekte min mage, lade örat mot det och sa: Det är papa’, hör du mig, baby? Det är jag som kommer att skydda och älska dig resten av mitt liv - Glöm aldrig det.

    Jag vaknade och grät. Jag saknar dig så mycket. Ibland måste jag se på kort för att minnas hur du ser ut. Jag har en t-tröja som jag sover med men den har slutat lukta som dig. Du har varit borta så länge. Jag önskade att du kunde komma hem.

    Jag ser på vår måne varge natt och älskar dig.  Din egen Sofia

Den 29 Maj 2006

Min vackra älva.

Du är så vacker att det inte är klokt. Jag vart tvungen att gå bort en bit när jag såg på kortet, för jag grät. Du kan inte ana hur mycket jag saknar dig. Hur mycket jag vill hålla om dig, lägga min hand på din mage. Skydda dig från allt ont och stötta dig under alla hormonsvängningar och vad det nu kan vara du drabbas av.

    Jag är så tacksam över att min far ställer upp och tar det ansvar som igentligen är mitt. Hälsa honom det och säg att jag älskar honom. Du måste vara i vecka 24 nu, det är så otroligt att jag inte kan tro det. Vår baby, en liten människa som vi skapat. Ju mer jag tänker på det magiska i det, desto säkrare blir jag på att Gud finns.

    Men sen när jag ser mig om här, sticker en tvekans gadd mitt hjärta. Det är tyvärr sant, det har varit amerikanska soldater i städerna här i Irak som gjort onämnbara saker på landets kvinnor. Det väcker en vrede i mig så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. I morgon skickas tre män hem. Dom ska upp i krigsrätten då de tvingat sig på flera kvinnor i en by här utanför Karbala. Men tro inte att alla soldater är så. De är många bra män, dom flesta är här för att, som jag, ta sig ut ur slummen. För att ge sina fruar och barn det de själva aldrig fick. Dom borde hedras av folket. Protesterna du berättar om gör mig besviken. Jag är bara här för att hjälpa ett folk komma på fötter igen. För att skänka dem frihet. Även om också jag kan tveka på om det här är rätt sätt.

    Nu ska vi ut på patrullering. Det är en varm dag idag. Jag tänker på dig under varje vaken sekund. Älskar dig så fruktansvärt mycket! Se på månen, den är densamma på min himmel. Låt våra blickar mötas där inatt

    Din för evigt / Rafael

För att få lägenheten uthyrd i anfdra hand måste vi flytta ut på måndag. Allt som ska med till Norge måste alltså med oss till Hudiksvall där vi kommer bo tills vi åker den 29e April. Förstår ni hur mycket skräp man har i en lägenhet som måste stuvas bort i förrådet, slängas, sorteras......

Flyttstädning, tvättning, packning och förrådssortering (för att få plats med våra däck) ska alltså vara gjord på några dagar. Självklart straffar min kropp mig genom att ge mig feber, halsont och ett jävla illamående så jag måste sätta mig ner eller sova en stund var och varannan minut.

Hade det bara varit jag och Madde som skulle till Norge hade det vart lungt, men nu har vi två katter och en hund som också ska med. Först till Hudik, sen till Norge. Platsbrist i bilarna kan man lätt säga och att vi förlänger Norge-resan med 10 mil känns inte så där jättekul det med. 

Nu ska vi laga mat för grillen är förstås stängd av okänd anledning.

Panikeriet är i full gång, vad vill man ha när man är borta en hel sommar?

Sommarkläder (fast det är kallt i April så det får bli vinterkläder med). Skor, alla skor? Nästan alla skor. Herre Gud jag har tappat bort badkläderna! Handdukar, sängkläder, badrumssaker, bra-att-ha-ifall-att-saker. Bil-saker, verktyg, saker man aldrig använder men som man kanske behöver om just det skulle gå sönder. Hundens bädd, borste, hundsaker, första-hjälpen-för-husdjur-väskan. Kattsand, djurmat, kattlåda, leksaker, klösbräda. Kläsmöbeln... vafan ska vi göra med klösmöbeln! Wii-spel, dator, kökssaker vi inte kan leva utan. Mat? Hur fan får vi med oss all mat? Och hur gör man med, eh, den där hemliga lådan under sängen? 

Vi skulle ha behövt en lastbil och definitivt ett till förråd.

Den 24 April 2006

Hej min älskade Rafael!

Jag är glad över att du funnit en vän. Jag har hört så många historier om hur dom är i armen. Jag har läst på internet om hur amerikanska soldater varit mot Irakier, specielt kvinnor. Jag tror inte det är sant. Det måste vara Irak som smutskastar er!

   Din far har verkligen tagit väl hand om mig. Han har sagt upp sin lägenhet och flyttat in hit för att spara pengar. Igår kom han hem med en vagga. Den är så vacker! Han hade byggt den hemma hos en vän som har snickarverkstad. Han såg så stolt och glad ut när han kom hem med den att jag började gråta. Även han fick tårar i ögonen.

   Du kommer bli en underbar far. Ju mer jag lär känna den man som uppfostrat dig desto mer förstår jag hur du kunde bli en sådan varm och ansvarsfull människa.

   Du har berättat så lite om hur det är där. Är det mycket bråk? Jag ser så mycket på nyheterna. Döda barn, män med stora pistoler som skriker om hur de ska mota ut oss amerikaner ur landet med våld. Det är protester här hemma hela tiden. En kvinna spottade på mig när jag berättade att du var ute i krig och att jag var stolt över dig. Jag blev så arg att jag grät. Din far blev vansinnig! Jag gråter mycket nu mera. Det är hormonerna.

    Jag är så lycklig och samtidigt så rädd. Jag växte upp utan vare sig mor eller far. Min baby ska inte ha det som jag. Igår talade jag länge med din far. Jag berättade om min barndom och han gick fram till mig och höll om mig länge. Sedan sa han: Du får kalla mig papa’ om du vill. Jag grät förstås då med, och skrattade. Han är en bra man, din far. Vi saknar dig och älskar dig. Kom ihåg att ta det försiktigt och hälsa Mikael från mig. Jag sänder med ett kort på min mage, jag är i vecka 19 nu. Det otroligt, där ligger vår baby!

    Med massor av kärlek och kyssar / Din Sofia

Den 20 Mars 2006

Min eviga kärleksblomma.

Du kunde inte ha gjort mig gladare! Ett barn, det är helt otroligt. Jag hoppas och ber att allt är okej med er och jag vet att min pappa kommer ta väl hand om dig när du berättat.

    Självklart kommer jag att komma hem igen, gumman. Vi är inte i många strider häromkring nu, vi hjälper de irakiska soldaterna att hålla ordning. Det finns många ställen där det är mycket mer oroligt.

   Jag har fått en vän för livet här. Mikael. Han och jag har redan delat mer sorg och glädje än jag gjort med någon annan. Det är en bra karl och vi ser efter varandra.

   Vi talade hela natten igår när vi hade vaktshift. Ibland förstår jag inte vad vi gör här. Det finns inga kärnvapen i Karbala! Det är är den näst viktigaste religösa staden efter mekka för alla shiamuslimer. På sätt och vis förstår jag deras frustration. Jag tror inte vi katoliker skulle uppskatta att shia tågade in i vatikanen och tog över.

    Mitt hjärta brister varje gång jag ser på kortet på dig som jag tog med. Det har blivit nött i kanterna av att plockas upp och ner ur fickan hela tiden. Kan du inte skicka ett kort så jag får se magen? Hur känns det att bära på ett barn? Mår du bra? Har du drabbats av illamående och sånt?

   Jag vet att min plats är hos dig just nu men jag vill att vårat barn ska få det vi aldrig fick. En trygg barndom, en bra skolgång. Vår baby ska få gå på harvard om den vill!

   Jag drömde om mor inatt. Hon sa inget utan bara log. Jag vet att det jag gör för oss är rätt. Jag älskar dig Sofia, jag vill finna ett nytt ord för min kärlek, för älskar räcker inte längre till. Jag saknar dig, din hud, dina ögon. Jag saknar dig så mycket.

   Din för evigt / Rafael

Den 13 februari 2006

Älskade Rafael!

Jag kan inte hjälpa att jag är orolig. På nyheterna visar de den ena självmordsbombaren efter den andra. Dom pratar om terrorister och kriget mellan shia och sunni. Jag är så rädd att det ska hända dig något. Du lovade att komma hem, glöm inte det.

   Jag är arg, förlåt mig Rafael, men jag är så arg på dig. Vi är fattiga, det vet jag men det du uthärdar där borta bland vapen och främlingar är inte värt pengarna. Jag vet att du gör det för våran skull, för att vi ska ta oss ut ur slummen och det jag ska berätta nu kommer göra att du blir än mer bestämd att tjäna ihop pengar. Det finns snart ytterligare en som behöver dig här hemma.

    Jag var på frikliniken igår och jag är gravid. Jag måste vara i den nionde veckan idag. Du minns väll den där måndagen? Jag ler alltid för mig själv när jag tänker på den natten. Lova mig att det inte var den sista.

    Det skrämmer mig, att bära på ett barn, jag vill inte gå igenom det här ensam, utan dig. Jag vill ha dig vid min sida. Och jag vill inte att du missar det här.

   Vi behöver dig här hemma. Du får inte ta några onödiga risker. Lova mig det. Jag skulle aldrig klara mig utan dig. Jag lever för dig. Ensamheten gör så ont.

   Din pappa hälsar tillbaka, även han är orolig men jag kan se att han är stolt. Han sa att om mor din levt så hade hon förmodligen tagit första bästa flyg dit och dragit hem dig i örat. Oj, så vi skrattade när han sa det. Men han är stolt över dig och han saknar dig. Jag ska berätta om barnet efter den tolvte veckan. Mycket kan gå fel, men jag känner på mig att det här är vårat barn, vår baby.

    Jag älskar dig mer! Många kyssar, din Sofia.

Den 9 Januari 2006

Min älskade ängel.

Det finns inte ord för hur mycket jag redan nu saknar dig! Allt känns overkligt. När vi landat utanför Baghdad fick jag veta att det blivit ändringar och att jag stationerats i Karbala. Detta kommer göra att det tar längre tid innan breven kommer fram.

    Det ser inte ut som jag trodde här. Jag föreställde mig raserade hus så långt ögat nådde, ociviliserade människor som bar vapen, hemlösa barn med k-pistar. Det visar verkligen vilka fördomar man har haft.

    Irak är vackert. Det finns helt otroliga byggnader här och folket är visserligen rädda när de ser oss soldater, men de lever som alla andra. Precis som du och jag.

    Jag sitter på flaket till en av våra pickups och ser på ett par som går längs gatan, hand i hand. De skrattar och ler och jag kan se att kvinnan är höggravid. Jag trodde alla Irakiska män behandlade sina fruar som hundar. Att kvinnan sitter hemma medan mannen jobbar och sliter för att sedan gå hem och tukta sin äkta maka. Men här står kvinnor som män i affärer och stånd, samtalar och skrattar, och jag ser ingen som behandlar de sina illa.

    Men det är en stor kontrast mellan den idyll jag blickar ut över nu och hur det såg ut bara tio kvarter härifrån den femte, samma dag som jag anlände här i Karbala. Det var en självmordsbombare som sprängde sig själv och lyckades döda 44 irakier och skada ytterligare 53. Det var kaos. Smällen, sen en kort stunds vaccumliknande tystnad och sedan skrik. Jag har så många bilder som skaver i mitt inre att jag ännu inte kunnat sova.

   Jag saknar dig, och New York, jag saknar till och med pappas klagomål över min ofärdiga skolgång! Hälsa alla från mig och lova att inte vara oroliga.

    Jag älskar dig ofantligt mycket, Sofia. Kyssar från din Rafael

Vi startade med några öl på interpool. Jävligt trevligt ställe, trevligt sällskap och bra stämmning!

Sen drog vi till läkerol arena för att se Buddy Holly the musical. Vilket jävla drag det var i den showen! Jag som förr varit besatt av 50 och 60-talet börjar känna suget efter mitt gamla kasettband som gick runt runt i min allra första, bruna, rostiga, knarrande volvo när jag var 18. Då åkte vi tills soppan tog slut varje sommarkväll, ett litet gäng med galna brudar som inte gjorde annat än åkte bil och sjöng. Vi körde omkring på skogsvägar och fick ofta om inte alltid ringa efter andra som kunde dra loss oss ur diverse diken och gyttjepölar. 

Tänk vad lätt livet var då. Det fanns bara bilen och polarna. Inga räkningar, inga skulder, ingen ångest över jobb, ekonomisk trygghet eller framtid. 

På Buddy Holly åt vi trerätters middag och drack fler öl. Madde, den ängeln var nykter och chaufför men hon verkade ha lika kul som oss andra ändå.

Efter att på Interpool ha blivit tillfrågade om vi inte skulle på "So Gay" kväll på klubben Solo bestämde vi oss för att kolla in saken.

Solo blev det och kvällen bara spann på. Vi träffade massor med folk. Dansade, drack och skrattade. Inte förrän lokalerna tömdes efter kl 02.00 gick vi därifrån.