Psykologen jag har är underbar. Det klickade direkt när vi kom igång med våran diskussion och jag fick tillbaka känslan av att samtal kan vara meningsfyllda.

Jag behöver nån som stoppar mig och ifrågasätter mina tankar. Nån som påpekar att jag kan ha fel. Att jag tänker fel och agerar fel.

Jag har tagit mig ur missbruk, dåliga kretsar och destruktiva mönster utan hjälp från utomstående. När jag gjort det har det krävts en skarp attityd mot mig själv. Jag blev tvungen att se på mitt liv i svart och vitt. Inga undantag fick göras. Antingen gör man rätt eller fel. Jag förlorade vänner då de inte längre passade i mina förstöpta formar. För också dom var tvungen att vara svartvita. Människor var antingen dåliga, svaga fega, eller hjältar. Det blev inte många kvar efter min gallring. Inte heller jag själv räckte till och varje gång jag tabbade mig var jag tvungen att straffas.

Men det fungerade! Jag tog mig ur träsket och snubblade upp på land. Men nu möts jag av en helt ny utmaning. Jag måste börja öppna ögonen för alla gråtoner och skuggor. Människans olika lager där svart och vitt blandas upp och skapar individer som varken är onda eller goda. De är bara människor.

Ännu viktigare - Jag är bara en människa. 

Jag är inte en dålig människa. Jag är bara en människa, som gjort många dåliga val.

Nu har jag försöktr i hela två dagar att byta livsåskådning.

Det fungerade sådär. Jag känner mig inte ett dugg tacksam för min ångest och depression. Hur vet jag att det gjort mig till en bättre människa? Om jag inte haft mina depressioner kanske jag vore en läkarstuderande vid nu. Jag skulle kanske befinna mig i ett fattigt land i Afrika, kämpande mot gerillasoldater samtidigt som jag utförde komplicerade kirurgiska ingrepp på barn. 

Istället sitter jag här i en stökig lägenhet med en stor klump i halsen. Idag måste jag ner på stan. Jag ska till sjukhuset till min psykolog som jag bara träffat en gång förr. Jag känner mig svag, sjuk och illamående. Skräcken för att blir plötsligt magsjuk är enorm. Jag vill ställa in skiten. Ringa och säga att jag är sjuk. Jag vill inte sitta och nysta i min barndom och mina vrickade tonårs-år. Inte idag! 

Sist sa hon att det var mycket viktigt att jag fick bearbeta överfallet jag var med om i April 2009. Jag kunde inte riktigt hålla med. Varför då?

Jag vet vad som hände. Jag blev rädd. Nu är det över.

Varför måste vi människor bearbeta sånt vi faktiskt vet har hänt? Varför går vi till män och kvinnor och sätter oss ner och ältar? Vad får vi ut av det?

Jag behöver inte psykolog. Jag behöver en dietist och en personlig tränare. Nån med piska som kan få mig att ta mig själv i kragen.

Idag ska jag testa att sluta vara deprimerad. Ta kontroll och bara kasta allt skit åt sidan. Om jag bara kör tillräckligt hårt tillräckligt länge utan hänsyn till mitt mående så kanske depressionen helt enkelt självdör?