Det finns en nära vän som betyder mycket för mig. Vi kommer aldrig ses igen trots att vi inte bor så långt ifrån varandra.

Jag undrar hur han har det och om han någonsin tänker på mig. Jag hoppas han vet hur mycket han gjort för mig.

Det är lite skönt att ha en hjälte i sitt liv.

Även om man aldrig ses igen.

Idag blev det nästan inga vuxenpoäng.

Jag vaknade först klockan 9.00 Hunden Dess höll mig vaken halva natten för att hon hade hicka vilket alltid gör att hon drabbas av panik och äter allt i sin väg. Skosnören, trådar, vår matta, våra krukväxter. Hickan förvandlar vår i vanliga fall fogliga lilla baby till ett monster. 

Klockan 9 vände jag på mig och somna om. Klockan 10 gjorde jag samma sak. klockan 12.20 klev M upp i panik. Hon gjorde kaffe åt mig och jag tvingade mig upp ur sängen redan medveten om att det här kommer bli en plågsam dag.

Migränen pockar lite under ytan och jag har svårt att andas när jag sitter i köket iklädd morgonrock. Jag känner mig ensam och övergiven. Meningslösheten sprider sig och M blir allt mer irriterad på mig. Efter att hon väntat i 2 timmar på att jag ska klä på mig så vi kan handla ger jag upp. Jag skiter i att jag är vuxen och lägger mig tvärs över sängen i hopp om att kanske plötsligt självdö och slippa undan mig själv och alla ansvar. Jag rycker, nått jag gör ofta. I bröstet bildas de välbekanta blyplattorna och det blir omöjligt att kliva upp igen. Kampen mellan min ångest, min  kropp och mitt medvetande börjar.

Jag vet att jag måste klä på mig.

Jag vet att jag måste äta.

Jag vet att jag måste handla.

Men jag finner ingen mening i att utföra nån syssla när allt ändå slutar likadant.  Vi har inga pengar, aldrig tillräckligt för att klara en hel månad. Jag ingick länge i gruppen av människor som inte var tillräckligt sjuk för sjukskrivning, men för sjuk för att kunna jobba. Nu studerar jag och kör på trots att hjärnstressen förvanskar mitt minne och yrseln slår i dagligen. 

Diagnos - Panikångestsyndrom. 

För några år sedan hade jag bly i hela kroppen varje dag. Jag lämnade inte lägenheten på månader, inte förrän det var alldeles försent.

Men det är tack vare den perioden av mitt liv jag tillslut långsamt klär på mig idag. Trots att jag inte kan andas.

Jag tänker aldrig, aldrig hamna där igen. 

Det är inte synd om mig, jag är inget offer, jag är bara en människa som gick sönder när hon var barn. Och det tar tid att fläta ihop sin verklighet igen. 

Men tid är också det ända jag har.

Vuxenpoäng:

+ Mailade min far

- lät min ångest gå ut över M

- Tyckte synd om mig själv

- Vägrar städa