Igår hittade vi klipp på min Pitbull/Amstaff Chico! Jag blev så jäkla glad!

Vi kollade på massa kort också, den 5e Februari är det 1 år sen vi tog bort honom. Ett helt år. Vissa morgnar när Dess kommer inspringande för att vi vaknat väntar jag en stund på att Chico också ska komma och hoppa upp i sängen. Han älskade att ligga under täcket och mysa. Han älskade all sorts uppmärksamhet och han krävde konstant ompyssling, haha

På slutet var han så annorlunda. 4 år gammal blev han. Han fick epilepsi. Först verkade medicineringen fungera bra! Men så fick han en ny sorts anfall. Han stod helt stilla, okontaktbar och stirrade ut i luften. Ibland i minuter. Ibland kissade han på sig också och efteråt var han ängslig, rädd och skamsen.

Störde man honom eller försökte få kontakt kunde han börja visa tänder. Något han aldrig gjorde annars. När han en dag blev arg, för att jag skällde på honom, högg han mig i armen men fick bara tag på jackan. Då ringde jag. Jag kunde inte stå och se på medan min vackra, stolta, modiga, snälla, underbara hund förvandlades till en rädd och ängslig varelse.

Att avliv aChico är det svåraste jag någonsin gjort. Han somnade in bredvid mig i sin egen säng. De närmaste vännerna var med. Hans sista andetag var tunga som djupa suckar och sen blev han alldeles stilla.

Jag hatade att behöva vara den som tog beslutet. Den som ringde och bokade tid för min egen hunds dödsstund. Än idag undrar jag vad som hänt om jag väntat en månad till. Var det medicinen som gjorde honom arg och rädd? Hade det gått att göra nått mer?

En sak som gjorde att jag fattade beslutet så snabbt var hans ras. En Pitbull har käkar som kan krossa det mesta. Och munkorg var inte ens att tänka på. Man sätter inte en munkorg på ett vanligt husdjur. 

Jag kommer alltid sakna min hjälte. Han räddade mig på så otroligt många sätt under de 4 år jag hade honom!