Jag råkade idag vara en av dem. En arg idiot.

Framlyktan slockna på bilen. Igen. Det är inge kul att skruva på små små skruvar i minusgrader, men jag kunde inte gärna köra på  E4an med ett lyse.

På min bil är det så kallade "Grodlysen", man kan flippa dem upp och ner. 

Just som jag har fingrarna under lampan slocknar lyset bredvid och *pang* (eller snarare *knirr*) så börjar biljäveln långsamt bita av mig fingrarna. 

Grejen är att jag fick ut fingrarna men själva lyktan (glas och allt) var ju loss så den fastnar mellan bilens käkar och mosas till rätt rejält. Det blev en kylig tyst kamp mellan mig och bil tills bilfan gick sönder. Tydligen stod jag och drog i nån plastdetalj och den small av. 

Sa jag att det var minusgrader?!

Det tog en jävla tid innan jag fick loss grejerna, kunde köpa en ny lampa (DET FANNS BARA I GULT?!) och skruva tillbaka skiten. Köpte tejp med. Är ju ett stort hål rätt in i huven nu *suck*

M hade kul i alla fall. När hon stoppade i kortet vid kassan på biltema vänder sig kassörskan  om och säger:

"Hårdare"

M höll på att dö.

Tidigare idag fick jag strippa på sjukhuset på befallning av en arg sjuksköterska. Hon pekade på ett bås:

"Klä av dig. Bar överkropp"

När jag gjort det pekade hon på britsen:

"Ligg"

Jag som blev nervös över hennes kyla och sätt att undvika ögonkontakt skruvade obekvämt på mig.

"Ligg still"

Jag låg still medan hon fäster alla EKG-sugproppar på mig.

"Hjärtklaffoperation?"

Jag uppfattar knappt att det är en fråga.

"Nej det är..." hinner jag hacka ur mig.

"Ligg still"

Efter en kort stund tystnad reser hon på sig och rycker av alla sladdar.

"Du är klar"

Sen lämnar hon rummet.

Sjukvården. Alltid lika trevligt

Hur som helst finns det en till idiot i denna värld. Den som beslutat sig för at dra sin nyckel över huven på min bil. Det är inte vackert med ett vitt streck på en svart huv, men nu sitter det där. 

Kan det vara killen som ställde sig med ett gevär på vår altan för ett tag sen? Kanske en homofob? Eller kanske bara nån som hatar fina bilar?

Min bil känns inte alls fin längre. Rispad och tejpad.

Väl hemma med förfrysta händer och ful bil möter vi den största idioten av dem alla. Vår korkade hund. Hon ylar, alltid ett tecken på att hon gjort nått ofog. Skammen lyser från henne när vi öppnar dörren. Jag ser rätt in på toaletten där massakern är ett faktum. Snorpapper, skräp, bindor och annat äckel ligger i drivor kring hela lägenheten.

De var inte min dag idag.

Igår slog den till hårt. Migränen gjorde mig omedelbart handikappad. Jag stapplade in i sovrummet efter att ha tvingat i mig två pronaxen och la mig på täcket med händerna för ögonen. Varje ljud skrapade på insidan av huvudet. Katterna som lekte, hunden som snarkade, M som knappade på tangentbordet i köket. 

Det var längesen jag fick ett sånt kraftigt anfall. Och jag måste ha somnat med huvudvärken för inatt drömde jag långdragna historier om åskoväder och stormar som färgade himlen. 

Nånting hände inatt. Någonting förändrades i våra liv men jag kan inte sätta fingret på vad det var. Kanske är det bara terapin igår som snurrat igång mig. Minnen från barndommen spelades upp i mig. 

11 år gammal tror jag att jag var. Jag står i Soz kök och vi har just bakat en kladdkaka. Det skulle vara en chokladkaka men den blev alldeles platt efter att vi tappa den en gång så vi sa till hennes mamma att det var en kladdkaka. Min telefon ringer och pappa säger att jag ska komma ut på parkeringen.

Vi ska åka till ... Jag mins inte hans namn. En präst av något slag. Han hade makt, brukade pappa säga. Otrolig makt som fick människor att kasta sig åt sidan när han kom för nära. Och nu hade han tid för mig.

Jag var otroligt rädd. Jag hade inte träffat en människa med sån makt förr. Och jag visste att han hade med pappas vita tygstycke att göra. En liten tygpåse med hemliga örter i. Pappa bar den innanför sina kläder för att inget ont skulle kunna skada honom. Hela vägen till prästen tänker jag på pappas alla historier. Demonerna som förstörde människor. Demonerna som skapade smärtor i kroppen och gjorde män och kvinnor galna. Nu skulle de kolla om de fanns i mig. Om det var deras fel att jag alltid var rädd, hade ont i magen, kissade på mig och grät.

Minnena från prästen är vaga, men han pratade högt och mässade länge om Jesus Kristus som skulle rensa min kropp från ondo. Efter att han skrikit och skakat med händerna på min panna satte han sig ner på huk. Han sa att det här var en hemlighet. Ingen fick veta att jag hade träffat honom. Varje dag skulle jag be till Jesus. Men inte så att någon annan hörde. Om jag inte gjorde det, om jag syndade, så skulle demonerna ta över mig igen.

Min pappa ger mig några papper. Gamla papper med lång och komplicerad text på. Han säger att jag måste läsa allt så jag vet vad jag slåss mot.

Jag var bara 11 år och inte alls redo att slåss mot det han visade och berättade om. Demoner med klor. Andar som kryper in i våra levande kroppar och styr våra tankar och steg.

Jag hade glömt den händelsen. Helt och hållet.

Kanske inte konstigt att jag drabbas av en svag panik när M ropar på mig idag och pekar på dörren. Ytterdörren i vår hall har förändrats. På båda sidorna av kikhålet ser man långa revor, klösmärken. Som om någon försökt klösa sin väg ut ur vår lägenhet. Och jag ryser för jag känner inom mig att jag slogs hela natten i mina drömmar.

Verklighetscheck - Inte fan är det konstigt att man behöver gå i terapi.