Den 9 Januari 2006

Min älskade ängel.

Det finns inte ord för hur mycket jag redan nu saknar dig! Allt känns overkligt. När vi landat utanför Baghdad fick jag veta att det blivit ändringar och att jag stationerats i Karbala. Detta kommer göra att det tar längre tid innan breven kommer fram.

    Det ser inte ut som jag trodde här. Jag föreställde mig raserade hus så långt ögat nådde, ociviliserade människor som bar vapen, hemlösa barn med k-pistar. Det visar verkligen vilka fördomar man har haft.

    Irak är vackert. Det finns helt otroliga byggnader här och folket är visserligen rädda när de ser oss soldater, men de lever som alla andra. Precis som du och jag.

    Jag sitter på flaket till en av våra pickups och ser på ett par som går längs gatan, hand i hand. De skrattar och ler och jag kan se att kvinnan är höggravid. Jag trodde alla Irakiska män behandlade sina fruar som hundar. Att kvinnan sitter hemma medan mannen jobbar och sliter för att sedan gå hem och tukta sin äkta maka. Men här står kvinnor som män i affärer och stånd, samtalar och skrattar, och jag ser ingen som behandlar de sina illa.

    Men det är en stor kontrast mellan den idyll jag blickar ut över nu och hur det såg ut bara tio kvarter härifrån den femte, samma dag som jag anlände här i Karbala. Det var en självmordsbombare som sprängde sig själv och lyckades döda 44 irakier och skada ytterligare 53. Det var kaos. Smällen, sen en kort stunds vaccumliknande tystnad och sedan skrik. Jag har så många bilder som skaver i mitt inre att jag ännu inte kunnat sova.

   Jag saknar dig, och New York, jag saknar till och med pappas klagomål över min ofärdiga skolgång! Hälsa alla från mig och lova att inte vara oroliga.

    Jag älskar dig ofantligt mycket, Sofia. Kyssar från din Rafael