Nu är det krig!

M-Quest, ett företag som tidigare dömts till böter pga sina berägerier via mail och sms har sänt oss en räkning på 590kr för spel och andra tjänster vi aldrig beställt.

Jag har redan dragit in etiska nämnden, Konsumentombudsmannen och på måndag drar jag in polisen. Brev har också skickats ut till både M-Quest och Halebop som utfört räkningen.

Det var FEL dag att ge sig på oss!

Kan du fantisera om något som aldrig existerat?

Kan du skapa dig en omöjlig bild? Se framför dig något som aldrig skulle kunna vandra på vår jord?

Fantasi är alltid en förvrängd verklighet. Men aldrig omöjlig.

Varför skulle jag annars ha så svårt att se framför mig en färg jag aldrig sett?

När solsken bryts i en vattendroppe skapas en prisma med alla färger som vi känner till. Men betyder det att inga fler färger existerar? 

Jag tänker på alla de saker jag aldrig sett och inser hur lite jag vet.

Vem är jag att påstå vad verkligheten består av eller inte?

Jag råkade idag vara en av dem. En arg idiot.

Framlyktan slockna på bilen. Igen. Det är inge kul att skruva på små små skruvar i minusgrader, men jag kunde inte gärna köra på  E4an med ett lyse.

På min bil är det så kallade "Grodlysen", man kan flippa dem upp och ner. 

Just som jag har fingrarna under lampan slocknar lyset bredvid och *pang* (eller snarare *knirr*) så börjar biljäveln långsamt bita av mig fingrarna. 

Grejen är att jag fick ut fingrarna men själva lyktan (glas och allt) var ju loss så den fastnar mellan bilens käkar och mosas till rätt rejält. Det blev en kylig tyst kamp mellan mig och bil tills bilfan gick sönder. Tydligen stod jag och drog i nån plastdetalj och den small av. 

Sa jag att det var minusgrader?!

Det tog en jävla tid innan jag fick loss grejerna, kunde köpa en ny lampa (DET FANNS BARA I GULT?!) och skruva tillbaka skiten. Köpte tejp med. Är ju ett stort hål rätt in i huven nu *suck*

M hade kul i alla fall. När hon stoppade i kortet vid kassan på biltema vänder sig kassörskan  om och säger:

"Hårdare"

M höll på att dö.

Tidigare idag fick jag strippa på sjukhuset på befallning av en arg sjuksköterska. Hon pekade på ett bås:

"Klä av dig. Bar överkropp"

När jag gjort det pekade hon på britsen:

"Ligg"

Jag som blev nervös över hennes kyla och sätt att undvika ögonkontakt skruvade obekvämt på mig.

"Ligg still"

Jag låg still medan hon fäster alla EKG-sugproppar på mig.

"Hjärtklaffoperation?"

Jag uppfattar knappt att det är en fråga.

"Nej det är..." hinner jag hacka ur mig.

"Ligg still"

Efter en kort stund tystnad reser hon på sig och rycker av alla sladdar.

"Du är klar"

Sen lämnar hon rummet.

Sjukvården. Alltid lika trevligt

Hur som helst finns det en till idiot i denna värld. Den som beslutat sig för at dra sin nyckel över huven på min bil. Det är inte vackert med ett vitt streck på en svart huv, men nu sitter det där. 

Kan det vara killen som ställde sig med ett gevär på vår altan för ett tag sen? Kanske en homofob? Eller kanske bara nån som hatar fina bilar?

Min bil känns inte alls fin längre. Rispad och tejpad.

Väl hemma med förfrysta händer och ful bil möter vi den största idioten av dem alla. Vår korkade hund. Hon ylar, alltid ett tecken på att hon gjort nått ofog. Skammen lyser från henne när vi öppnar dörren. Jag ser rätt in på toaletten där massakern är ett faktum. Snorpapper, skräp, bindor och annat äckel ligger i drivor kring hela lägenheten.

De var inte min dag idag.

Igår slog den till hårt. Migränen gjorde mig omedelbart handikappad. Jag stapplade in i sovrummet efter att ha tvingat i mig två pronaxen och la mig på täcket med händerna för ögonen. Varje ljud skrapade på insidan av huvudet. Katterna som lekte, hunden som snarkade, M som knappade på tangentbordet i köket. 

Det var längesen jag fick ett sånt kraftigt anfall. Och jag måste ha somnat med huvudvärken för inatt drömde jag långdragna historier om åskoväder och stormar som färgade himlen. 

Nånting hände inatt. Någonting förändrades i våra liv men jag kan inte sätta fingret på vad det var. Kanske är det bara terapin igår som snurrat igång mig. Minnen från barndommen spelades upp i mig. 

11 år gammal tror jag att jag var. Jag står i Soz kök och vi har just bakat en kladdkaka. Det skulle vara en chokladkaka men den blev alldeles platt efter att vi tappa den en gång så vi sa till hennes mamma att det var en kladdkaka. Min telefon ringer och pappa säger att jag ska komma ut på parkeringen.

Vi ska åka till ... Jag mins inte hans namn. En präst av något slag. Han hade makt, brukade pappa säga. Otrolig makt som fick människor att kasta sig åt sidan när han kom för nära. Och nu hade han tid för mig.

Jag var otroligt rädd. Jag hade inte träffat en människa med sån makt förr. Och jag visste att han hade med pappas vita tygstycke att göra. En liten tygpåse med hemliga örter i. Pappa bar den innanför sina kläder för att inget ont skulle kunna skada honom. Hela vägen till prästen tänker jag på pappas alla historier. Demonerna som förstörde människor. Demonerna som skapade smärtor i kroppen och gjorde män och kvinnor galna. Nu skulle de kolla om de fanns i mig. Om det var deras fel att jag alltid var rädd, hade ont i magen, kissade på mig och grät.

Minnena från prästen är vaga, men han pratade högt och mässade länge om Jesus Kristus som skulle rensa min kropp från ondo. Efter att han skrikit och skakat med händerna på min panna satte han sig ner på huk. Han sa att det här var en hemlighet. Ingen fick veta att jag hade träffat honom. Varje dag skulle jag be till Jesus. Men inte så att någon annan hörde. Om jag inte gjorde det, om jag syndade, så skulle demonerna ta över mig igen.

Min pappa ger mig några papper. Gamla papper med lång och komplicerad text på. Han säger att jag måste läsa allt så jag vet vad jag slåss mot.

Jag var bara 11 år och inte alls redo att slåss mot det han visade och berättade om. Demoner med klor. Andar som kryper in i våra levande kroppar och styr våra tankar och steg.

Jag hade glömt den händelsen. Helt och hållet.

Kanske inte konstigt att jag drabbas av en svag panik när M ropar på mig idag och pekar på dörren. Ytterdörren i vår hall har förändrats. På båda sidorna av kikhålet ser man långa revor, klösmärken. Som om någon försökt klösa sin väg ut ur vår lägenhet. Och jag ryser för jag känner inom mig att jag slogs hela natten i mina drömmar.

Verklighetscheck - Inte fan är det konstigt att man behöver gå i terapi.

Psykologen jag har är underbar. Det klickade direkt när vi kom igång med våran diskussion och jag fick tillbaka känslan av att samtal kan vara meningsfyllda.

Jag behöver nån som stoppar mig och ifrågasätter mina tankar. Nån som påpekar att jag kan ha fel. Att jag tänker fel och agerar fel.

Jag har tagit mig ur missbruk, dåliga kretsar och destruktiva mönster utan hjälp från utomstående. När jag gjort det har det krävts en skarp attityd mot mig själv. Jag blev tvungen att se på mitt liv i svart och vitt. Inga undantag fick göras. Antingen gör man rätt eller fel. Jag förlorade vänner då de inte längre passade i mina förstöpta formar. För också dom var tvungen att vara svartvita. Människor var antingen dåliga, svaga fega, eller hjältar. Det blev inte många kvar efter min gallring. Inte heller jag själv räckte till och varje gång jag tabbade mig var jag tvungen att straffas.

Men det fungerade! Jag tog mig ur träsket och snubblade upp på land. Men nu möts jag av en helt ny utmaning. Jag måste börja öppna ögonen för alla gråtoner och skuggor. Människans olika lager där svart och vitt blandas upp och skapar individer som varken är onda eller goda. De är bara människor.

Ännu viktigare - Jag är bara en människa. 

Jag är inte en dålig människa. Jag är bara en människa, som gjort många dåliga val.

Nu har jag försöktr i hela två dagar att byta livsåskådning.

Det fungerade sådär. Jag känner mig inte ett dugg tacksam för min ångest och depression. Hur vet jag att det gjort mig till en bättre människa? Om jag inte haft mina depressioner kanske jag vore en läkarstuderande vid nu. Jag skulle kanske befinna mig i ett fattigt land i Afrika, kämpande mot gerillasoldater samtidigt som jag utförde komplicerade kirurgiska ingrepp på barn. 

Istället sitter jag här i en stökig lägenhet med en stor klump i halsen. Idag måste jag ner på stan. Jag ska till sjukhuset till min psykolog som jag bara träffat en gång förr. Jag känner mig svag, sjuk och illamående. Skräcken för att blir plötsligt magsjuk är enorm. Jag vill ställa in skiten. Ringa och säga att jag är sjuk. Jag vill inte sitta och nysta i min barndom och mina vrickade tonårs-år. Inte idag! 

Sist sa hon att det var mycket viktigt att jag fick bearbeta överfallet jag var med om i April 2009. Jag kunde inte riktigt hålla med. Varför då?

Jag vet vad som hände. Jag blev rädd. Nu är det över.

Varför måste vi människor bearbeta sånt vi faktiskt vet har hänt? Varför går vi till män och kvinnor och sätter oss ner och ältar? Vad får vi ut av det?

Jag behöver inte psykolog. Jag behöver en dietist och en personlig tränare. Nån med piska som kan få mig att ta mig själv i kragen.

Idag ska jag testa att sluta vara deprimerad. Ta kontroll och bara kasta allt skit åt sidan. Om jag bara kör tillräckligt hårt tillräckligt länge utan hänsyn till mitt mående så kanske depressionen helt enkelt självdör? 

Idag lyser solen. Jag vaknade tidigt trotts min dåliga sömn inatt. M vägrar kliva upp, men det gör inte så mycket. Hon är alltid den vuxna annars. Den som tar tag i saker. Som skäller på mig när jag sackar efter med det som måste göras.

På morgnar som den här känner jag mig stark och frisk. Jag kan skratta högt åt radiopratarnas tjatter och jag gör god mat till hunden. Kaffet är extra gott och till och med datorn verkar piggare än vanligt. Men det kliar lite i skinnet när jag tänker på vilket bagage jag lagt på mig. De där småskerna som inte är gjorda än. 

Nästan varje gång jag mår så här lagom bra gör jag en check-lista. Sen gör jag hälften av sakerna och listan hamnar under sängen och samlar dam tills jag gör en ny. Det kan gå veckor mellan de här morgnarna men det har blivit en drös med halvgjorda listor över åren. Men det kanske inte gör så mycket? Lite "är glaset halvfullt eller halvtomt?" Nått blir ju i alla fall gjort!

Måste göras:

> Spika upp tavlorna i köket

> Skruva upp småhyllorna i vardagsrummet

> Städa ut julen (julgranen står på altan men allt annat är kvar)

> Skruva upp de stora hyllorna i sovrummet

> Knyta upp lampan i sovrummet med nått annat (Den är uppknuten med en lila bajspåse. Otroligt nog samma bajspåse som den hängde i, i vår gamla lägenhet)

> Sy klart det där förbannade tygstycket som ska hängas över dörren.

> Beställa tandläkartid (Det kommer jag aldrig göra)

> Koppla i motorvärmaren innan vi åker in till stan imorgon.

> boka gyntid (aldrig i livet)

Så. Då har jag ytterligare en lista. En lista på viktiga saker som ska göras senast denna vecka. Förutom tandläkaren. Och gyn. Fan ta den som kom på att alla som är 23 ska göra cellförändringprov. Vem fan vill ligga där och spreta med benen inför en total främling som inte bara ska kolla och peta utan också skrapa på Gud vet vad! 

Nu borde jag fortsätta med disken. Jag har diskat hälften. Men hellre hälften än inget.

Eller hur?

När man lider av depression eller ångest finns det bara en väg att gå. Du kommer inte undan och det finns ingen som kan hjälpa dig. Det är bara du själv som kan ta tag i ditt liv och styra det i den riktning du själv önskar. Det är ditt liv, ditt mående, din värld och din depression.

Jag såg en föreläsning på internet en gång med en tant som sa att alla människor kan välja att vara lyckliga. Och jag blev så otroligt arg och ledsen när jag hörde på det hon sa. Utan att jag riktigt visste varför så hatade jag henne för de där orden.

"Det är ditt fel" sa hon. "Ditt val, ditt beslut, ditt fel"

Där med henne fanns en man som drabbats av obotlig cancer. Han skulle dö inom något år. Hon sa till honom att han själv valde att lida av cancer och inte acceptera den som en del i hans liv. Att han mådde dåligt av sin cancer var inte cancerns fel. Det var hans eget.

Mannen grät länge innan han svarade att hon hade rätt.

Han sa:

"Jag är tacksam för min cancer för den har gjort mig till en bättre människa"

"Jag är tacksam för min cancer för att den gjort mig till en bättre far"

"Jag är tacksam för min cancer för den har gjort mig till en bättre älskare"

"Jag är tacksam för min cancer för att den gett mig insikt i vad livets mening är"

De här orden fick också mig att gråta men jag var ändå arg för jag trodde inte på det hon sa.

Det är väl inte mitt fel att jag mår dåligt? Det är väl inte mitt fel att jag har ont? 

Ikväll ställer jag mig frågan:

Vems fel är det då?