Det är skönt med den här ensamma stunden. Jag läser tidningen och filosoferar, äter frukost och knorrar lite över det dragiga fönstret i köket. M sover i ett taktfast snarkande och Dess grymtar missnöjt över att jag kliver upp och tänder en massa taklampor mitt i natten.

Tänk, jag tror det bara är på morgnarna som jag lever i nuet. Hjärnan är för trött för att tänka på igår eller imorgon och jag har de senaste månaderna gått från att vara trött och illamående varje morgon till att bara njuta av kaffet och lugnet. Till och med mörkret ute känns tryggt på något sätt. 

Jag trodde aldrig jag skulle lära mig att älska dessa tidiga vintermånader.

gammal dikt jag skrev för några år sedan:

Godmorgon Sol

Jag har vakat med din vän Måne inatt

Vi talade om regnet       

som för ett tag färgar världen grå

men som lämnar oss rena stigar fri från törst

Varför förbannar vi regnet?

Regnet som skapar liv