Idag har jag kört hjullastare! Vi kommer få komplett utbildning och inte bara för industriell-hantering! Jag lyckades med konstverket att få kärringstopp trots helautomatik ( det ni! Inte många som kan säga en sån sak! ). Men det gick bra och var kul som fan, riktigt ovant med midjestyrd maskin!

Sen har jag också hämtat ut sommardäcket som är lagat, och på Torsdag kommer bilen att rost-besiktigas, ska bli spännande att se hur fattig man kommer bli, men det är det värt!

Sen har jag köpt vita halogenlampor till halvlysena (gult ljus suger) och jag tänker läsa instruktionsboken innan ja försöker byta dem igen *visslar*

Idag är en sån himla bra dag! Jag är också stolt över två nymyntade uttryck:

"Älskling, du är inte det smartaste lövet i granen"

och

"Men du är då inte den klyftigaste ananasen"

Så går det när man försöker sig på spydiga ordvittsar :p

Lycka

Att ha uppnått ett mål

Att ha satt upp nya

Att få en puss i nacken av sin älskade

Att kunna le när nått går fel

Idag är jag rädd.

Jag mår så himla bra och de goda nyheterna bara regnar ner över oss.

Men jag kan som vanligt inte bara njuta av det och leva i nuet. Jag väntar på straffet. Det där som alltid kommer efter att man har haft det så där otroligt härligt bra en stund. 

Skulle inte bli förvånad om jag kom ut imorn och det låg en älg över bilen, att den bara gått förbi och snubblat in genom min framruta. Eller att sängen fattar eld av sig själv när vi ligger och sover. Eller att tapeterna rullar av väggarna. Att gubbarna som ska byta våra fönster är en del i en större liga som åker runt och snor saker i skydd av sin identitet som ... fönstergubbar.

Kan det vara för att jag hängde upp Maddes lilla Buddha igår som turen har vänt? Eller är det karma som tackar oss för att ha ... städat lägenheten och tagit tag i våra liv? 

Tänk om man bara kunde njuta! Leva i nuet och tacka för det man får utan att gräma sig över allt man inte har. Jag måste verkligen träna på det.

Jag lovar att lägga ut kort om det ligger en älg i bilen imorgon.

Idag är jag mycket besviken på mig själv. Jag måste sluta låta depressionen styra mitt liv. Jag vet bara inte hur fan man gör.

- klev inte upp förrän halv 4 (igen)

- Orkade inte diska en skål till frukost

- Har inte börjat städa ÄN

- Ältar mina mardrömmar

- Har inte fixat tvätttid 

- Tycker synd om mig själv - offervarning!

Jag har ätit medicinering så länge jag kan minnas. Nu måste alla tabletter bort för en ny utredning av min ojämna hjärtfrekvens. Hjärtkliniken har gett upp tanken på att det är hjärtat det är fel på. Nu får neuro ta över. Och jag är livrädd. Tänk om jag inte kan fungera utan medicin? Jag känner mig fångad, klaustrofobisk, utan kontroll på nått.

Igår hittade vi klipp på min Pitbull/Amstaff Chico! Jag blev så jäkla glad!

Vi kollade på massa kort också, den 5e Februari är det 1 år sen vi tog bort honom. Ett helt år. Vissa morgnar när Dess kommer inspringande för att vi vaknat väntar jag en stund på att Chico också ska komma och hoppa upp i sängen. Han älskade att ligga under täcket och mysa. Han älskade all sorts uppmärksamhet och han krävde konstant ompyssling, haha

På slutet var han så annorlunda. 4 år gammal blev han. Han fick epilepsi. Först verkade medicineringen fungera bra! Men så fick han en ny sorts anfall. Han stod helt stilla, okontaktbar och stirrade ut i luften. Ibland i minuter. Ibland kissade han på sig också och efteråt var han ängslig, rädd och skamsen.

Störde man honom eller försökte få kontakt kunde han börja visa tänder. Något han aldrig gjorde annars. När han en dag blev arg, för att jag skällde på honom, högg han mig i armen men fick bara tag på jackan. Då ringde jag. Jag kunde inte stå och se på medan min vackra, stolta, modiga, snälla, underbara hund förvandlades till en rädd och ängslig varelse.

Att avliv aChico är det svåraste jag någonsin gjort. Han somnade in bredvid mig i sin egen säng. De närmaste vännerna var med. Hans sista andetag var tunga som djupa suckar och sen blev han alldeles stilla.

Jag hatade att behöva vara den som tog beslutet. Den som ringde och bokade tid för min egen hunds dödsstund. Än idag undrar jag vad som hänt om jag väntat en månad till. Var det medicinen som gjorde honom arg och rädd? Hade det gått att göra nått mer?

En sak som gjorde att jag fattade beslutet så snabbt var hans ras. En Pitbull har käkar som kan krossa det mesta. Och munkorg var inte ens att tänka på. Man sätter inte en munkorg på ett vanligt husdjur. 

Jag kommer alltid sakna min hjälte. Han räddade mig på så otroligt många sätt under de 4 år jag hade honom!

Jag ligger sjuk och då blir det inte mycket skrivet. Men ett samtal fick mig att hämta min dator och kolla upp en hemsida som chockat många.

http://www.sjalvmord.com/

Jag äcklas av de här svaga människorna som lagt upp sidan. Det är på gränsen att jag tycker det är synd att de inte själva utnyttjat sina tips.

Jag vet själv hur det är att vara tonåring och trött på sitt liv. 16 år gammal svalde jag 150-200 sömntabletter. Jag ville inte vara med längre. Idag finns det inget jag skäms så mycket för som den handlingen. Jag sårade min familj, jag bekostade samhället, jag betedde mig som en skitunge.

Det finns inget mod i att ta sitt liv. Det finns inget mod i att ge upp och fly undan verkligheten. Jag äcklas av den här sidan. Och jag önskar (en en gång) att jag hade kunskaperna att på olaglig väg sabotera den. 

Idag finns det inget jag respekterar mer än livet. Och jag är tacksam för det. Alla människor jag känt avsky för har alla brustit på just den punkten. Respekt för livet är det som driver oss framåt. Det är det som gör att miljon efter miljon skänks till Haitis befolkning. Det är det som gör att djurvänner, frivilligorganisationer och privatpersoner kämpar i krig, fattigdom och smuts för att rädda andras liv.

Man kan inte ha respekt för något om man inte respekterar livet. Framför allt sitt eget.

Istället för att städa och ta tag i allt som behövs tas tag i sitter jag och drömmer mig bort. Jag minns händelser jag för länge sedan slutat tänka på.

Varför mår man dåligt av att tänka tillbaka på det som varit? Det går ju inte att ändra på saker eller få något ogjort.

Alla har vi gjort rätt och fel, misstag och bragder. 

Jag måste öva på att leva här och nu, utan ångest för igår eller rädsla för imorgon.

De senare åren har varit de första då jag vågat se på min framtid utan en känsla av panik. Min vilja att vara alla till lags, studera flitigt, bli framgångsrik och leva det perfekta livet var omöjliga att uppnå då det inte var det jag suktade efter. Pressen jag la på mig själv för att uppnå normen tryckte ner mig istället för att föra mig framåt.

Jag har äntligen insett vad normen handlar om. Den handlar om rädsla och fångenskap.

För det första bryter jag normen i och med att jag är lesbisk. Men ingen kan komma och påstå att man är fri för det. Homosexuella lever också i en strikt norm. Är man som jag också en butch så glider det inte riktigt som de ska med den lilla gruppen feminister som istället för att yrka för frihet och jämställdhet anser att en kvinna som beter sig om, ser ut som och tänker som den stereotypiska mannen svikit "kvinnosläktet". De tror att man tvångsmässigt tvingat sig själv att bete sig som en man för att man då inbillar sig tillhöra den högre rangen av människor.

Tro mig, efter att ha blivit hånad och nedslagen pga den jag är, pga mitt utseende så kan jag lova att vi butchar inte tillhör någon högre rang än andra kvinnor. 

Hur som helt är jag ytterligare udda. Jag har nämligen satt en stämpel på mitt butch-beteende och insett att jag faktiskt också är transvestit.

Jag är inte transsexuell, för er som blandar ihop det. Jag vill inte byta kön utan är nöjd med min kropp och mitt utseende. Men jag tycker om att leka med tanken på att gå in i en maskulin roll genom att klä ut mig, sminka på ett skägg och genom det prova nått nytt.

Så hur gör man då för att bli accepterad som en homosexuell butch-kvinna som gärna klär ut sig till det motsatta könet ibland?

De flesta hade nog accepterat mig om de inte själva klädde mig med ytterligare en roll - Offret.

Det är det de flesta ser mig som tyvärr.

Jag lider av panikångest syndrom. Jag har missbrukat och jag har pga det och min uppväxt fått en karaktär som ibland kan vara svår att förstå sig på. Men enda gången jag känner mig kränkt och missförstådd är när folk i min omgivning tycker synd om mig. För du kan aldrig tycka synd om någon utan att se ner på dem. 

Jag är inget offer. Hade jag sett mig själv som ett offer hade jag aldrig varit där jag är idag. Då hade jag inte tagit ansvar för mitt liv och gjort det bästa av det oavsett vilka prövningar som kommit min väg.

Som person har jag svårt att lita på människor. Jag är självsäker, stark, men ovan att handskas med situationer jag inte är van vid. Jag litar inte på människor. Inte för att jag tror mig bli sviken utan för att jag alltid växt upp med känslan av att andra ljuger. Jag slåss med att lära mig älska mig själv. Men jag tror inte det är som de säger: 

"Älskar du inte dig själv kan du inte älska andra"

Nej, jag tror det passar bättre med:

"Älskar du inte dig själv, kan du aldrig lita på att andra är förmögna att älska dig"

Jag plattsar definitivt inte i normen. Inte i någons norm. Men det gör mig inte så mycket längre. För utan normer och mallar är jag fri att leva som det passar mig. Och det är bara när man är fri som man kan vara lycklig.

För det är det mitt liv handlar om

-

Friheten att älska, bli älskad och vara den du är

Enda sen jag var liten så har jag drömt mardrömmar. Inatt drömde jag om små barn. Och nej de var inte ett dugg gulliga. De satt inne på en specialanstalt för sosiopat-barn. Riktigt äcklig var de.

Nu på senare år har jag fått veta att jag är lucid och att det är därför jag mins mina drömmar så tydligt.  Nästan varje gång drömmer jag om tortyr och död. Men numera har jag börjat vakna med känslan av att ha sett en bra film, snarare än känslan av att jag hellre vill dö än somna om.

Kanske har jag börjat växa upp?

Idag planerade jag att kliva upp klockan 8. Äta gröt och sen träna. Nu är klockan 13.26 och jag sitter och dricker dagens första kopp kaffe. Jag har tänkt börja träna nu i flera veckor. Jag har helt värdelös karaktär! Och jag är så fruktansvärt lat ibland. Som nu i denna stund sitter jag och äter torra Kornmo-kex utan smör.Helt enkelt för att jag inte orkar hämta smöret som finns i kylskåpet 1,5 meter bakom mig. 

Vuxenpoäng:

+ klev upp trots att jag var astrött

- Sitter fortfarande i pyjamas

- Har inte ätit frukost

- Städade inte upp efter mig igår så nu ser köket ut som hej-kom-och-hjälp-mig igen *suck*