Den 7 augusti 2006

Min Sofia, min älskade.

Jag önskade att jag kunde komma hem nu. Det är olidligt varmt här och jag har sett och upplevt saker som för alltid kommer ärra mitt hjärta och själ. Jag önskar inte ens min värsta fiende att få vara med om de saker jag varit med om.

    Mitt hjärta är tyngt av sorg och vemod. Mikael, min älskade vän och broder, dog förra vecka då grupper av shia och sunni drabbade samman vid gränsen till Karbala. Han träffades av ett skott i bröstet. Jag såg honom från håll där jag låg bakom en bil.

   Min första tanke var att rusa dit, trots att kulorna skar genom luften överallt, men så insåg jag att det inte var min rätt. Jag kan inte ta risker nu när vi ska ha ett barn. Mitt liv tillhör vår baby. Och det är, som din dröm visade, mitt jobb att älska och skydda den resten av mitt liv.

    Jag fick veta senare att Mikael dog omedelbart, så det lättade på skulden jag kände. Men inte på sorgen. Jag hade ingen aning om att en känsla kunde göra så ont. Jag känner mig inte stark längre. Jag vill ha hämnd, det är bara mitt samvete som stoppar mig. Och min tro. Guds mening kanske blir klar för mig en dag, men just nu känner jag mig övergiven och ensam. Jag saknar dig så, Sofia. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det slog mig nu att när du får det här brevet kanske ni är två. Jag är så förvirrad. Jag vill hem men jag vill vara kvar och kämpa för mitt land, för Mikael. Jag är så lycklig över barnet men samtidigt så fylld av sorg och misstro. Det gjorde ont att läsa att du knappt minns hur jag ser ut. Men jag förstår vad du menar. Jag måste också se på korten för att minnas tydligt. Men doften av din hud finns för alltid inetsat i mitt minne.

    Vi möts igen på vår måne. / Din och bara din.