Den 11 september 2006

Min älskade Rafael!

Den 16 augusti klockan 12.37 kom han: En frisk pojke på 3270 gram och 51 cm. Han är så fin! Så vacker! Han har dina ögon. Jag sänder med ett kort. Jag funderar på om vi ska döpa honom till Mikael. Det smärtar mig att höra om din vän, jag hade velat träffa honom. Jag sörjer med hans nära och kära. Samtidigt måste jag erkänna, och jag skäms, att jag är glad över att det inte var du. Det får inte bli du näst. Du har lovat mig att komma tillbaka. Att komma hem till oss. Mig och din son. Han växer så snabbt, vår lille pojke, och jag är arg och förtvivlad över att du missar det här. Hans första leende. Första gången han får syn på sin lilla hand. Första gången han sover i den vackra vaggan.

    Din fars blick är så fylld av kärlek till det här barnet och han har hjälpt mig otroligt mycket under den här första tiden. Men idag är förstås även hans hjärta fyllt med sorg då det är årsdagen för din mors död. Vi var ner till platsen där twin towers stod, det var otroligt mycket blommor och ljus där trots att det gått så många år. Vart har åren tagit vägen? De har gått så fort.

    Vi väntar på dig älskling, jag och lille Mikael. Och din far förstås. Vi saknar och längtar efter dig så mycket! När du kommer hem ska vi fira vår baby, vi ska bjuda alla våra vänner och en präst, så håller vi dop ute i gårdsparken. Jag längtar så efter att få ligga i dina armar igen med vår baby bredvid oss.

    Jag ber och hoppas att du kommer hem snart. Vi saknar och älskar dig. Du får inte förlora din tilltro till Gud. Det finns alltid en mening med det som sker. Även de, tillsynes, mest meningslösa saker har en dold uppgift i det större.

    Med all vår kärlek / Sofie och baby Mikael