Den 29 Maj 2006

Min vackra älva.

Du är så vacker att det inte är klokt. Jag vart tvungen att gå bort en bit när jag såg på kortet, för jag grät. Du kan inte ana hur mycket jag saknar dig. Hur mycket jag vill hålla om dig, lägga min hand på din mage. Skydda dig från allt ont och stötta dig under alla hormonsvängningar och vad det nu kan vara du drabbas av.

    Jag är så tacksam över att min far ställer upp och tar det ansvar som igentligen är mitt. Hälsa honom det och säg att jag älskar honom. Du måste vara i vecka 24 nu, det är så otroligt att jag inte kan tro det. Vår baby, en liten människa som vi skapat. Ju mer jag tänker på det magiska i det, desto säkrare blir jag på att Gud finns.

    Men sen när jag ser mig om här, sticker en tvekans gadd mitt hjärta. Det är tyvärr sant, det har varit amerikanska soldater i städerna här i Irak som gjort onämnbara saker på landets kvinnor. Det väcker en vrede i mig så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. I morgon skickas tre män hem. Dom ska upp i krigsrätten då de tvingat sig på flera kvinnor i en by här utanför Karbala. Men tro inte att alla soldater är så. De är många bra män, dom flesta är här för att, som jag, ta sig ut ur slummen. För att ge sina fruar och barn det de själva aldrig fick. Dom borde hedras av folket. Protesterna du berättar om gör mig besviken. Jag är bara här för att hjälpa ett folk komma på fötter igen. För att skänka dem frihet. Även om också jag kan tveka på om det här är rätt sätt.

    Nu ska vi ut på patrullering. Det är en varm dag idag. Jag tänker på dig under varje vaken sekund. Älskar dig så fruktansvärt mycket! Se på månen, den är densamma på min himmel. Låt våra blickar mötas där inatt

    Din för evigt / Rafael