Då har jag hittat tillbaka till en av mina bloggar! Kul!

Läste nyligen igenom novell-serien: "Vi möts på månen" som jag publicerat här.

Den är ju ganska bra. Lite kort och förutsägbar men helt okej!

Idag har jag en sån där dag då jag skriver och skriver och sen när jag läser igenom det jag fått ner så låter det bara skit alltihopa. Klyschigt, larvigt, mesigt skit. Helt hopplöst att skriva om kärlek. Och att dessutom försöka få ut en kärlekshistoria på ca 300 sidor utan att den upprepar sig är omöjligt. Hur gör folk? Hur får de till det? Hur vet man när boken är SLUT?

Jag har två sätt att skriva på.

Det ena är det "seriösa" där jag har en början och ett slut, färdiga karaktärer, en handling som är förbered och där jag först skriver en stomme som jag sen skriver ut och broderar på. Låter enkelt men är också förbannat tråkigt mot slutet.

Det andra sättet är som den jag skriver på nu. Jag har ingen aning om vad som ska hända själv. Jag hittar på saker längst vägen och lär känna karaktärerna allt eftersom. Det blir aldrig som man tänkt sig men är kul som fan! Problemet är ju bara just det; När tar det slut? Jag kan ju inte gärna skriva tills alla huvudkaraktärer dör. Då blir den tjockare än bibeln.

Ett annat problem jag fått nyligen är med min datorn. Det är nått skräp under mitt "M". vilket gör att när jag skrivit en sida eller två så måste jag gå tillbaka och lägga till alla "M" i efterhand. Får även gör det här förstås. Omåttligt irriterande.

Ska fixa till en annan gammal novell-serie och lägga ut den här! Hoppas någon orkar läsa och kritisera.

"Välkommen till Guds servicetelefon. Du står nu i kö. Kötid beräknad till 15 decennier."

Mail till Gud:

Hej Gud!

Jag vill säga upp mitt abonnemang på den kropp jag tilldelats. Den krånglar konstant och gör aldrig som man säger. Den måste laddas alldeles för ofta och för länge och den håller inte för minsta lilla drag eller snubbel. Tänderna kostar skjortan i underhåll och jag tror det är nån bussning i knäna som glappar. Jag hittar inget vettigt i manualerna och inget kopplingschema. Tror nämligen nån säkring gått då magen inte alls vill fungera. Den konstanta febern måste ju bero på att kylsystemet pajjat? Eller kan det vara så att det är nått i databoxen som kortslutits?

Jag skriver gärna upp mig å en ny kropp och är beredd på att lägga in en extra slant för vita tänder och en god kondition! 

Med vänliga hälsningar / Tinna 

ps. Det bästa trick Djävulen hade var att se till att ingen trodde på att han fanns. För att motverka det svär jag regelbundet, bara så du vet. ds

Jag har alltid hatat att vara nervös. Speciellt när jag kan misslyckas med något.

Den 13e denna månad kommer jag köra upp för E-kortet. Många har kuggat sig och jag ligger knappast på topp när det gäller backningen. Bara att koppla ihop släp och bil inför en guljacka från vägverket gör att jag får ont i magen. Sist gick det helt åt helvete när jag skulle koppla ihop.

Nu är det tidig morgon, klockan är 6 och jag stressar redan över bilen som står upp-pallad i Maddes pappas garage. Nått säger mig att nått inte står rätt till med den där bilen. Så fort jag löst ett problem hittar jag ett nytt. Igår kunde jag inte ens på tag på damask-klämmor av rätt längd, jäkla irriterande när man inte får saker gjorda för att det fattas nått.

Kul att lära sig dock. Inte lika kul med kullager som måste hållas kliniskt rena men som ramlar isär så fort man ska få fast det.

Men jag skulle inte skriva om bilen eller skolan. Utan bara att jag är så nervös. Det är är uppkörning, trasig bil och Norge resan närmar sig med stormsteg. Posten fungerar inte (Jag får ingen POST längre!) och Norska deklarationen 

vägrar komma fram till mig. Kan man begära den som PDF eller så?

Nervositet har alltid varit något som triggat en omöjlig reaktion hos mig. Illamående, ångest, ryckningar. Men jag är faktiskt bara nervös. Jag behöver inte kräkas över att jag ska köra upp. Jag behöver inte lägga mig och sova bort en vecka för att återhämta mig. Jag är helt normalt jävla nervös, precis som alla andra blir när det kör ihop sig, när man ska prestera.

Det kan vara svårt för många att inse vilken milstolpe det är i mitt liv. Att ta fler och större kliv ifrån min panikångest och mot en vardag där jag i alla fall kan hantera livet utan att bryta ihop.

Just nu känns det som att det bara är det fysiska kvar. Och det ska jag fan övervinna. Feber eller inte så kan man ju inte vara sjuk resten av livet? Någon gång måste det gå över?

Det känns kankse inte så just nu, men hade nån sagt till mig när jag var 20 att du kommer vara så gott som ångestfri innan du är 24 hade jag bara skakat på huvudet. Jag trodde aldrig det skulle gå över.

Men det gjorde det.

Jag stiger, därför kan jag falla.

Det är värt det.

Kommentera gärna om ni har något förslag eller idé!

Drivknut trasig. Eller? Ja, det märks väl när jag bytt. Vilket kommer ta tid. Speciellt som jag inte riktigt vet hur/vad jag ska göra. Men på Torsdag ska jag börja riva så får vi se hur det går och vilka verktyg som behövs.

Hoppas jag får fint väder så jag kan påbörja min amatör-rost-lagning också.

Bromsar? Ja, tydligen ligger de på och har blivit varma och vinda. Bara byta, men varför ligger de åt? Oket som är trasigt? Fattar halv sju.

Nu till det STORA problemet:

Flera LITER olja försvinner spårlöst ur motorn. Står den länge händer inget. Men kör jag så bara slurpar den iväg. Ibland räcker det med att fylla 1 liter på 200 mil. Ibland behövs det efter 50. VART tar oljan vägen?! Inte i vattnet, inte i avgaserna, inte på backen, inte i nån kåpa eller nån mystisk underjordisk oljdrickande larv (såg en sån å aftonbladet häromveckan). Idag kom vi å att jag faktiskt har en oljekylare. Vad händer om den koxat igen? Kan den läcka och då enbart vid körning? 

Jättekul blogg men det här är det ända jag tänker på just nu. Det och min uppkörning för E-kort den 13e April. Mammamia...

Ja, det är ju inte min celica på bilderna, men ni fattar ;) Vad gör man inte för en sån skönhet?

Nu var det länge sen jag bloggade igen. Är lite sån jag är. Slarvig, impulsiv och disträ. Inte mina finaste kvaliteter men likväl sanna.

Jag blir mer och mer sugen på att skriva igen. Min ungdomsbok lockar hela tiden. Min självbiografi tar form i huvudet och jag längtar tillbaka till den tid då jag ägnade alla mina dagar åt att spela på tangentbordet. Meningar jag hör lite här och där skapar hela noveller i tankarna. Jag saknar tiden då jag alltid hade ett block i innerfickan för att memorera tankar, ljud, dofter och känslor.

Men tiden finns inte. Jag är inte den sortens författare som kan lägga undan en timme om dagen för att skriva. När jag väl har börjat måste jag få hela natten på mig. Kanske får jag aldrig den tiden igen. Kanske publiceras min självbiografi efter att jag gått i pension. Inte för att det gör mig något. Tänk vilket liv jag kommer att ha levt då. Det känns som om mina första 23 år redan skulle kunna fylla en roman. Tänk när jag levt 3 gånger så länge? Vilka länder kommer jag ha sett? Vilka sorger kommer jag ha genomlidit? Vilka glädjeämnen?

Kanske är min blogg ett substitut. Jag kan delge människor, om än en liten skara, mina tankar och idéer. Mina sorger och glädjeämnen. De säger att man ska passa sig för det man publicerar på nätet. Det är digitala tattueringar du aldrig blir av med. Men om man läser en blogg, medveten om att det sitter en människa bakom tangenterna så kan man nog acceptera det mesta. För vist är vi otroligt komplexa, vi människor? Fascinerande varelser i en värld som ständigt förändras. Vackra, ståtliga med handlingskraft och överlevnadsinstinkter som skapat eld, maskiner och religioner. Filosofierna driver oss framåt och vår ständiga frågvishet skapar nya svar och ännu fler mysterium.

Det finns ondska och vapen, men också otroliga själar som kämpar för det de vet är rätt och gott.

Jag tror jag börjar gilla digitala tatueringar lika mycket som de vi sätter på huden. Man borde verkligen minnas sitt eget liv, med alla misslyckanden och misstag. Hur skulle vi annars utvecklas?

Kära Ms Sofia Gonzalez.

Jag, Sergeant James Brown, har fått den svåra uppgift att medela Er om att Corporal Rafael Gonzalez den 16 augusti 2006 klockan 13.40 avled efter en väpnad konflikt norr om gränsen till staden Karbala.

    Han dog i strid efter att en grupp rebbeliska shiamuslimer öppnat eld mot civila sunnimuslimer. Er make stred för att skydda oskylldiga civila och han visade stort mod då han offrade sitt liv för att rädda en grupp kvinnor som försökte undkomma stridigheterna.

    Er makes kvarlevor väntas flygas tillbaka till New York innom två veckors tid och ni kommer kontaktas med ytterligare uppgifter inom en vecka.

    US army sänder sina kondolenser.

    Corporal Rafael Gonzales var en god soldat och en mycket modig man. Han var omtykt av alla sina kamrater och han har visat prov på engagemang och pålitlighet under sin tid här med oss. Minns att det han gjort är för allas vårt Amerika. Han kommer hedras som en soldat bör.

    Med varma hälsningar / Sergeant James Brown

Den 11 september 2006

Min älskade Rafael!

Den 16 augusti klockan 12.37 kom han: En frisk pojke på 3270 gram och 51 cm. Han är så fin! Så vacker! Han har dina ögon. Jag sänder med ett kort. Jag funderar på om vi ska döpa honom till Mikael. Det smärtar mig att höra om din vän, jag hade velat träffa honom. Jag sörjer med hans nära och kära. Samtidigt måste jag erkänna, och jag skäms, att jag är glad över att det inte var du. Det får inte bli du näst. Du har lovat mig att komma tillbaka. Att komma hem till oss. Mig och din son. Han växer så snabbt, vår lille pojke, och jag är arg och förtvivlad över att du missar det här. Hans första leende. Första gången han får syn på sin lilla hand. Första gången han sover i den vackra vaggan.

    Din fars blick är så fylld av kärlek till det här barnet och han har hjälpt mig otroligt mycket under den här första tiden. Men idag är förstås även hans hjärta fyllt med sorg då det är årsdagen för din mors död. Vi var ner till platsen där twin towers stod, det var otroligt mycket blommor och ljus där trots att det gått så många år. Vart har åren tagit vägen? De har gått så fort.

    Vi väntar på dig älskling, jag och lille Mikael. Och din far förstås. Vi saknar och längtar efter dig så mycket! När du kommer hem ska vi fira vår baby, vi ska bjuda alla våra vänner och en präst, så håller vi dop ute i gårdsparken. Jag längtar så efter att få ligga i dina armar igen med vår baby bredvid oss.

    Jag ber och hoppas att du kommer hem snart. Vi saknar och älskar dig. Du får inte förlora din tilltro till Gud. Det finns alltid en mening med det som sker. Även de, tillsynes, mest meningslösa saker har en dold uppgift i det större.

    Med all vår kärlek / Sofie och baby Mikael

Den 7 augusti 2006

Min Sofia, min älskade.

Jag önskade att jag kunde komma hem nu. Det är olidligt varmt här och jag har sett och upplevt saker som för alltid kommer ärra mitt hjärta och själ. Jag önskar inte ens min värsta fiende att få vara med om de saker jag varit med om.

    Mitt hjärta är tyngt av sorg och vemod. Mikael, min älskade vän och broder, dog förra vecka då grupper av shia och sunni drabbade samman vid gränsen till Karbala. Han träffades av ett skott i bröstet. Jag såg honom från håll där jag låg bakom en bil.

   Min första tanke var att rusa dit, trots att kulorna skar genom luften överallt, men så insåg jag att det inte var min rätt. Jag kan inte ta risker nu när vi ska ha ett barn. Mitt liv tillhör vår baby. Och det är, som din dröm visade, mitt jobb att älska och skydda den resten av mitt liv.

    Jag fick veta senare att Mikael dog omedelbart, så det lättade på skulden jag kände. Men inte på sorgen. Jag hade ingen aning om att en känsla kunde göra så ont. Jag känner mig inte stark längre. Jag vill ha hämnd, det är bara mitt samvete som stoppar mig. Och min tro. Guds mening kanske blir klar för mig en dag, men just nu känner jag mig övergiven och ensam. Jag saknar dig så, Sofia. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det slog mig nu att när du får det här brevet kanske ni är två. Jag är så förvirrad. Jag vill hem men jag vill vara kvar och kämpa för mitt land, för Mikael. Jag är så lycklig över barnet men samtidigt så fylld av sorg och misstro. Det gjorde ont att läsa att du knappt minns hur jag ser ut. Men jag förstår vad du menar. Jag måste också se på korten för att minnas tydligt. Men doften av din hud finns för alltid inetsat i mitt minne.

    Vi möts igen på vår måne. / Din och bara din.