Vargjakten har rört upp mycket känslor bland alla möjliga slags människor i Sverige. Jag själv har bott i område med varg. Men jag verkar ha en annan attityd till livet än de flesta verkar ha.

ex.

Jag har två katter. Dessa två katter går ute för att jag vill ge dem ett sånt naturligt liv som möjligt. Blir de tagna av ett lo, en varg eller en rovfågel så kommer jag sörja dem. Men jag kommer inte förbanna naturen för det. Det samma gäller om de påkörd av en bil. Det är en del av livet att mista de vi älskar. 

Naturvänner skriker just nu i forum om att de vill skjuta och mörda diverse jägare. Vilken syn har dessa djurvänner på den levande varelsen egentligen?Människan är inte mer värd än andra djur - men inte heller mindre!

Och människan är den flock vi ingår i.

Vare sig vi gillar det eller inte så måste vi, som vilken flock som helst, jobba tillsammans för att skydda våra egna - våra barn, vår familj och vårt samhälle.

Personligen tycker jag det är för tidigt att ha jakt på vargar. Inavelsprocenten verkar redan vara hög och inavel kan skapa onaturligt aggressiva eller sjuka individer. Inget vi vill ha i våra svenska skogar. Men jag litar på den forskning som lagts fram och på dem som fattat beslutet om jakt. Synd att det skulle gå så snabbt bara. Jakten behövde vara mer inriktad på rätt vargindivider och färre jägare hade behövt jobba i ett bättre kontrollerat informationssystem så vi sluppit överskjutningen. 

Mer pengar från staten borde ges till bönder, renskötare och andra för att dessa ska kunna skydda sitt levebröd från vargen och andra rovdjur. Men mer respekt måste också ges till alla jägare. De jobbar ofta gratis natt som dag för oss andra när vi kört på och skadat ett rådjur eller en älg. De är de som står i skogarna timme efter timme för att göra skitgörat en annan inte skulle klara av.

Själv äter jag mycket hellre älgkött än gris. Helt enkelt för att älgen levt ett värdigt, fritt och naturligt liv. Hur en gris lever vill jag inte ens gå in på. 

Det jag vill ha sagt är att man måste respektera naturen och livet. Vare sig man är djurvän eller jägare. Och man måste respektera varandra för båda dessa grupper behövs i det här samhället vi lever i idag.

Det finns en nära vän som betyder mycket för mig. Vi kommer aldrig ses igen trots att vi inte bor så långt ifrån varandra.

Jag undrar hur han har det och om han någonsin tänker på mig. Jag hoppas han vet hur mycket han gjort för mig.

Det är lite skönt att ha en hjälte i sitt liv.

Även om man aldrig ses igen.

Idag blev det nästan inga vuxenpoäng.

Jag vaknade först klockan 9.00 Hunden Dess höll mig vaken halva natten för att hon hade hicka vilket alltid gör att hon drabbas av panik och äter allt i sin väg. Skosnören, trådar, vår matta, våra krukväxter. Hickan förvandlar vår i vanliga fall fogliga lilla baby till ett monster. 

Klockan 9 vände jag på mig och somna om. Klockan 10 gjorde jag samma sak. klockan 12.20 klev M upp i panik. Hon gjorde kaffe åt mig och jag tvingade mig upp ur sängen redan medveten om att det här kommer bli en plågsam dag.

Migränen pockar lite under ytan och jag har svårt att andas när jag sitter i köket iklädd morgonrock. Jag känner mig ensam och övergiven. Meningslösheten sprider sig och M blir allt mer irriterad på mig. Efter att hon väntat i 2 timmar på att jag ska klä på mig så vi kan handla ger jag upp. Jag skiter i att jag är vuxen och lägger mig tvärs över sängen i hopp om att kanske plötsligt självdö och slippa undan mig själv och alla ansvar. Jag rycker, nått jag gör ofta. I bröstet bildas de välbekanta blyplattorna och det blir omöjligt att kliva upp igen. Kampen mellan min ångest, min  kropp och mitt medvetande börjar.

Jag vet att jag måste klä på mig.

Jag vet att jag måste äta.

Jag vet att jag måste handla.

Men jag finner ingen mening i att utföra nån syssla när allt ändå slutar likadant.  Vi har inga pengar, aldrig tillräckligt för att klara en hel månad. Jag ingick länge i gruppen av människor som inte var tillräckligt sjuk för sjukskrivning, men för sjuk för att kunna jobba. Nu studerar jag och kör på trots att hjärnstressen förvanskar mitt minne och yrseln slår i dagligen. 

Diagnos - Panikångestsyndrom. 

För några år sedan hade jag bly i hela kroppen varje dag. Jag lämnade inte lägenheten på månader, inte förrän det var alldeles försent.

Men det är tack vare den perioden av mitt liv jag tillslut långsamt klär på mig idag. Trots att jag inte kan andas.

Jag tänker aldrig, aldrig hamna där igen. 

Det är inte synd om mig, jag är inget offer, jag är bara en människa som gick sönder när hon var barn. Och det tar tid att fläta ihop sin verklighet igen. 

Men tid är också det ända jag har.

Vuxenpoäng:

+ Mailade min far

- lät min ångest gå ut över M

- Tyckte synd om mig själv

- Vägrar städa

Tänk vad snabbt man förtränger svårigheter. I veckan mublerade jag och M om i köket. Vi stänger igen dörren till sovrummet eftersom det finns ytterligare än via hallen. För att dölja dörren som nu inte går att öppna tänkte vi köpa ett stort tygstycke att hänga över! Som vanligt finns det man söker på IKEA.

    Som gammal Hudik-bo känner jag mig som en storstadsmänniska när jag struttar runt på IKEA med en bunt tyg och inget mer. Förr handlade man åt sig själv, grannen, syskonen, mamma och nån mer varje gång man hyrde släp och begav sig till IKEA som då låg i fjärran städer. Hur som helt är tyget genomskinligt där det är vitt så vi köper lika mycket vitt tyg och bestämmer oss för att sy ihop det som ett påslakan och sen spänna upp det på väggen.

   Där! Såg ni? ”Så ihop det till ett påslakan”. Där var mitt första misstag. Tyget är 1,5 meter brett och 5 meter långt. Delat på två stycken då dörren syns inifrån sovrummet med (kom vi på när vi klippte upp tyget. Jag ska alltså lite enkelt så 16 meter raksöm. Jag som inte har tittat på en symaskin på 10 år plockar nu fram Ms farmors gamla maskin från tidigt 50-tal. Den är redan trådad och jag provsyr några längor på en tygbit för att få rätt raksöm. Eftersom jag inte vet vilken raksöm som är rätt så väljer jag en på måfå och lassar upp det gigantiska tyget i mitt knä.

För det första hitta jag inte backen. Det tar en kvart att fästa tråden och när jag är klar hinna jag förstås spaken mjan skulle ha dragit i. Jaja, det går ju bra i alla fall.

 2,5 meter raksöm. Det tog väl 30 minuter att nåla ihop saken och jag är rätt stolt över resultatet när jag kommit halvvägs. Hur enkelt som helst. 15 cm kvar. Symaskinsnålen går av. Jag som aldrig bytt nål tillbringar nu 30 minuter med att leta upp nålar som liknar den som satt är innan. Pilla med skrivmejsel i diverse hål och sticka mig infernaliskt många gånger i fingrarna. Irritationen har börjat trycka på lite. Jag syr vidare. 3 cm kvar (märk väl att jag sytt nästan 2,5 m. M som i meter!) Undertråden tar slut.

   Jag kan inte hitta hur man spolar upp ny tråd på den förbannat lilla trådspolen som gömmer sig under den vassa nålen. Det tar 20 minuter och en ciggaret innan jag får loss spolen och sen 45 minuter att lista ut att den ska sitta kvar på samma ställe som när man syr för att spola upp ny tråd. Jag drar upp tråden åt fel håll och syr fast tyget i ett knippe knutar som får klippas bort. Gör om gör rätt! Nu är första sidan klar, x antal timmar efter att jag  börjat. Andra sidan går lätt, jag strycker tyget innan, råkar först ha på fel söm för att jag lekt med en liten tyg bit (man kan sy i formen av vågor och små hjärtan tydligen), jag sprättar och syr klart. Undertråden grå av ungefär 15 gånger och jag är nästan i stånd att slå sönder symaskinen och klippa sönder allt tyg som kommer i min väg när jag andas ut och är klar.

   Vänta lite. Det ser inte rätt ut. Gråten skockar sig i halsen när jag inser mitt fatala misstag. Jag har glömt vända tyget ut och in. Sömmen sitter på utsidan och min pålakanliknande kreaktion ser ut som nått min 5 åriga sytserdotter slarvat ihop.

    Tre dagar senare är tygstycket ännu i oförändrat skicka och symaskinen står under köksbordet där den nog kommer stå tills jag växer upp och tar tag i saker.

Vuxenpoäng:

+ lagade mat

+ började inte gråta när jag sydde

+ plockade ur diskmaskin direkt när den var klar

- Gnällde högljut när M tvingade med mig till affären

- låtsades inte om att vardagsrum och sovrum ser ut som gigantiska skrubbar fyllda av skit.

- Skyllde på Gud när jag märkte att varmvatten inte fanns