Den 24 April 2006

Hej min älskade Rafael!

Jag är glad över att du funnit en vän. Jag har hört så många historier om hur dom är i armen. Jag har läst på internet om hur amerikanska soldater varit mot Irakier, specielt kvinnor. Jag tror inte det är sant. Det måste vara Irak som smutskastar er!

   Din far har verkligen tagit väl hand om mig. Han har sagt upp sin lägenhet och flyttat in hit för att spara pengar. Igår kom han hem med en vagga. Den är så vacker! Han hade byggt den hemma hos en vän som har snickarverkstad. Han såg så stolt och glad ut när han kom hem med den att jag började gråta. Även han fick tårar i ögonen.

   Du kommer bli en underbar far. Ju mer jag lär känna den man som uppfostrat dig desto mer förstår jag hur du kunde bli en sådan varm och ansvarsfull människa.

   Du har berättat så lite om hur det är där. Är det mycket bråk? Jag ser så mycket på nyheterna. Döda barn, män med stora pistoler som skriker om hur de ska mota ut oss amerikaner ur landet med våld. Det är protester här hemma hela tiden. En kvinna spottade på mig när jag berättade att du var ute i krig och att jag var stolt över dig. Jag blev så arg att jag grät. Din far blev vansinnig! Jag gråter mycket nu mera. Det är hormonerna.

    Jag är så lycklig och samtidigt så rädd. Jag växte upp utan vare sig mor eller far. Min baby ska inte ha det som jag. Igår talade jag länge med din far. Jag berättade om min barndom och han gick fram till mig och höll om mig länge. Sedan sa han: Du får kalla mig papa’ om du vill. Jag grät förstås då med, och skrattade. Han är en bra man, din far. Vi saknar dig och älskar dig. Kom ihåg att ta det försiktigt och hälsa Mikael från mig. Jag sänder med ett kort på min mage, jag är i vecka 19 nu. Det otroligt, där ligger vår baby!

    Med massor av kärlek och kyssar / Din Sofia

Den 20 Mars 2006

Min eviga kärleksblomma.

Du kunde inte ha gjort mig gladare! Ett barn, det är helt otroligt. Jag hoppas och ber att allt är okej med er och jag vet att min pappa kommer ta väl hand om dig när du berättat.

    Självklart kommer jag att komma hem igen, gumman. Vi är inte i många strider häromkring nu, vi hjälper de irakiska soldaterna att hålla ordning. Det finns många ställen där det är mycket mer oroligt.

   Jag har fått en vän för livet här. Mikael. Han och jag har redan delat mer sorg och glädje än jag gjort med någon annan. Det är en bra karl och vi ser efter varandra.

   Vi talade hela natten igår när vi hade vaktshift. Ibland förstår jag inte vad vi gör här. Det finns inga kärnvapen i Karbala! Det är är den näst viktigaste religösa staden efter mekka för alla shiamuslimer. På sätt och vis förstår jag deras frustration. Jag tror inte vi katoliker skulle uppskatta att shia tågade in i vatikanen och tog över.

    Mitt hjärta brister varje gång jag ser på kortet på dig som jag tog med. Det har blivit nött i kanterna av att plockas upp och ner ur fickan hela tiden. Kan du inte skicka ett kort så jag får se magen? Hur känns det att bära på ett barn? Mår du bra? Har du drabbats av illamående och sånt?

   Jag vet att min plats är hos dig just nu men jag vill att vårat barn ska få det vi aldrig fick. En trygg barndom, en bra skolgång. Vår baby ska få gå på harvard om den vill!

   Jag drömde om mor inatt. Hon sa inget utan bara log. Jag vet att det jag gör för oss är rätt. Jag älskar dig Sofia, jag vill finna ett nytt ord för min kärlek, för älskar räcker inte längre till. Jag saknar dig, din hud, dina ögon. Jag saknar dig så mycket.

   Din för evigt / Rafael

Den 13 februari 2006

Älskade Rafael!

Jag kan inte hjälpa att jag är orolig. På nyheterna visar de den ena självmordsbombaren efter den andra. Dom pratar om terrorister och kriget mellan shia och sunni. Jag är så rädd att det ska hända dig något. Du lovade att komma hem, glöm inte det.

   Jag är arg, förlåt mig Rafael, men jag är så arg på dig. Vi är fattiga, det vet jag men det du uthärdar där borta bland vapen och främlingar är inte värt pengarna. Jag vet att du gör det för våran skull, för att vi ska ta oss ut ur slummen och det jag ska berätta nu kommer göra att du blir än mer bestämd att tjäna ihop pengar. Det finns snart ytterligare en som behöver dig här hemma.

    Jag var på frikliniken igår och jag är gravid. Jag måste vara i den nionde veckan idag. Du minns väll den där måndagen? Jag ler alltid för mig själv när jag tänker på den natten. Lova mig att det inte var den sista.

    Det skrämmer mig, att bära på ett barn, jag vill inte gå igenom det här ensam, utan dig. Jag vill ha dig vid min sida. Och jag vill inte att du missar det här.

   Vi behöver dig här hemma. Du får inte ta några onödiga risker. Lova mig det. Jag skulle aldrig klara mig utan dig. Jag lever för dig. Ensamheten gör så ont.

   Din pappa hälsar tillbaka, även han är orolig men jag kan se att han är stolt. Han sa att om mor din levt så hade hon förmodligen tagit första bästa flyg dit och dragit hem dig i örat. Oj, så vi skrattade när han sa det. Men han är stolt över dig och han saknar dig. Jag ska berätta om barnet efter den tolvte veckan. Mycket kan gå fel, men jag känner på mig att det här är vårat barn, vår baby.

    Jag älskar dig mer! Många kyssar, din Sofia.

Den 9 Januari 2006

Min älskade ängel.

Det finns inte ord för hur mycket jag redan nu saknar dig! Allt känns overkligt. När vi landat utanför Baghdad fick jag veta att det blivit ändringar och att jag stationerats i Karbala. Detta kommer göra att det tar längre tid innan breven kommer fram.

    Det ser inte ut som jag trodde här. Jag föreställde mig raserade hus så långt ögat nådde, ociviliserade människor som bar vapen, hemlösa barn med k-pistar. Det visar verkligen vilka fördomar man har haft.

    Irak är vackert. Det finns helt otroliga byggnader här och folket är visserligen rädda när de ser oss soldater, men de lever som alla andra. Precis som du och jag.

    Jag sitter på flaket till en av våra pickups och ser på ett par som går längs gatan, hand i hand. De skrattar och ler och jag kan se att kvinnan är höggravid. Jag trodde alla Irakiska män behandlade sina fruar som hundar. Att kvinnan sitter hemma medan mannen jobbar och sliter för att sedan gå hem och tukta sin äkta maka. Men här står kvinnor som män i affärer och stånd, samtalar och skrattar, och jag ser ingen som behandlar de sina illa.

    Men det är en stor kontrast mellan den idyll jag blickar ut över nu och hur det såg ut bara tio kvarter härifrån den femte, samma dag som jag anlände här i Karbala. Det var en självmordsbombare som sprängde sig själv och lyckades döda 44 irakier och skada ytterligare 53. Det var kaos. Smällen, sen en kort stunds vaccumliknande tystnad och sedan skrik. Jag har så många bilder som skaver i mitt inre att jag ännu inte kunnat sova.

   Jag saknar dig, och New York, jag saknar till och med pappas klagomål över min ofärdiga skolgång! Hälsa alla från mig och lova att inte vara oroliga.

    Jag älskar dig ofantligt mycket, Sofia. Kyssar från din Rafael