Den 13 februari 2006

Älskade Rafael!

Jag kan inte hjälpa att jag är orolig. På nyheterna visar de den ena självmordsbombaren efter den andra. Dom pratar om terrorister och kriget mellan shia och sunni. Jag är så rädd att det ska hända dig något. Du lovade att komma hem, glöm inte det.

   Jag är arg, förlåt mig Rafael, men jag är så arg på dig. Vi är fattiga, det vet jag men det du uthärdar där borta bland vapen och främlingar är inte värt pengarna. Jag vet att du gör det för våran skull, för att vi ska ta oss ut ur slummen och det jag ska berätta nu kommer göra att du blir än mer bestämd att tjäna ihop pengar. Det finns snart ytterligare en som behöver dig här hemma.

    Jag var på frikliniken igår och jag är gravid. Jag måste vara i den nionde veckan idag. Du minns väll den där måndagen? Jag ler alltid för mig själv när jag tänker på den natten. Lova mig att det inte var den sista.

    Det skrämmer mig, att bära på ett barn, jag vill inte gå igenom det här ensam, utan dig. Jag vill ha dig vid min sida. Och jag vill inte att du missar det här.

   Vi behöver dig här hemma. Du får inte ta några onödiga risker. Lova mig det. Jag skulle aldrig klara mig utan dig. Jag lever för dig. Ensamheten gör så ont.

   Din pappa hälsar tillbaka, även han är orolig men jag kan se att han är stolt. Han sa att om mor din levt så hade hon förmodligen tagit första bästa flyg dit och dragit hem dig i örat. Oj, så vi skrattade när han sa det. Men han är stolt över dig och han saknar dig. Jag ska berätta om barnet efter den tolvte veckan. Mycket kan gå fel, men jag känner på mig att det här är vårat barn, vår baby.

    Jag älskar dig mer! Många kyssar, din Sofia.